Livsfarligt vakuum

Hon ställer sig frågor om vilka de är, hur farliga de är och vem som bär ansvaret för att de väljer att bygga upp en gemenskap kring så skrämmande och farliga idéer som nazismens.

Det ges inget klart svar på någon av frågorna, men någonstans utkristalliserar sig ändå några gemensamma nämnare; de är män, de saknar positiva manliga förebilder och de känner ett stort utanförskap, både inom som utanför sig själva.

I samma stund jag ser deras utanförskap, dyker en svart man från Harlem upp i mitt sinne och illustrerar det jag kallar livsfarligt vakuum. Jag mötte honom i en TV-intervju för något år sedan. Han hade helt oprovocerat tagit livet av tre människor, och när han fick frågan om han förstod vilken tragedi hans handlingar medförde för de mördades släktingar, svarade han; "Vill jag ha något och någon står i vägen, så är inte det mitt problem. Eftersom mitt liv inte är värt något, så är ingen annans det heller."

I hans avslutande mening tror jag svaret ligger på mycket av det kaos som unga män skapar för sin omgivning och sig själva, så även de unga nazisterna i Ylva Floremans dokumentär.

De som inte får känna sig delaktiga vill till slut inte deltaga alls. Det i sin tur kan innebära att egna regler och lagar börjar gälla. Man skapar ett samhälle i samhället där det går ut på att tillgodose sina egna behov. Och eftersom man slår från underläge kommer allt man vill ha eller nå ut med bygga på en kamp där det gäller att slå ner "motståndet", fysiskt, psykiskt och mentalt.

Det vakuum som uppstår i utanförskapet är grogrunden för ett sådant agerande. Det gäller inte bara för unga nazister, lika mycket gäller det för många av Sveriges invandrare, vilket inte behöver innebära att alla invandrare är med och skapar kaos, men grogrunden är lagd för att skapa ett eget samhälle där egna regler gäller. Det finns också rapporter som visar att unga kvinnor allt oftare figurerar i brottsstatistiken där våldet blivit grövre och där rädslan för repressalier minskat. Den gemensamma nämnaren bland dessa tjejer är att inte känna tillhörighet utanför den egna lilla gruppen...

Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan hur många av de tragiska löpsedlar innehållande ord som misshandel, mord, förföljelse och våldsbrott som har sin grund i detta utanförskap. Kan det till och med vara så att mordet på syndikalisten Björn Söderberg, bilbomben mot journalisterna i Nacka och polismorden i Malexander är ytterligare en grym konsekvens?

Men den viktigaste frågan - som också ställs obesvarad i dokumentären "Vem bryr sig!" - är ändå vad jag som enskild person kan göra för att stoppa en utveckling som leder till detta kaos.

Ett enkelt svar skulle kunna vara att göra den synlig som upplever sig osynlig. Å ena sidan kan det innebära att tydligt ta avstånd från nazism och andra yttringar som förespråkar våld och rasism men å andra sidan måste det också innehålla ett alternativ som i både ord och handling visar på ett medmänskligare perspektiv.

Det går inte att bara vara emot, man måste också visa vägen vart man ska.

Med andra ord så kan vi alla vara med och hitta ett alternativ till det utanförskap som, enligt mitt sätt att se på det, är grunden för mycket av det kaos som skapas i samhället. Och kan vi samordna oss till en större grupp så kan vi göra mer nytta.

För att förtydliga det ytterligare: Problemet är inte nazism, det är bara ett symptom, problemet är utanförskap. Det är det vi ska "bota" genom att visa att "Vi bryr oss!".

Av Per Poulsen 22 mar 2001 09:56