1987 del 1

Huvudlös dyrkan av band och artister i ungdomen kan senare i livet leda till aningslöst pinsamma följder. Läs och lär. En dag kanske även du får styrka att gå till bikten.

Har du någonsin kommit på liksom i efterhand att något band eller någon annan musikalisk företeelse som du gillat, älskat nästintill dyrkat i själva verket varit skamligt och skrattretande usla? Och fått den där krypande känslan av att föremålet för din beundran i själva verket rullat sig och därmed dig själv i löjets djupaste avgrunder? Det har i alla fall jag, och detta är ämnet för denna korta bekännelse.

En bekant till mig från ungdomsåren kände sig nyligen manad att i största förtroende bekänna en sak för en flicka han sällskapade med. Förskräckt undrade väl hon vad för otäckheter från hans förflutna hon nu skulle tvingas konfronteras med. Men vad han ville bekänna var att han faktiskt hade spelat tennis, en i hans ögon präktig skamfläck. Nu var det ju inte utan humor han avslöjade detta men ändå.

Jag har idag en liknande bekännelse att göra. Jag har nämligen i mina ungdomsår hyllat och diggat den för en bredare allmänhet kanske mindre kända belgiska bögsyntgruppen à;GRUMH... Jag skall så sanningsenligt som jag kan försöka återge hur det kunde gå så illa.

1987 var jag fjorton år och gick i Stenungskolans högstadium i den lilla bohuslänska staden Stenungsund, stolt centrum för svensk petrokemisk industri. Att det låg ett tjockt pudelskimmer över musikhimlen vid den här tiden är ganska riskfritt att påstå. Det var med andra ord dags för min, om än så snälla och välanpassade men ändå, tonårsrevolt.

Jag upptäckte på allvar Depeche Mode och syntmusiken. Detta år släppte de albumet Music for the masses. Den föregicks av singeln Strangelove, som jag rusat och köpt dagen den släpptes. Dess orangea omslag som omslöt sjutummaren sände vågor av upphetsning genom min hormonöversvämmande tonårskropp. Jag hade sedan tidigare deras mästerverk Black Celebration, men detta blev det egentliga startskottet för en mycket intensiv nergrävning i denna musiksort ett par år framåt.

I min nya klass var vi ett par kompisar som gillade Depeche och i årskursen över oss fanns ett par killar som verkligen var inne på synt. Vi föll in i denna vurm och började klä oss i den genomgående svarta syntuniformen, svarta byxor, svart t-shirt med till exempel Depechetryck på, svarta kängor eller andra för dåtiden mer extrema skodon med blanka metallbitar på, ridstövlar, hängslen hängande längs sidorna. Och givetvis en så tuff och extrem syntfrisyr som man bara vågade. Gärna någon mohikanvariant.

Detta väckte stort förtret hos våra föräldrar, även om jag själv klippte mig förhållandevis mesigt. På den tiden, och det är inte särskilt länge sedan, var att klippa sig riktigt kort eller rent utav raka huvudet ett oerhört kraftfullt uttryck för revolt. Genast såg man ut som en nazist i förädragenerationens ögon. Idag kan femåringar få huvudet rakat av mamma utan att någon ens skulle komma på tanken att reagera.

Visserligen utvecklade vi såsom så många andra pojkar en uttrycklig vurm för uniformer och ett "hårt" utseende som definitivt flörtade med fascistoida symboler och totalitarism.

Hormonerna i våra kroppar drev oss i denna riktning. För mig och de allra flesta av oss var detta mycket konfliktfyllt, att å ena sidan gå loss på uniformer och tuffa symboler och å andra sidan verkligen i själen djupt avsky och förkasta alla fascistiska tendenser. Eftersom många av de grupper vi gillade ständigt anspelade och berörde sådant här idématerial på ganska abstrakta och ibland ironiska plan, kände jag mig ofta förbryllad och orolig. Är de verkligen nazister eller vad?

Hela tiden försökta jag komma på saker som rättfärdigade dem och som tydde på att så inte var fallet. Särskilt då i fallet med den slovenska gruppen eller snarare konstnärskollektivet Laibach, som har som konstnärlig devis att se hur mycket och hur länge de kan lyckas med att missförstås. Tonvis av antydningar och anspelningar på det mest förbjudna. Detta band som jag var allra tveksammast mot då är det band av alla som jag idag uppskattar mest för sina intellektuella kullerbyttor och koncept. De subtilare delarna av deras framtoning gick oss helt enkelt över huvudet då.

