sourze.se

Situationism för alla del 2.

En radikal kritik och ett fritt omskapande av alla de beteenden och värden som påtvingats av en alienerad verklighet ....

... utgör dess maximala program, och den befriade skaparlusten under uppbyggandet av alla livets tillfällen och händelser är den enda poesi den kan erkänna. En poesi, diktad av alla, är den revolutionära festens början. De proletära revolutionerna kommer att vara fester eller inte alls; ty det liv de förebådar kommer självt att vara skapat i festens tecken.

"Leken är denna fests yttersta rationalitet, att leva utan dödtid och njuta utan hinder är de enda regler den kan erkänna". Som det här citatet antyder hade situationisterna vid mitten av 60-talet tillägnat sig idén om arbetarråd som det ultimata självstyrets form. Man hade också gett begreppet "proletär" en ny definition: "Proletär är den som inte har någon makt över sitt eget liv och är medveten om det".

Förutom i tidskriften utvecklades teorin i två böcker: Guy Debords "La Société du Spectacle" och Raoul Vaneigems "Traité de savoir vivre à lusage des jeunes générations" båda utgivna 1967 och under upprorsmånaderna året därpå de mest stulna böckerna i Paris bokhandlar.

"Arbeta aldrig", "Lev utan dödtid, njut utan hinder", "Snabbt!", "Krossa varuskådespelet", "Ta dina begär på allvar" "Den som talar om revolution utan att nämna vardagslivet talar med ett lik i munnen" - det kan inte råda några tvivel om ur vilken tankeskatt dessa och många andra deviser som prydde väggarna i Paris 1968 är hämtade.

Individuellt deltagande även om Situationistiska Internationalen inspirerade mycket av det nya - det fanns också tonvis av gammal vänsterskit, förlegad militantism och dumma ledare i denna revolt - det är värt att minnas, så var organisationen inte i sig uttalat verksam i upprorshändelserna.

Dess enskilda medlemmar deltog i stället aktivt tillsammans med likasinnade revolutionärer i "Rådet för ockupationernas vidmakthållande", vars flygblad "Upprop till alla arbetare" ger en bra bild också av SI:s inställning till vad som just då skedde:

"Kamrater! Det vi har uträttat i Frankrike går nu som ett spöke genom Europa och hotar hela världens härskande klasser; från byråkraterna i Moskva och Peking till miljardärerna i Washington och Tokyo. På samma sätt som vi har fått Paris att dansa återvänder det internationella proletariatet för att slakta varje stats huvudstad, varje alienationens fäste. Ockupationen av fabriker och offentliga byggnader över hela landet har inte bara fått det ekonomiska livet att avstanna utan framför allt också framkallat ett allmänt ifrågasättande av själva samhället.

Det går en djup rörelse genom nästan alla lager av befolkningen: man önskar en förändring av själva livet. Den är nu en revolutionär rörelse, som bara saknar det medvetande om vad den redan har uträttat, som fordras för att den verkligen ska behärska revolutionen.

Vilka krafter kommer att försöka rädda kapitalismen? Regimen kommer att störtas om den inte försöker rädda sig med hot om vapenmakt tillsammans med en avfärdande hänvisning till allmänna val, som inte kan hållas förrän rörelsen har kapitulerat eller till och med genom omedelbart väpnat undertryckande. Vad det gäller en eventuell vänsterregim, så kommer den också att försvara den gamla världen med både övertygelse och styrka.

Det så kallade kommunistiska partiet, de stalinistiska byråkraternas parti, har bekämpat rörelsen från början. Detta parti kunde inte föreställa sig gaullismens fall förrän det fann sig ur stånd att utgöra regimens viktigaste beskydd. Stalinist-partiet skulle dessutom utgöra en "folklig regerings" bästa polisstyrka. En sådan tillfällig regering skulle inte innebära någon "kerenskijism" förrän stalinisterna är besegrade. Och detta kommer i allt väsentligt att bero på arbetarnas medvetande och deras förmåga till självständig organisering.

Dessa arbetare, som redan har förkastat de skrattretande överenskommelser som var så tillfredsställande för fackföreningsledarna, måste också få klart för sig att de inte kan "få ut" mycket mer inom den existerande ekonomins ram, men att de kan överta alltihop genom att förändra systemets grundval i sitt eget intresse.

Kapitalisterna kan knappast betala mer, men de kan avskaffas. Den nuvarande rörelsen har inte "politiserats" genom att överskrida fackföreningarnas miserabla krav om löner och pension, som felaktigt har betraktats som "sociala frågor".

