Världsproblem på mina axlar

Jag kan bli så ruskigt förbannad på min far. Här har man uppfostrats till att bli en engagerad, självständig och ansvarsfull människa, och så är svaret på det cynism!

Varje dag upprörs jag av nya saker. Det är lätt. Öppnar morgontidningen och läser om kor som är smittade av både det ena och det andra och därför bränns på stora bål. Bar-B-Q, ajöss. Och så är man förbannad över människors industriella djurhållning.

Nåväl jag viker ihop tidningen och tänker istället en stund på tandborstning och om jag behöver ta långkalsonger idag eller inte. Cyklar sedan genom stan till universitetet. På vägen passerar jag Umeå centrum. Ser att det öppnat en ny klädaffär. Märkeskläder minsann. Ånej, där tänker inte jag handla. En gång i tiden var det ett litet präktigt svenskt företag med hela tillverkningen på hemmaplan. Men nu har de fått storhetsvansinne i likhet med de flesta andra svenska tillverkare av friluftskläder och prylar. Nu sitter stackars barn och syr "svenska" Goretexbrallor i fattigt fjärran land, vad vet jag? Inser inte alla befängda människor vad det får för konsekvenser om de handlar oetiska paltor? Jag säger bara NO LOGO. Men var skall jag handla då? Dygdiga H&M kanske? Skall jag skaffa egna får kanske? Lära mig spinna och väva? Kanske köra "Kejsaren utan kläder"?

Åter bränner det till och jag är förbannad för andra gången denna soliga vintermorgon. Hela dagen fortsätter i samma stil. Glada möten med goda vänner och välsignade koppar kaffe varvas med bestörthet att inte alla tar sitt ansvar och handlar KRAV.

Jag lägger planerna på ny alpinutrustning åt sidan och bestämmer mig för att i stället köpa en ko åt en familj i Katmandu. Det skall visst hjälpa mot både hunger och prostitution. Under dagens alla fikor utbyter jag och mina vänner varandras upprördheter.
-Läste ni artikeln om aids imorse? Fy så fruktansvärt... det är ju inte klokt! Nej, vad säger du? Men har du hört...

Jag inser att jag har NO KOLL.

På kvällen cyklar jag på min miljövänliga cykel till mitt biståndsmöte för att diskutera hur vi kan samla in mer pengar till ungdomarna i Latinamerika. Vi diskuterar ivrigt och engagerat över en solidaritetsmärkt kopp te.

När jag kommer hem är mitt huvud sprängfullt och mitt samvete sänkt i botten. Det måste ju finnas massvis med saker som jag inte har kläm på. Varje dag åsamkar jag kanske någon annan något ont, helt omedvetet. Istället för att känna mig engagerat ilsken drabbas jag av håglöshet.

Världens elände vilar på mina knotiga axlar.

För att samla tankarna och få lite råd och stöd av den man som fostrat mig skriver jag ett långt mail till pappa. Nästa dag har jag fått svar: "Det är ju bra att du engagerar dig. Jag känner den faderliga klappen på mitt huvud. Men borde du inte komma upp ur det mörka hål där du sitter, sikten är så dålig där nere i mörkret? Ibland behövs lite perspektiv på saker och ting", skriver min pappa.

Det sägs att det är bättre att ligga i sanden och titta på månen än att ligga på månen och titta i sanden.

Av Jenny Berntson 21 mar 2001 15:57