Som sagt, Depeche Mode förde oss in djupare på det i huvudsak belgiska syntvattnet. Av någon anledning kom de flesta syntgäng därifrån. Mest framträdande blev Front 242, som vi kom att idolisera stenhårt. Vi gick på stenhårda konserter på Kåren i Göteborg i våra stenhårda kläder och gick i klunga omkring på stan och såg stenhårda ut. Så här i efterhand kanske det inte känns lika stenhårt att vi hade klistermärken som bildade siffrorna "242" påklistrade på våra skinnjacksprydda ryggar när vi spatserade runt och regelbundet likt en naturlag skrämde pensionärer bara genom att visa oss.

Mest minnesvärd av alla dessa konserter var min första Depechekonsert i Scandinavium, Göteborg, februari 1988 som ingick i "Music for the masses"-turnén. Jag minns särskilt den svarta tygrock jag hade lånat av bekant som jag kände var ett måste för denna årets begivenhet, vilket konserten var. Det var en före detta vit städrock av något slag som så här i retrospekt har mist lite av sin absoluta coolhet. Den var helt enkelt asful, och till på köpet hade jag lånat med ett antal pins med idolerna på som käckt satt fastsatta i rockslagen. Makalöst.

På bussen på väg in från Stenungsund till Göteborg satt jag ensam och såg säkert ganska förväntansfull ut och inte minst fruktansvärt osäker på mitt fjuniga jag. En tjej kanske i tjugoårsåldern undrade med ett stort leende om jag skulle på Depeche ikväll. "Aaaa..." lyckades jag pressa fram. Det är lustigt hur lite som krävdes för att bringa en ur fattning och som kunde kännas pinsamt i dessa ungdomsår. Nämnda episod räckte för att frambringa svettbyar i nacke och panna. Skulle folk missa att jag var en alldeles stenhård övre medelklass rebell?

Själva konserten blev en omtumlande upplevelse. Så många udda frisyrer på en gång var nästan svårt att smälta och subkultursmogen var nästan smärtsamt tät. Vi mot alla i hela världen helt enkelt. Engelska förbandet Nitzer Ebb som även de tillhörde de absoluta favoriterna gjorde ett massivt testosteronstinnt framträdande. Ett frenetiskt beat med agressiva syntgångar dundrade fram mot mig. Adrenalinet rusade upp i huvudet på mig, på ett så markant sätt att det sedan fick bli någon slags inre måttstock och referens för musikalisk eufori. Killarna i bara överkroppar, ridbyxor, hängslen och sammanbitna ansikten stod där på scen och utstrålade kraft. Att en viss del av gaykulturen, nämligen läderbögarna, har precis samma ideal och ikonografi som det som vi diggade så starkt, hade vi givetvis ingen aning om. Tur var väl det, för vi hade med största säkerhet fått panik och satt folkölen i halsen då tonårshomofobin vid denna tid åtnjöt sitt absoluta klimax. Tja, vi kunde i alla fall ostört fortsätta att idolisera män i uniformer.

Depeche Mode själva lät en hitkavalkad skölja över publiken. Allsång var bara förnamnet. Extas. Och tillfällig tinnitus. Värt att notera var att vid ett tillfälle tog bandets musikaliska motor Martin Gore fram en elegant halvakustisk gitarr, jag tror det var en Gretch White Falcon, skinande vit med guldmekanik. Med avsky utbrister den bekant som lånat mig städrocken "Nä, men vad är det han har? Vad är det för hemskt? Åh, nej, nej, nej!". Underligt nog var elgitarrer ungefär den värsta musikaliska styggelse vi kunde tänka oss näst efter hiphop. Vi tyckte det gnisslade hemskt om dem och vägrade ganska konsekvent att lyssna på band som använde sådana onämnbara instrument. Var gitarrerna samplade kunde vi låta det passera och kanske till och med hylla det. Då var ju ljudet åtminstone manipulerat och förvridet så det lät syntetiskt och oorganisk. Jag som idag trakterar ovan nämnda instrument och därtill hyser ett närmast osunt kärleksförhållande till dessa gamla Fender-, Gibson- och Gretchgitarrer!

Fortsättning i del 2.

Av Christoffer Dahlgren 28 mar 2001 10:57