Vårt äckliga vardagsliv!

"...typiskt vårat samhälle, hjälp! Heja samhället!" sjunger Doktor Kosmos.

Vem vill egentligen anpassa sig till dagens samhälle? Inte jag i alla fall. Alla ska alltid klaga på varandra hit och dit, så är det bara. Så fort någon tycker något ska alla andra klanka ner på den personen, även om de inte har en aning om varför. Så fort någon bryter sig ur ett mönster protesterar alla andra, varför det? Vad är det för fel på att ta det lugnt och må bra? Världen går inte under för att jag sliter häcken av mig för ingenting, det finns ingen mening med att överleva istället för att leva fullt ut, överleva är bara att leva i slow motion.

Varför göra saker som är fullständigt meningslösa, som inte ger mig någonting förutom kanske ångest och dåligt humör? Slaveri i vår tid, visst finns det, även om du inte vill se. Alla har ögon, men vissa kan inte se. Är det här tjatigt? pretto? - whatever. Du måste ju hitta något att klaga på eller hur, är livets mening att klanka ner på andra?

Jag tycker alla ska sluta leva efter konstiga normer och sjuka ideal, helt enkelt sluta göra saker ni mår dåligt av! Upprepningen i vardagslivet - skit i den! Ni är ju ändå trötta på alltihopa eller hur? Gör något annat! Hitta ditt eget individuella eller kollektiva äventyr.

Vi håller på att genomleva en hel civilisations dödsryckningar. Det nutida samhället har bara en grundval: sin egen tröghet. De sista spåren av religion och ideologi kan inte dölja vår mass-alienations utbredning. Ingenting har någon betydelse längre. Det tycks inte finnas någon flykt undan den isolering och orimlighet som präglar våra liv. Avgrunden tycks öppna sig för oss i vilket ögonblick som helst. Du och jag är ensamma i en värld som blivit till ett enda stort dårhus...

Ingenstans kan jag finna en bra förklaring till vad det är vi genomlever varje dag. Den traditionella revolutionära rörelsen, som en del desperata människor en gång vände sig till, är sedan länge integrerad i status quo och är inte längre åtskilld från resten av det byråkratiska maskineriet. I sina bästa former är den ändå bara en förtrupp för byråkratiska effektivetetsreformer. Ingenstans existerar en teroretisk och analytisk grundval, från vilken vardagslivets ökande och outhärdliga motsättningar kan undersökas, attackeras och förstöras - en grundval som visar vår moderna fattigdom och avslöjar den rikedom som nu är möjlig!

I isolering och vånda kommer många människor till insikt om fattigdomen i sina liv, om den fullständiga oöverensstämmelsen mellan sina verkliga subjektiva önskningar och de liv de tvingas leva, om den totala oöverensstämmelsen mellan det rika liv som nu är möjligt och det massproducerade mini-liv som vi påtvingas varje dag. Vad som måste angripas är alltså vårt normala vardagsliv. Det är detta som är så tråkigt, äcklande och orimligt!

Jag förstår inte varför jag ska bekymra mig om risken för att mänskligheten ödelägger sig själv i en kärnvapensmassaker, när alla överallt, varje minut och varje dag offrar sina verkliga personligheter, sina verkliga önskningar, sina verkliga viljor att leva?

Vart vi än vänder oss är det enda vi ser en grotesk travestering på mänskligt liv - till hälften mardröm, till hälften bedrägeri: ett degraderat arbete som vi aldrig har valt, men som vi utför för att producera en tom, passiv, isolerad fritid som vi aldrig har önskat. Livet har reducerats till död.

Jag förkastar hela systemet av produktion och konsumtion, av arbete och fritid, som livet har reducerats till av den byråkratiska kapitalismen.

Av Ingela Olsén 23 mar 2001 09:25