Marilyn Manson - vår tids ängel

Vi trodde väl att vi var extrema, men egentligen skilde sig ingen ifrån den andra. Mansonkopior hela bunten.

Jag kan inte beskriva känslan jag fick i samma ögonblick som jag klev in på Hovet tillsammans med de andra förväntansfulla, uppladdade och minst sagt vackra människor. Det var härlig stämning, vi hade samlats på ett ställe för en och samma anledning. Vi ville alla bli chockade av föräldrarnas mardröm och de skandalhungriga mediernas största underhållning. Vi förväntade oss en spektakulär show där "the man himself" skulle få våra ögon att vilja hoppa ur sin rätta plats av förvåning. Vi skulle må illa, bli äcklade och rädda men ändå gå därifrån med en oförglömd upplevelse samt ett litet djävulskt leende som avslöjar att vi nu trodde att vi var rebeller.

Blev jag besviken? Nää, lite kanske. Mest lättad. Efter att ha läst krönikor innan konserten som sa "förvänta er en blodig show" var jag lite skeptisk till om jag - rent psykiskt - skulle klara av se "galningen" när han är igång och bevisar att ryktena är sanna. Precis innan han kom ut, hörde man fågelkvitter och mitt hjärta började slå.

"Åh, herregud, nu kommer han vrida nacken av små söta fåglar!"

Nähä, inte det. Även om jag inte riktigt trodde att han skulle döda djur eller suga av sina bandmedlemmar, så var jag säker på att få se blod och få Manson-saliv på mig. Jag höll mig en aning spänd under första halvan av konserten i väntan på någon hemskt. Men förutom att jag röjandes slog med ansiktet mot någons axel, så att min haka blev förlamad i hela tre sekunder, så var det rätt lugnt. Jag kanske fick lite spott på mig någon gång, men inte var det Mansons direkt. Det var mycket mer galet på Backstreet Boys konserten jag vistades på någon gång i sjuan när jag var dödsförälskad i Nick och klättrade på alla andra förälskade 14-åringar för att få ögonkontakt med honom. Jämfört med det där, så var Manson-konserten väldigt lugn.

Det började, som vanligt, med förbandet. "Disturbed" gjorde en stark inledning i form av en avrättning. Sångaren satte sig i en elektrisk stol och fick el-chockar, det var såklart inte på riktigt, men man blev lite chockad i alla fall. Efter ungefär fyrtio minuter med "Disturbed", inleddes den eviga väntan på kvällens stjärna. Den kändes som om man stod där i tre timmar, fast det bara gällde trettio minuter ungefär.

Han gjorde en liknande entré som på Hultsfred i somras, med en vit duk hängandes framför scenen och hans skugga smygandes bakom draperiet, vilket gjorde spänningen större och större. Och helt plötsligt föll duken och där stod han iklädd svarta hotpants av skinn och något slags nät på benen. Senare under konserten strippade han lite, men alla dreglande pojkar och flickor fick tyvärr inte se hans "manliga stolthet", som enligt ryktena ska ha tatuerats svart.

Det häftigaste under konserten, måste ha varit när Manson ställde sig på ett slags pedistal som var gömd under hans svarta, stora kjol. Och så började han växa, han blev längre och längre och kjolen bara större och större. Det var en häftig effekt.

Konserten var för kort, ungefär en och en halv timme och avlutningen sög hårt. Helt plötsligt så tändes ljuset och det började städas. Jahopp, var det roliga redan slut? Kanske var det bäst att konserten inte var längre, man märkte nämligen på publiken att de blev trötta mot slutet och energin i röjet som onekligen fanns där i början, minskade för varje låt. Manson kunde också bjuda mer på sig själv. Lite mer kontakt med publiken, förutom att be oss som stod peka fingret åt "idioterna" som hade sittplatser, vore kul.

Efter konserten ser jag inte Manson på exakt samma sätt längre. Från ett läskigt fenomen, förvandlades han nu till något verkligt antagligen för att jag SETT honom. En artist som nådde framgång tack vore sin originalitet.

Medierna försöker ivrigt att hitta "anledningar" till varför Manson är så vidrig. Att han i sina unga år såg sin farfar runka av sig, växte upp i en kristen familj eller testade droger vid ung ålder, är flera förslag. Hur många är det inte som har haft och fortfarande har likadan uppväxt?

Manson har en image, hans image är att vara rebellisk, extrem och hatisk, och framför allt - att vara annorlunda. Och han lyckas. Men att säga att det aldrig funnits någon som han och att ingen annan har gjort sådana hemska saker förr, kallas att överdriva. Det har länge funnits band och artister som har klätt sig utmanande, bränt USA-flaggor och utövat våld på scen. Musiken är bra, men vore inte Manson så pass extrem skulle han bara bli en av mängden. Marilyn Manson har slagit igenom tack vore sin image. Jag respekterar inte alla hans galna påhitt, men jag stödjer hans vilja att våga vara tvärtemot allt och alla. Problemet är att gränserna för Manson ligger högt över "vanliga" människors gränser. Men hur han än gör, så vinner han på det. Ingen reklam är i slutändan dålig reklam. Och vem tror allvarligt på att han går runt och är Marilyn Manson hemma, spottar på sin flickvän eller tvingar sina hundar till sex? Friade inte han till sin flickvän när de tog ett skumbad förresten?


***

Fakta
NAMN: han föddes som Brian Warner, men bytte sedan namn. Marilyn Manson är en kombination av förnamnet till filmstjärnan Marilyn Monroe och efternamnet till seriemördaren Charles Manson.

FÖDDES: den 5 januari 1969

CIVILSTATUS: sägs precis ha avslutat ett tre års långt förhållande med skådespelerskan Rose McGowan

BOR: i Hollywood

SKIVOR: "Portrait Of An American Family", "Smells Like Children", "Antichrist Superstar", "Mechanical Animals", "Last Tour On Earth" och den senaste "Holy Wood"

RYKTEN: att han är djävulen själv, att han har opererat bort två revben för att kunna suga av sig själv, att han dödar djur och så vidare.

***

Av Kasia Narkowicz 28 mar 2001 13:33