EU-kommissionen och hundarna

Kritiken har gällt två aspekter: Dels menar Svenska Hundklubben att lagen i sig inte blir ett verkningsfullt medel för att komma till rätta med hundkamper och annat oskick i den svenska hundhållningen och dels har Kennelklubben SKK fått en roll som är formellt felaktig när man har delegerats uppdraget att driva ägarregistret.

I ett remissyttrande för ungefär ett år sedan, påpekade Svenska Hundklubben att ägarregistret saknar proportionalitet, det vill säga omfattningen av lagen står inte i rimlig proportion till det den försöker åstadkomma. Svenska Hundklubben menar att hundratusentals seriösa och ansvarstagande hundägare i landet inte skall behöva klä skott för att ett fåtal människor är olämpliga hundägare. I denna åsikt hade vi Jordbruksverkets jurister med oss och vidare befarades att registrets täckningsgrad knappast blir sådant att den oseriösa hundhållningen stävjas.

Av allt att döma hade SKK redan på det här stadiet stöttat makthavarna att verkligen sjösätta registerlagen. Detta i akt och mening att försäkra sig om en framskjuten position för SKK framöver. Det är, menar jag, pinsamt för den organiserade hundhållningen i landet att en organisation som kallar sig "hundägarnas riksorganisation", på det här viset lägger sig platt inför en så ogenomtänkt politisk konstruktion som det nya hundägarregistret.

Lagen förefaller att bottna i en ambition att visa sig handlingskraftig snarare än att skapa ett verkningsfullt instrument för att komma till rätta med, som Svenska Hundklubben ser det, allvarliga djurskyddsproblem. Genom sitt agerande underblåser SKK den begynnande hysteri som nu börjar härja i landet mot hundar och deras ägare och som Svenska Hundklubben har varnat för. De idéer som innebär förbud mot somliga raser och munkorgstvång på andra, kan lätt få fotfäste i det politiska klimat som skapats. Om så sker har SKK ett stort ansvar att axla.

SKK kunde på ett tidigt stadium gjort gemensam sak med Svenska Hundklubben och fört fram önskemål om diskussioner med ansvarigt statsråd så att vi gemensamt kunde finna rationella och verksamma medel för att komma tillrätta med de problem som finns inom svensk hundhållning. Nå, eftersom Svenska Hundklubben är en demokratiskt sinnad organisation så viker vi oss självfallet för det beslut riksdagen fattade förra året. Detta innebär dock inte att vi accepterar SKK:s roll i sammanhanget, vilket jag skall försöka redogöra för här.

Svenska Hundklubbens resonemang löper utmed följande två linjer:

1. Det finns ingen officiell hundägarorganisation i Sverige - Låt oss fastslå det en gång för alla. I Sverige underblåser SKK en felaktig och försåtlig bild av sig själva som "instansen" som registrerar hundar och godkänner nya raser i landet. Bilden är försåtlig i den meningen att den bara till hälften är rätt. Förenklat kan man säga att SKK har sin internationella organisation, FCIs uppdrag att bedriva organiserad hundhållning i landet. Svenska Hundklubben har sin internationella tillhörighet i ACE och har på motsvarande sätt ACEs uppdrag att tillgodose svenska hundägares intressen. Vidare skall Svenska Hundklubben, på det nationella planet, godkänna de raser som ACE väljer att föra upp på sin lista över godkända hundraser samt i övrigt organisera hundhållningen i landet.

Det står följaktligen var och en fritt att välja vilken organisation man vill tillhöra. Det arbete som FCI och ACE bedriver på det internationella planet skall bedrivas i fri och öppen konkurrens. I förlängningen gäller det även SKK:s respektive Svenska Hundklubbens arbete på det nationella planet. Genom statens agerande har konkurrenssituationen nu drastiskt förändrats till Svenska Hundklubbens och ACE:s nackdel, vilket är ett förhållande som inte kan accepteras. Här kan det vara på sin plats med en kommentar: Svenska Hundklubben har valt att vara en, i ordets riktiga bemärkelse, ideell organisation. Det innebär att medlemmarnas pengar går till en verksamhet som helt bedrivs av oavlönade funktionärer. Vi har alltså inga verkställande direktörer eller "chefer" inom Svenska Hundklubben.

Medlemmarnas pengar går heller inte till dyra lobbyister som driver "våra" frågor hos politiker och andra makthavare. Det sistnämnda är en viktig orsak till att det faktum att Svenska Hundklubben och SKK formellt är helt jämbördiga, inte syns i den omfattning som vore önskvärt.

2. Att SKK, likt jätten Glufs-Glufs, knaprar i sig allt större områden i den svenska hundhållningen är på sikt inte bra för hundägarna i landet. En organisation som omfattar hundratusentals medlemmar kan inte driva enskilda medlemmars intressen. Det får till följd att medlemskåren riskerar att betraktas som en stor och anonym massa där endast ett fåtal gemensamma frågor får utrymme. En sådan organisation riskerar att fokusera sitt arbete på ett enda intresse, nämligen organisationens. De enskilda medlemmarnas intresseyttringar blir här av underordnad betydelse. Detta är något som är helt främmande för Svenska Hundklubben och vi har därför valt att kraftfullt reagera på att staten, på formellt felaktiga grunder, ger SKK ytterligare handlingsutrymme. Detta leder på sikt till en monopolställning för SKK, vilket inte gagnar någon hundägare i landet.

Svenska Hundklubben har till ansvarigt statsråd och Jordbruksverket framfört det rimliga kravet att om registerlagen träder i kraft, så är Jordbruksverket den enda tänkbara instansen att fullt ut ansvara för och driva ägarregistret. Denna synpunkt väckte, av skäl jag bara kan spekulera om, inte någon större entusiasm. Från Svenska Hundklubben utgick ett klagomål till Konkurrensverket när det blev känt att SKK uppdrogs att driva ägarregistret. Av Konkurrensverkets svar att döma hade man inte alls klart för sig hur hundhållningen i Sverige är organiserad och avslog vår begäran om en omprövning av ärendet.

I Svenska Hundklubbens centralstyrelse har vi diskuterat hur vi kan gå vidare för att få en oberoende prövning av ärendet. Det har i de diskussionerna varit viktigt att en sådan prövning inte får belasta Svenska Hundklubbens ekonomi. Vi har då funnit att den enda kvarvarande möjligheten är att anmäla Svenska Statens agerande till EU-kommissionen. Detta gjordes i slutet av förra året och vi har fått ett svar från Kommissionen att man avser att pröva ärendet.

Slutligen vill jag säga att oavsett hur EU-kommissionen beslutar, kommer Svenska Hundklubben fortsätta att hjälpa den enskilde hundägaren i Sverige att utveckla sitt och allas vårt gemensamma hundintresse som vi har gjort i snart 90 år.

Av Ane Håkansson 02 apr 2001 18:01