Dödsslaget

"Avväpna cancern", skränade Cancerfonden, samtidigt som Hjärt- och Lungfonden är urarga på att just deras sjukdomar toppar den svenska dödsfallsstatistiken.

Visst är det rart. Lika rart som när vi västerlänningar säger till varandra: "Om jag dör så...". Om. Om jag dör, alltså.

Undrar just om filmerna är med i statistiken, för där dör de ju en del. En del skådisar får till och med dö flera gånger. Vilket privilegium! Kanske kan de vara med och påverka vilken sorts död som ska drabba dem också. Föreställ er: "Nej, jag tänker inte ta livet av mig en gång till, nu vill jag fanimej bli mördad!"

Såvida det inte handlar om amerikansk film förstås. För där dör man inte. Inte ens Tom Hanks lyckas med det. Trots fyra år på en öde ö och otaliga dygns drift på villande hav, så dör han inte. Han fick banta ner sig tjugo kilo inför inspelningen, men att dö, mitt framför biobesökarna, det fixade han inte.

Här hemma ägnar sig de olika sjukdomsfonderna åt att samla in forskningspengar för att just deras dödsfallsstatistik ska förbättras. Men varför välja en så långsam trögmanövrerad apparat som medicinsk forskning? Bättre vore väl att lagstifta bort bilbältena för att därigenom driva olycksfallen upp i toppen. Och om man letar ordentligt går det nog att upptäcka någon stackars krake som blitt tokig av insulin, som därmed måste förbjudas. Den goda kontentan blir att folk kan börja dö av diabetes igen.

Fast helst ska ju förstås ingen dö. Alla ska leva. Länge, längre, längst. Undrar i mitt stilla sinne om Hjärt- och Lungfondens reklammakare kikat in i en långvårdssal. Fast det där med livskvalitet kanske är ett förlegat begrepp, ja på sjukrummet är det bokstavligen det. Huvudsaken är ju att. Att vi lever. Och om vi prompt ska trilska oss till att dö en dag så är det säkrast för oss att vi låter bli att få hjärtinfarkt.

Av Karin Lagerström 02 apr 2001 09:39