De stackars barnen i Afrika

Barnen i Afrika. Jag är själv ett barn från Afrika. Helt ovetande om vilken stor del min etniska bakrund skulle ha kastade jag mig ut i livet. Till en början gick det bra. Jag såg oss alla som jämlikar och efter att ha umgåtts med mina klasskamrater en hel dag såg jag inte längre färgkontrasten. Om någon frågat mig varifrån jag kommer skulle jag efter en tids grubblande fått svara att jag inte vet. Jag skulle säkert ha ansetts virrig eller rent av smått dum, men sanningen är att jag inte vet. Det beror på vad det är som menas.

Min mor kommer från Ryssland och det är också där jag är född. Det är min fars blod som ger mig min afrikanska härstamning. Själv har jag bott i Sverige hela livet och svensk har jag kallat mig fram till något år sen. En panikartad känsla spred sig i mig då jag insåg att jag inte hör hemma någonstans. Det är jag mot världen.

När min klass åkte över till Finland i slutet av nian var det ingen som tog med sig pass. Inte behöver man pass på Finlandsfärjan, tänkte jag. En efter en släpptes alla igenom tullen tills kontrollantens ögon fastnade på mig.

Efter att min klassföreståndare räddat mig från den genanta situationen som uppstod försökte jag återigen smälta in bland mina klasskompisar, dock utan vidare framgång. Det kändes som om alla tittade på mig, vilket de säkert också gjorde då det inte är så ofta man ser en "neger" rodna.

Jag brukar drömma om att slippa bokstavera mitt namn och ständigt behöva lära alla hur det ska uttalas. Hur många gånger har inte hela aulan vänts sig om för att syna mig då läraren gör ett sista försök att säga mitt efternamn. Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte själv hur det ska låta. En bit in i högstadiet gav jag upp och började bokstavera det istället.

Allt detta gick självklart ut över mina föräldrar. Det var deras fel att jag inte hade blont hår och hette Andersson i efternamn. Det är först nu på senare tid jag har lärt mig att acceptera min härkomst och till och med uppskatta den.

Jag har börjat samla på kuvert där mitt namn är felskrivet. De på posten kan inte ha haft det lätt att klura ut att alla dessa bokstavskombinationer egentligen är ett och samma namn. Snart expanderas min samling till två skokartonger. Det finns dock vissa saker jag inte kan acceptera. Jag kan förstå att många människor fascineras av oss som kommer någon annanstans ifrån.

Jag kan förbise deras okunnighet då de fortfarande tycks tro att Afrika är en kontinent fylld med kannibaler och svältande barn. Jag svarar också snällt på närgångna frågor om mitt förflutna. Jag kan dock inte tolerera att jag utsätts för särbehandling. När bibliotekarien undrar om jag verkligen är säker på att jag klarar av att läsa Strindbergs självbiografi eller när mina föräldrar förväntas vara lågutbildade, utslitna och förtidspensionerade, då får jag nog.

Massmedia spär gärna på fördomarna som svensken ofta går och bär på. Jag kan tänka mig att alla människor som hör till någon som helst minoritetsgrupp förstår vad jag menar.

Vissheten om att aldrig bli accepterad som en likvärdig individ på grund av min utländska härkomst gör mig trött men det är samtidigt också det som får mig att kämpa.

När jag var yngre försökte jag anpassa mig i hopp om att jag till slut skulle passa in i samhället. Nu vet jag bättre och istället för att anpassa mig till ett samhälle där människor förtrycks, koncentrerar jag mig på att utvecklas som individ, i hopp om att kunna förändra samhället på ett positivt sätt. Om jag lyckas eller inte återstår att se.

Av liza kiwanuka 22 mar 2001 09:40