En musikers uppväxt

Jag kan inte säga exakt när det började. Det var nog redan på dagis. Jag sjöng starkast på storsjungen i gympasalen och kunde alla barnsånger utantill. Tyckte inte om de lättaste låtarna. Lille katt och blinka lilla gick fetbort.

Jag gick låg och mellanstadiet på en liten skolan nära där jag växte upp. Det gick bra i lågstadiet. Jag lekte och hade kul som alla andra barn, men i mellanstadiet då det gällde att vara sötast och tjejjigast blev det struligt. Det fanns en annan tjej som både var jättebra på att sjunga och som var söt. Hon fick all uppmärksamhet och var otroligt populär. Jag klandrar inte henne. Hon är verkligen otroligt begåvad men jag kände mig missförstådd och utanför.

Tillslut tog jag mod till mig och sökte in till musiklass på en skola låångt bort från den falska tryggheten i den förra skolan. Jag kom in och lämnade Carlshöjdsskolan bakom mig... Jag var inte särskillt omtyckt på min gamla skola, men om jag inte var omtyckt när jag gick där så blev det knappast bättre när jag lämnade inskränktheten bakom mig. Man kan nog kalla det avundsjuka.

Hursomhelst så kom jag som kaxig 13-åring till den nya högstadieskolan. Jag hamnade i en helt underbar klass med massor av härliga personligeter. Det kändes så skönt att äntligen vara omgiven av personer med samma brinnade intresse för musiken och att få hålla på med det mer än andra. Högstadiet var otroligt roligt men också fruktansvärt jobbigt. Det är faktiskt väldigt kul att se till baka på en sådan dynamisk period av sitt liv fjortisfyllor, moppeåkning, tjejbråk i mängder och komma på att det man minns bäst är bara det som var roligt!
Om jag ska nämna det som har präglat mig allra mest av högstadietiden så är det den årliga Grubberevyn. Skolan jag gick på hette Grubbeskolan efter stadsdelen som faktiskt heter Grubbe. På Grubbeskolan jobbade en man som var hatad av vissa och älskad av andra. Han hette P-O Johansson. Genom lika delar dålig humor och sinne för underhållning gjorde han tillsammans med oss elever föreställningen Grubberevyn. Jag var med från sjuan. Första året var jag bl.a Emma i ett Spice Girls vs Backstreet boys medley ok, lite osmakligt men i sjuan är det mest kul.., ja... jag gjorde massor med olika roliga grejer.
De två följande åren deltog jag också och dansade linedance och spelade electric banana band -låtar.
Det jag lärde mig från revyerna är ovärdeligt idag. Jag lärde mig att uppträda! Numera är jag aldrig rädd för att gå upp på en scen och uppträda för 600 personer. Ibland är man lite nervös men det är en annan sak. Det är inte ren rädsla. Bara en skön känsla som får en att prestera ännu bättre.

En sak som jag har hållit på med hela mitt liv är att skriva låtar. Det är en naturlig del av mig som jag knappt reflekterar över längre. Vissa skriver dagbok, andra dikter eller poem. Jag gör musik. Är jag ledsen gör jag en ledsam låt i moll, är jag glad blir det på ett annat sätt. Det är väldigt bra terapi. Drömmen är att få göra solokarriär med min musik någon gång i framtiden. Jag vet att mina låtar håller för det. Mina texter är för det mesta på svenska och handlar om allt möjligt, mest om kärlek... Det är väldigt svårt att komma ifrån det temat. Det man kan göra är att försöka hitta sin egen stil att skriva på. Ordval, fraseringar och sångsätt kan karakterisera en kompositör och göra denna unik och speciell.

Nu går jag musikprogrammet på gymnasiet och lär mig allt om musik. Även den teoretiska biten som av vissa klassas som onödig. Åtminstone inom rockmusiken. Jag håller med om att för mycket kunskap kan utarma glöden. Men jag vill gärna lära mig ändå för jag vet att kunskapen kan komma väl till pass någon gång i framtiden.

I framtiden håller jag på för fullt med musik. Jag kommer nog att prova på mycket olika, men just nu vill jag faktiskt komma någonstans med det band som jag är med i, Peckish. Jag tror att vi kan komma någonvart bara vi har viljan. Jag hoppas på det.

Puss på er alla fina sourze läsare!

Tänkte avsluta med några textrader som jag har skrivit en gång i tiden:

"Jag ser en stjärna lysa på himmelen
Kanske är den jag
Du är den stjärna jag alltid har saknat
Är du som jag?
Jag behöver din hjälp att förstå
livets alla frågor."

Av Kicki Fagerlund 28 mar 2001 14:23