Rocky okej, men inte Eminem?

Jag lyssnar på Eminems senaste skiva, The Marshall Mathers LP. Expressens Måns Ivarsson, den amerikanska högern, Tipper Gore och några till blev som bekant förskräckta förra våren när debutalbumet The Slim Shady LP släpptes.

Det talades om förbud, censur, och att det här minsann var droppen - mycket värre än Eminem kunde det knappast bli. Den amerikanske före detta vicepresidenten Al Gores äkta hälft Tipper har alltid varit på jakt efter "moraliskt förfall" inom musik. Det var till exempel hon som
införde det numera ökända svartvita klistermärke, i folkmun kallat The Tipper Sticker, som pryder i stort sett alla rap- och rockskivor.

Många finner det troligen väldigt lätt att fördöma Eminems trailorpark trash-lyrik samtidigt som man till exempel gärna lyssnar på Nine Inch Nails, läser och hyllar seriehunden Rocky och skrattar åt South Park.

Men går det att fördöma så lätt? I Eminems fall, nej. Fördöm snarare den globalt amerikaniserade kulturen. Fördöm gärna det USA som Eminem kritiserar. Eller lättare: fördom fan South Park om du så vill, men det vill du kanske inte. I USA utnämndes nyligen Dawsons Creek till Världens Farligaste TV-serie. Om du någon gång sett serien ifråga, vet du att det handlar om ett gäng brådmogna femtonåringar som ser varandra djupt i ögonen och diskuterar relationer på ett så krystat sätt att det blir pinsamt.

Ibland, då det prioriteras som det bästa av nyhetsvärde, kan man i så kallad seriös, granskande media läsa om skandalösa kvinnliga rockstjärnor som visar brösten skandalen ligger i just det, bröstvisandet på offentlig scen. Läbbigt.

Sommaren 1999 uppträdde bandet Hole på Hultsfredsfestivalen. En spelning som visade hur kvinnor inte på långa vägar, inte ens på en konsertscen eller i publiken, kan göra allt män kan. Så när Holes sångerska Courtney Love drog av sig sin tröja och visade sina bröst inför 18 000 människor på Hultsfredskonserten eftersom "boys can do it, and so can we" handlade det inte om hennes bröst. Där fanns inga paralleller till Slitz, eller någon objektifiering av kvinnokroppen överhuvudtaget.

Det handlade om att krossa tabun och normer. Naturligtvis avfärdades hon genast som en tveksam människa, desperat efter uppmärksamhet. Hon slaktades av samma media som innan konserten gjort sitt bästa för att, ursäkta ordvalet, slicka hennes röv.

Ibland kan man läsa om krav på censur och lagar mot åsikter/företeelser/tillställningar, ibland kan man läsa om "barnporrskonst", musik som "får unga att mörda" eller modereportage med "snedvriden människosyn". Synonymt med dessa, och liknande, fall är att en grupp människor utan att tänka tar ställning, och högt och självsäkert fördömer eller hyllar, enligt en PK-norm som i de flesta fall är sympatisk men knappast tjänar något till om utövarna tycker till på givet kommando.

På kommando lyssnar man på korrekt musik vad det nu skulle vara, Tipper Gore vill till exempel förbjuda all musik med sexuellt innehåll - eh, vad blir kvar, Kenny G?, på kommando tar man på sig korrekta kläder, på kommando röker man korrekta cigaretter och passar gärna också på att FÖRDÖMA rökning. Man ser korrekt film, korrekt tv och lyssnar på korrekt radio, även fast man inte fattar ett skit av kulturprogrammen på P1. Eller SVT:s kortfilmsprogram Ikon, för den delen. Är man korrekt så är man. Inte så mycket att göra, och korrekta vill vi ju alla vara.

Och visst, det är lätt att vara korrekt utåt. Det är lätt att sitta på sin korrekta röv och slippa tänka.

Missuppfatta mig rätt, det är inte fel att vara så kallat Politiskt Korrekt PK. Tvärtom är det naturligtvis något bra. Men PK är inte bra om PK betyder att man inte orkar tänka, att man slaviskt följer en mall som någon annan satt upp. Tänk själv lite grann, ta inte till dig allt som trycks upp i ditt ansikte, och var sedan så PK du vill, eller inte vill, vara.

Av Jon Lax 28 mar 2001 13:34