Den är redan bortom politiken; den avslöjar den sociala frågans enkla sanning. Revolutionen, som förberetts i mer än ett sekel, har nu återvänt. Den kommer inte att bekräftas annat än i sin riktiga form. Det är redan för sent för ett byråkratiskt-revolutionärt infångande. När en viss, nyligen avstaliniserad, André Barjonet efterlyser bildandet av en gemensam organisation, som kunde sammanföra "alla genuint revolutionära krafter, som inspirerats av Trotskij, Mao, anarkism, situationism", behöver vi bara påpeka att de som idag är inspirerade av Trotskij eller Mao, för att inte tala om den ömkansvärda "Fédération Anarchiste", inte har något som helst att göra med dagens revolution.

Byråkraterna må nu gärna ändra inställning till vad de kallar "genuint revolutionärt", men den genuina revolutionen får inte ändra den dom den har avkunnat över byråkratin.

I dagens läge har arbetarna med den makt de har och med de partier och fackföreningar vi bara känner alltför väl bara en väg att gå: ett direkt övertagande av ekonomin och av alla aspekter på en förändring av det sociala livet genom att bilda kommittéer på bred bas, som öppet förklarar sig oberoende av alla partier och fackföreningar, säkerställer sitt självförsvar och bildar en federation på regional och nationell nivå.

På detta sätt kommer den enda verkliga makten i landet att vara arbetarrådens makt. Misslyckas proletariatet med detta, kommer det återigen - eftersom det "är revolutionärt eller ingenting alls" - att bli ett passivt objekt. Det återvänder då till sina TV-apparater.

Vad är utmärkande för arbetarrådens makt? Utplånande av alla andra, yttre makter; direkt och total demokrati; praktiskt förenande av beslut och desammas verkställande; delegerade kan avsättas när som helst av dem som valt dem; avskaffande av hierarki och avskilda specialiseringar; det medvetna herraväldet över och omskapandet av alla det befriade livets betingelser; massornas ständiga, skapande deltagande; internationalistisk expansion och koordination. Allt detta kräver den nuvarande situationen. Allt detta innebär självförvaltning.

Men se upp för polisagenter i alla moderna förklädnader och för präster, som nu börjar prata om självförvaltning, ja till och med om arbetarråd utan att erkänna dessa minimikrav.

Allt de i själva verket är ute efter är att rädda sina byråkratiska positioner, de privilegier som medföljer deras avskilda intellektuella specialisering eller deras framtid som småchefer. Vad som nu verkligen är nödvändigt har alltid varit nödvändigt från själva början av det proletära, revolutionära projektet.

Man har kämpat för arbetarklassens autonomi. Man har kämpat för förintandet av löneslaveriet, varuproduktionen och staten. Man har kämpat för medvetande om historien, för avskaffande av alla splittringar och av "allt som existerar oberoende av individerna". De proletära revolutionerna fann spontant sin riktiga form i arbetarråden - i St Petersburg 1905, i Turin 1920, i Katalonien 1936, i Budapest 1956. Säkerställande av det gamla samhället eller uppkomsten av en ny utsugarklass har alltid följt automatiskt på undertryckandet av arbetarråden. Vid det här laget känner arbetarklassen sina fiender liksom sin riktiga aktionsform.

"Den revolutionära organisationen har måst lära sig att den inte längre kan bekämpa alienationen i alienerade former." La Société du Spectacle. Arbetarråden har klart visat sig vara den enda lösningen; alla andra former för revolutionär kamp har bara fört till motsatsen till vad man eftersträvade. Paris, 30 maj 1968 COMITÉ- ENRAGÉS - INTERNATIONALE SITUATIONNISTE - CONSEIL POUR LE MAINTIEN DES OCCUPATIONS."

I efterdyningarna av Paris-revoltens misslyckande gick också Situationistiska Internationalen under. Till en början växte visserligen organisationen, men det stod snart klart att många av de nytillkomna - med ett viktigt undantag för italienaren Gianfraco Sanguinetti - inte hade speciellt mycket att tillföra verksamheten.

Guy Debord och Raoul Vaneigem gick skilda vägar och 1972 upplöstes Situationistiska Internationalen officiellt. Teorierna lever emellertid, liksom det undertryckta folkliga motståndet, och med tiden har allt fler insett hur relevant den situationistiska kritiken av vårt ömkliga liv är.

"Intill stunden för sin fullständiga revolutionära omvandling blir denna värld bara allt mer och mer skrattretande"....


Om författaren

Författare:
Ingela Olsén

Om artikeln

Publicerad: 01 apr 2001 13:35

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: