Sätt Umeå på kartan

Upplevelser i vårt avlånga land
- Va? Vad då södra Skåne? De är ju inte kloka. Om man är uppväxt mellan Landskrona och Helsingborg så kommer man väl från västra Skåne, eller mellersta Skåne. Inte från södra Skåne. Det är väl minst tre, fyra mil därifrån till Malmö? Var kommer i så fall jag ifrån om hon kommer från södra Skåne? Jag är ju uppväxt långt söder om Landskrona. Så vandrar mina tankar då jag sitter med dagens Norra Västerbotten i handen. Herregud, de där norrlänningarna är allt bra bakom ändå som inte ens känner till sådana självklarheter. Inte undra på att den där Anna-Lisas mamma var förtvivlad.

Det var berättelsen om Anna-Lisa som fick mig att bläddra i Norran. Hon flyttade från Skåne 1950 för att gifta sig med en same från Lappland. Sedan dess har hon bott där uppe och blivit renskötarhustru. När Anna-Lisa flyttade till honom åkte hon först buss till Maskaure. Där slutade vägen. Med häst och släde tog hon sig sedan över en sjö. Till slut kom hon fram till huset där hon skulle bo. Det var full snöstorm och snö nästan ändå upp till taknocken på huset. Anna-Lisa var klädd i kjol och nylonstrumpor.
- Daer oppe ie Noerrlaend, daur finns jue baura toervkeautoer. Ienga reidija haus. Och va ska nie aeta foer noegoet? Anna-Lisas mamma var bekymrad över den långväga flytten.

Femtio år senare var det dags för en annan skånska att flytta till Norrland. Även hennes mamma oroade sig. Inte i första hand för att dottern inte skulle få någon mat eller för att hon skulle behöva bo i en torvkåta, det där Umeå eller var det Luleå?, det är ju i alla fall en liten stad. Hon oroade sig istället för kylan, mörkret och det mystiskt vilda, okända som finns där uppe i Norrland. Själv tyckte jag att det skulle bli spännande att flytta genom hela landet och prova på att bo så där långt norrut,
Min pappa - som praktiskt taget själv är norrlänning, född som han är i Göteborg och dessutom uppväxt i Uppsala - var inte ett dugg bekymrad. Han vet hur det går till i Norrland; mycket snö, kallt, älgar och sånt. Det är kul, då kan man åka skidor, både längd- och utförsåkning. Han började förbereda sig.

Ryktet spred sig och snart visste alla om det; Anna och Patrik ska flytta till Norrland. Usch, kallt och mörkt, tänkte släktingar, grannar och vänner. Det känns ju som om de ska flytta utomlands, tänkte mormor.

Men pappa, tillika Norrlandsexperten, gav sig ut i förrådet. Där, bland solblekta sommarmöbler, krattor och räfsor, bakom den nya gasolgrillen, där stod de; de nästan bortglömda längdskidorna. Han plockade ut dem och letade sedan enträget tills han hittat även slalomskidor, pjäxor, skridskor, isdubbar och tefat. På den frodiga gräsmattan låg nu en livstids spruckna vinterdrömmar uppradade, naggade i kanterna och hårt åtgångna.

Det finns nog ingenstans i Sverige där pulkor och skidor nöts ut lika fort som i Skåne. Så fort snökaoset ersatt det vanliga regnet och lagt ett fint snötäcke på någon centimeter är vi ute och åker. Det fastnar lite grus, en och annan sten och lite jord under skidorna, men vad gör det?

Det var länge sedan det kom så mycket snö att det gick att åka skidor. Så länge sedan att pappa tappat hoppet om att någonsin kunna göra det igen. Inte hemma i alla fall. I Alperna kan man åka skidor. Där skiner solen också. Det är bra, tänkte pappa. Jaa, och så i Norrland förstås. Lite kallt, men det ska nog gå att åka skidor där ändå, det är ju en annan sorts kyla där. Det blir kul för dem att ha något att göra där uppe.

Med bilen fullastad passerade vi godisbussen på gränsen mot Småland, fortsatte den välkända vägen mot Jönköping, Stockholm och Uppsala. Övernattning. Sedan den okända vägen, den förbi Sundsvall, Gävle och Glada Hudik. Skog, skog, ännu mera skog och sedan en hel flock djur i en klunga. De hade stora horn, kunde det vara rådjur? Nä, hjortar kom vi fram till att det var. Senare visade det sig att det nog var renar. Under resan längs den okända vägen fick jag se en spark användas på riktigt för första gången. Och en scooter! Titta där! Förtjust pekade och viftade jag varje gång jag fick syn på någon som tog sig fram på det där märkliga sättet. Det blev många pekningar och viftningar längs den okända vägen. Det hann bli mörkt innan vi nådde Umeå. Skönt att vara hemma. Godnatt.

Vi trivs bra, vad annat kan man göra på ett ställe där Fantomen pryder mellanmjölksförpackningarna? Eller där man kan åka till Älgens Hus och träffa riktiga älgar? Eller där de käkar hamburgare med kniv och gaffel? Anna-Lisa trivdes också. Som tur var bodde inte hennes blivande man i någon torvkåta och mat hade de så att det räckte. Hennes mamma kunde sluta oroa sig. Det kan inte min.

- Ei de ente kaellt och raelitt daur oppe? undrar mamma.
- Ha ni prova skidena ennue? undrar pappa. Han vill komma upp och hälsa på. Då ska vi åka till Tärnaby. Därifrån kommer Ingemar Stenmark. Det vet pappa.
Hans födelsedag börjar närma sig. Jag pratar med mamma i telefon.
- Due skoulle jue konna kaupa Hearmaen Liindqviests seinaste, föreslår hon, fast forreasten dean kansche ei svaur å fåe taug peau daur oeppe hos daej? Frågan hänger i luften, jag förstår inte vad hon menar. Nja, det är väl bara att gå ner på stan, tänker jag. Plötsligt förstår jag detta tjat om skidåkning och kyla. De tror verkligen att det inte finns någonting att göra här i Umeå. De tror att vi är utlämnade till snön och kylan här uppe. Ha! Jag går och småskrattar lite för mig själv. Vad lite de vet. Det är ju riktigt kul att bo här uppe. Man får ju nya perspektiv på saker och ting. De där dumma sörlänningarna tror verkligen att Norrland är total vildmark. Och norrlänningarna verkar inte ha någon koll på södra Sverige heller. Tur att jag vet bättre. Jag har verkligen lärt mig mycket om Norrland nu när jag har bott här i Umeå i ett halvår konstaterar jag belåtet. Med bestämda steg går jag över de uppvärmda gatorna i Umeås stadskärna. Riktning Akademibokhandeln. Herman Lindqvists senaste ska det bli. Upprymd över att få boken i min hand kan jag inte låta bli att dela med mig av mitt tidigare samtal med mamma. Jag berättar glatt för expediten och avslutar med att konstatera att det inte är så himla stor skillnad på att bo i södra Skåne och längst upp i Norrland ändå. Expediten skrattar artigt och frågar intresserat:
- Men du, vars bo du nåstans då? Förvirrad tittar jag på henne. Vad då var? Här så klart! I Umeå. Hennes lättsamma skratt tar slut.
- Men då bo du ju int längst upp i Norrland! He ä ju sexti mil bara te Kiruna härifrån...

Av Anna Norberg 20 mar 2001 09:33