Jag skulle vilja väcka henne

Hon kommer alltid att finnas. Någonstans. Hon finns inom mig.

Hennes händer är vackra. Långa fingrar. Och naglarna har fin form. Huden på dem är lite rynkig, men det gör ingenting. Det gör ingenting alls.

Jag tittar på hennes händer när vi sitter mitt emot varandra i trädgårdsmöblerna. Hon har lagt händerna på bordet. Som om de inte tillhörde henne. Som om hennes händer var en sak. Den vita färgen under dem har börjat flagna. Trät under målarfärgen är grå. Händerna ligger så stilla. Orörliga. Porslin.

De tillhör min mamma. Händerna tillhör min mamma. Vi sitter mitt emot varandra i trädgårdsmöblerna och tittar på pappa som bär in ved i en stor korg av ståltråd och trä. Jag får jämt slita och släpa, säger han och ler. Mamma ler också. Säger samma sak. Jag får jämt slita och släpa. Hennes händer ligger alltjämt stilla på bordet. Katterna leker med varandra på gräsmattan. Jagar varandra in under buskar, upp i träd. Aplarna. Äppelträden. Jag följer dem med blicken. Vi har två katter. Två honkatter. Mamma tycker om den lilla katten mest. Den brukar lägga sig på hennes axel när hon sitter i soffan och tittar på teve. Mamma tycker om deras varma, ludna kroppar. Deras spinnande som gör en lugn. Mamma tycker om allt som gör en lugn.

En skalbagge går över bordet.

Det är en sommarkväll som alla andra. Mörkret kommer sent. Ljuset dröjer sig kvar. Kylan finns, men bara i skuggan.

Jag tittar ner i gräsmattan, som är mer mossa än gräs. Pappa ställer ner korgen bredvid trädgårdsbordet och sätter sig ner i trädgårdssoffan som håller på att falla isär. Han häller upp kaffe i koppen med de blå blommorna på. Dricker. Tittar bort mot skogen. Det är en topp som har gått av. Han kisar och pekar. Det har den varit länge. Sen i höstas, säger jag och han tittar på mig. Den toppen? Ja, den. Den har varit av sen i höstas. Jaha. Där ser man, mumlar han. Mamma säger att hon ska gå och lägga sig. Hon är trött. Vi säger god natt till henne. Pappa ber mig gå ner i källaren med korgen. Jag tar den i handen och springer snabbt ner i källaren. Kastar den på högen med ved och springer sedan snabbt upp för trapporna igen. Pappa har samlat ihop sakerna på trädgårdsbordet och gått in i huset. Jag går efter. Det börjar en ny deckare på ettan nu. Jaha, vad kul. Den kanske man ska se på. Ja, den verkar vara rätt så bra. Jag ska göra några smörgåsar. Vill du ha?

Efter deckaren går jag upp till rummet och lägger mig i sängen. Jag hör mammas röst genom väggarna. Hör hur hon pratar med sig själv. Jag fäster inte så stor vikt vid det. Inte nu längre.

I hörnet av rummet står en kandelaber på en sockerlåda. Jag tittar på den medan jag ligger i sängen. Tittar på skuggorna på väggen.

Nu somnar hon snart och i morgon kommer hon att vakna tidigast av alla. Hon kommer att sitta vid frukostbordet i flera timmar, rulla kaffekoppen mot kinden. Känna svalkan som endast en kaffekopp av vitt porslin kan ge. Titta ut genom fönstret. Titta på de få bilar som kör förbi. Läsa dödsannonserna i morgontidningen. Prata med katterna

Mörkret är hårt och blankt. Man kan spegla sig i mörkret om man tittar ut genom fönsterrutan.

Jag vaknar upp ur en dröm. Tänder lampan på nattduksbordet och tittar vad klockan är. Den är tre på natten. Det var ingen trevlig dröm.

Jag tänker på mammas händer och blir lugn. Jag skulle vilja väcka henne bara för att se att hon sover. Det skulle göra mig ännu lugnare. Om jag fick veta att hon sov. Ibland gråter hon om nätterna. Jag har hört det. Hon gråter inte ofta, men det händer.

Somnar om.

Av Susanne Friberg 01 apr 2001 13:01