Med mobbning på schemat

Mer skolgymnastik! Skriker vissa. Bättre kostvanor! Skränar andra. Sunt, kan tyckas. Men när debatten om mobbningen av elever pågår samtidigt i samma medier tenderar diskussionen att bli mycket paradoxal.

I skolgymnastiken på mellanstadiet brukade M:s klass delas in i tre lag inför den obligatoriska bollsporten. Det kunde vara handboll, fotboll eller basket. Allt efter idrottslärarens tycke och smak. Själva lagindelningen gick till så att läraren valde ut klassens tre bästa spelare till varsitt lag, sedan fick nästföljande tre sälla sig till valfri förstaman, därefter nästa tre och så vidare. Först gick pojkarna åt, sedan flickorna. M var tveklöst, alltid en av de sist valda.

När det så var dags för spel blev det resten av lagets uppgift att lista ut hur man skulle kunna ha M på avbytarbänken så mycket som möjligt utan att det märktes. Och när M väl var på planen fick hon oftast agera "back", vilket i praktiken innebar att stå stilla och ta emot så många smällar som möjligt utan att börja gråta.

Sett i backspegeln är det ju rätt makabert, att lärarna lät allt detta ske, bara så där. Eller inte bara det, genom att lansera hierarkin som den enda vägen till idrottslig aktivitet agerade de själva frontfigurer i den mobbning som pågår mot svaga elever. Barn som var tio, elva och tolv år gamla. Ungar som ännu inte fick betyg i de teoretiska ämnena, skulle förnedras på detta sätt i skolgymnastiken. För många av oss var skolgymnastiken just inget annat än schemalagd mobbning.

Men ve den elev som bad om att få gå vidare till nästa nivå i matteboken:

- Nej du stumpan, här följs vi åt, tro inte att du är något, sa läraren.

Allt medan idrottsläraren obevekligt höjde hårdmetallribborna tills bara de bästa var kvar.

Jag vet. Been there. Done that!

För egen del var det just här vid tiden som bollskräcken befästes. Den rädsla som numera gör att jag alltid sätter upp händerna i försvarsställning framför ansiktet när någon försöker kasta mig en nyckelknippa på det där vardagligt kompisaktiga sättet.

Nu kanske ni tror att M var nån fet och slö typ som ägnade ungdomsåren åt att sitta i soffan och käka chips dagarna i ända. Fel. Hon var uppfödd på rårivna morötter och en stor del av hennes tonår var vigda åt fysisk aktivitet. Vartenda vinterlov åkte hon skidor i den norrländska fjällvärlden och tiden efter skoldagens slut ägnades åt ridning. M tävlade på nationell nivå med sina hästar. En bra och konditionskrävande sport, tyckte M. En felaktig sport, tyckte idrottslärarna. Gymnastikbetyget förblev hopplöst lågt.

I M:s gymnasieklass gick några flickor som tävlade i basketboll på en nivå ungefär lika nationell som M:s och hennes hästars. Dessa flickor behandlades med varsamma silkesvantar av imponerade idrottslärare. Själv minns jag hur dessa flickor brukade husera på någon bänk och ägna sig åt att vara skadade. Sitta där och ömkligt massera en professionellt bandagerad vrist.

Inte förrän M var arton myndiga år fyllda, och idrottsläraren utan särskild anledning sänkt betyget ytterligare ett pinnhål, sa hon stopp. Lovade vid sin moders grav att aldrig sätta foten i en gymnastiksal igen.

En kort tid senare fick jag själv domen från ögonläkaren:

- Du saknar samsyn, dina ögon kan inte avståndsbedöma.

I över tio års tid, hade jag gått där och blivit förnedrad, låtit mig förnedras och allt berodde på ett dolt handikapp!

Enorma summor satsas idag på att utreda dyslexins orsaker. Gott så. Men om man tänker sig att utöka antalet idrottstimmar i skolan så vore det kanske idé att börja forska lite kring elevers olika förutsättningar och det faktum att de är olika duktiga på att slänga bollar omkring sig. I samband med detta kunde man ju också försöka reda ut de verkliga orsakerna kring det ytterst deprimerande faktum att så många elever mobbas i svenska skolor. Något säger mig nämligen att det finns ett samband.

Av Karin Lagerström 30 mar 2001 10:03