Om EU och demokratin

Jag måste säga, du gjorde mig mycket upprörd när jag läste ditt brev som kom hem till mig i förrgår. Inte för dina åsikters skull, men mer för dina insinuationer och personliga påhopp. Det kan inte rimligen vara så, att du anser dig inneha rätten, att definiera de människor som ser vart utvecklingen pekar, som bakåtsträvare, nationalister och som ej förstår hur en långsiktig fred skall kunna skapas i Europa.

Om du nu är den fredssträvande rikspolitiker som du försöker att måla upp för dig själv... hur kan du då förklara varför du så ofta anklagar dina politiska motståndare i vårt eget land, för än det ena och än det andra? Fredsarbetet kanske skulle börja på hemmaplan och inte som ett lismande "ja-sägeri" till de propåer som andra staters statsmän och Brysselbyråkratin lägger fram för dina och eventuellt granskande ögon.

Kanske kan det vara så att soppköken i ditt eget land inte ger dig den välsmakande spis, som köttgrytorna i Bryssel kan skänka? Jag känner på mig, att jag får det svårt, att hindra mig själv från att falla in i den kränkande, personliga och onyanserade kritik... det synsätt som gjorde mig själv så upprörd. I det följande skall jag försöka göra allt, för att inte förfalla i någon personlig vendetta, utan i stället försöka att få dig att förstå, att det kan ligga åtskilligt i det som dina åsiktsmotståndare har upptäckt och har att säga.

Först detta om fredsarbetet. Man lanserade först begreppet "fredsbevarande styrkor", styrkor som först skulle ägna sig åt minröjningsarbete, och vem skulle motsätta sig en sådan humanitär tanke. Men det tog inte många månvarv förrän det visade sig, att detta röjningsarbete skulle baseras på erbjudande från svensk sida om stridsflygplan, tunga mekaniserade stridskrafter och hör och häpna... ubåtar. Ännu ett bevis för hur befolkningen missleds genom språkförvanskning och vars bakgrund framstår som ytterligt grumlig och svår att genomlysa.

Fredsbevarande styrkor - hur kan man komma på en sådan tanke? Hur kan man behandla språket på detta sätt?
Frågan måste inställa sig. Är det att uppnå fred genom krig? Eller är det en försvarsstyrka? ... och då blir frågan: Mot vem? Eller är det en anfallsstyrka och riktad emot vem?

Kan det till och med vara så, att den i en framtid, skall användas mot de randstater, eller mot de folkgrupper inom det heterogena EU, som motsätter sig det allt ökande byråkratiska och politiska förtryck som EU genererar? Framtiden får visa om så blir fallet. Att bygga upp dessa styrkor i ett läge, där folk i gemen inom de olika staterna, är emot EU-projektet, det är för mig ett illavarslande tecken.

Man får komma ihåg, att inom EU finns frön till ett stort antal konflikthärdar, nu och i en framtid. Konflikter uppkomna genom alla de olika sociala, ekonomiska, historiska och kulturella skillnader som föreligger inom de olika länderna.

Att då växla argument, som du och dina åsiktsfränder gör, mellan att se EU-projektet som ibland ett ekonomiskt projekt och ibland som ett politiskt projekt, när de egoistiska visionerna visar sig vara grundlösa, det lovar inte gott för framtiden.

Om man definierar ordet demokrati, som ett tillstånd och en möjlighet för den enskilde medborgaren att själv, eller genom sitt valda ombud, få möjlighet att framföra sina behov eller åsikter, hur kan man då tro att oavsättliga byråkrater inom EU, med rätt att stifta lagar kallade direktiv, hur kan man tro något annat, än att den situationen leder fram till en form av elitistisk diktatur. Jag blir upprörd när jag tänker på detta ...

Tvivlar du? - Fråga då alla bönder, småbrukare och andra drabbade, om de uppfattar EU-byråkratin, i en ohelig allians med den inhemska, som ett organ uppbyggt för att täcka deras behov och svara upp mot deras gjorda erfarenheter. Det kanske - i bästa fall - kunde ge dig en önskvärd och nödvändig tankeställare. Man får aldrig uppge hoppet...

Jag tänker varken nu, eller i det följande, ödsla mina krafter på att visa på vådan av alla de direktiv som dagligen sköljer över oss. Det må gälla jordgubbars storlek, gurkans böjda form eller annat strunt, som är tänkt att ge sken av en potent byråkrati.

Det är större och allvarligare företeelser som måste belysas. Varje självständigt tänkande människa - och det finns många sådana - förstår ju att en central byråkrati med flera tusen anställda, måste ju för sin egen överlevnads skull, utfärda centrala direktiv i en sådan omfattning, att existensen av de egna byråkraterna kan bekräftas. Samma sak kommer den nationella att överlagra på den centrala byråkratin och människors handlingsfrihet kommer att urholkas i en sådan grad, att ordet frihet får en "Orwellistisk" innebörd.

Att uppnå en folkligt förankrad legitimitet för all den vanskötsel, ineffektivitet och för alla de ekonomiska oegentligheter som förekommer, det måste i det långa loppet te sig svårt, eller i det närmaste ogenomförbart.

Den ekonomiska brottslighet, som i de olika deltagarländerna har getts olika namn, måste i denna byråkrati, där lobbyismen har förklarats som nödvändig och rumsren, vara en uttalad grogrund för bestickning, mutor och allehanda oegentligheter.

Och hur skall den enskilde medborgaren - jag tänker på alla dem som tvingas att ta emot bidrag i alla upptänkliga former - hur skall de kunna hålla sig borta från olika former av oegentligheter, när grunden för deras ekonomiska existens kan raseras, av de horder av kontrollanter, som gör det dagliga arbetet till en fråga om personkemi och regelkunskap. Ja, jag bara frågar..?

De förespråkare som driver och har drivit opinion för denna form av centralism och planhushållning och som i övrigt är svurna motståndare till kommunism ...har de då tappat bort referenserna i sin egen ideologi? Det är inte "ismerna" som utgör hotet utan innehållet i den aktuella ideologin och hur denna "ism" visar sig i praktiken.

Det kan du tänka på någon gång, istället för att föra - kanske obetänksamt - befolkningen bakom ljuset. Historiens dom kan bli hård. Det kanske inte blir det monument över framsteg och framsynthet, som du så gärna förespråkar. Kanske framtidens statsmän inte är de idealister, som ni själva tror er tillhöra. Några historiska bevis, för att så kan bli fallet, de lyser tyvärr med sin frånvaro.

Till sist... det kanske skulle vara bättre för din självrespekt, om du i stället för att driva ett önsketänkande om troliga fördelar i en framtid, istället ägnade dina krafter åt att studera de negativa effekterna i ett nutidsperspektiv. Då kanske vi kan visa respekt för våra skilda åsikter. Då kanske både du och jag, kan tillföra framtiden något av värde, då kanske vi kan visa att samarbete, utan invektivdebatt, också är möjligt i vårt eget land.

Av Gunnar Eriksson 20 mar 2001 12:26