Makt, mod & mustårar

Den gråspräckliga katten var irriterad. Den kunde inte hejda sin svans från att energiskt slå fram och tillbaka på trappan där den satt. Kvinnan i huset var en elak en som gick omkring med ett metalliskt monster som väsnades. Ett dumt monster som äter damm och kvalster. Kvinnan brydde sig inte om att katten var hungrig och mannen satt bara och gömde sig bakom papper med tryck vilken hade samma färg som natten. Det var inte mörkt längre och katten var trött och frusen där den satt. Den kyliga luften bet sig igenom pälsen och kalla kårar gick genom ryggraden. Någonting hördes i de nakna buskarna bredvid. Var inte buskarna klädda i grönt förut? Katten slog bort tanken och antog att den hade drömt. Den blev nyfiken på ljudet och riktade öron och ögon mot det. Det var en liten mus som kilade fram från sitt bo på jakt efter något. Kattens irritation lade sig och ersattes av hunger och leklust. Den började gunga stjärten fram och tillbaka, redo för anfall, ofrivilligt gnisslandes tänder. Musen kikade bakom axeln och fick syn på katten när den tog ett språng ner från trappan.

Den gråspräckliga katten sprang lekfullt över höstlöven, spände sin kropp och utnyttjade varenda rörelse perfekt. Fram och baktassarna arbetade diagonalt med varandra, adreanelinet pumpade ut i bröstet och tungan utsöndrade saliv. Rovdjurskäkarna slog ihop lätt mot varandra i språnget. Man ser aldrig en katt le, men inombords log den spräckliga katten där den kastade upp torra löv med baktassarna. Musen som pilade fram under och över löven framför log definitivt inte. Morrhåren darrade likt asplöv i orkan. Nu ska du få smisk din lilla jävel, tänkte katten. Musen hann inte fundera mycket över någonting. Livet hade redan börjat passera framför ögonen på den och hösten hade fått en röd färg när hjärtat pumpade ut skräck i alla skrymslen av kroppen.

Katten tog ett spänstigt språng och slog ut en klolös tass på musens stjärtparti. Musen tumlade runt i de vissna löven, försökte blunda för den bittra sanningen, men ögonlocken var som klistrade mot innandömet av skallen. Den försökte fly, men upptäckte med en våg av smärta att höger bakben var stukat. Någonting var nog brutet vid stjärtdelen. Hjärtat slog nästan lika snabbt som morrhåren rörde sig. Katten cirklade stolt runt sitt byte och hungern tog över. Katten började omedvetet öppna och stänga käkarna. Nu du din lilla jävel, nu ska du bli en del av mig. Katten log fortfarande, nu mer åt sina instinktsfulla tankar som for från nerverna, under nosbenet, flöt under kraniet till hjärnans mittpunkt. Musen försökte inse sitt öde, försökte att inte visa sitt nederlag mer än vad som behövdes men tårkanalerna hade öppnats. En del tårar torkades av pälsen, men det mesta rann ner och blev ett med jorden.

Kattens knytnävsfeta huvud närmade sig. Adreanelinet hade lagt sig en aning. Ögonen lyste uringult. Musen grät eftersom den hade så mycket att leva för. Familjen väntade där hemma och om den inte kom hem så skulle de få gå hungriga. Den hade tretton ungar som snart skulle bli könsmogna. Den hade längtat efter att få lära sina barn vad den kunde om livet. Den hade tänkt berätta om hur bekymmerlöst livet var. Gråt du din lilla jävel, tänkte katten men var osäker på var tanken kommit från.

"Snälla. Låt mig löpa." Pep musen och försökte hålla tillbaka smärtan och tårarna. Den vågade titta rakt in i det levande urinet där ett svart avlångt, elakt väsen simmade.

"Det är naturens lag." Förklarade katten iskallt, men den var slö efter jakten och fastän hungern smärtade i magen var den villig att lyssna vidare på musens förklaring att katten redan hade vunnit och att ett revben eller två var knäckta. Katten såg tårarna som rann längs musens nos när den fortsatte berätta om sina ungar. I sitt medlidande lyckades katten ändå hålla tillbaka sina egna tårar, men det var inte lätt. Katten nickade mot musen som haltade hem för att berätta för sina ungar om hur hårt livet kan vara.

Katten gick långsamt mot trappan en stund efter, med svansen följande efter likt en sladd. När den var inne hos de som bytte sand, klappade och gav den uppmärksamhet rev den frenetiskt i skinnfåtöljen. Kvinnan och mannen blev arga. Efter en kort jakt människa och katt emellan tog kvinnan fram maten. Det var jävlarimej på tiden, tänkte katten när den slutade jama. Frenetiskt rivande var inte uppskattat, men maten lades kvickt fram och dagen efter blev alltid vad man gjorde den till.

Katten förklarade vid ett senare tillfälle för krukväxten i köksfönstret att livet blir lyckligt i rätt händer.

Av Jonathan Lehtonen 29 mar 2001 14:16