Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

En tragedi med hög molekylvikt del 4

Fortsättning...

Scen 8

Berättarröst:
Det var så här att denna natten sov inte vår vän, utan han ägnade hela natten åt hederligt detektivarbete samt hejdlöst konsumerande av Bacchi safter. Det var för övrigt vid den här tidpunkten han skrev sin mest älskade dikt, som postumt publicerats i mängder av antologier.

"Drick! Ty du kan ej klaga
med munnen full av saligt vin.
Dö, ty du kan ej taga
bort den fruktan som är din.
Lev och dö
stå i kö
inför färden dit du skall
Charon skrattar
glatt författar
visan om ditt livs förfall;
ska förklara
vänta bara
snart är livet slut
kvar en kort minut
vänta bara
vänta bara
med ditt ångesttjut."

Och så fortsätter dikten tills han tar sitt ångesttjut och dör efter 126 strofer. Men som sagt, han utförde samtidigt ett gediget detektivarbete. Han använde den moderna teknikens underbara värld. Gick in på altavista.com, och slog på söktermen "Plastbanan" och fick en träff.

Han: sitter framför datorn
Ja! Nu har jag den!

Berättarröst: Det visade sig vara en tennisklubb.

Han:
En tennisklubb! Få se. Plastbanan, plastbanan. PLASTBANAN! Läser Utebanorna. Pris per timme. Grusbanan 50 kronor. Plastbanan 25 kronor - gratis. Kan man få en plastbanan gratis? Det är alltså härifrån man köper plastbananerna. Jag måste ringa dit.

Olle: Trött
Oskarshamns tennisklubb, nattjouren, Olle.

Han:
Ja hej.

Olle:
Hej.

Han:
Jag har en fråga?

Olle:
Visst.

Han:
Jag har en plastbanan hemma.

Olle:
Eee, ja ha.

Han:
Jag blir liksom inte av med den.

Olle:
Nehej.

Han:
Ni som hyr ut dem borde ju kunna hjälpa mig att bli av med den.

Olle:
Detta är en tennisklubb.

Han:
Jag vet.

Olle:
Vill du hyra en bana?

Han:
Nej.

Olle:
Vad vill du då?

Han:
Inget.
Lägger på
Fan vilken korkad människa. Är det bara jag som är smart i den här världen? han går och hämtar en uppslagsbok och lägger sig på sängen, bläddrar
Få se nu här.

Berättarröst:
Vad han finner när han slår på ordet "banan" i uppslagsboken är, jag citerar: "sl. av fam. bananväxter; kan bli tio meter hög, skenstam av bladslidor, sätter frukt blott en gång." Sedan slår han på ordet plast: "förening med hög molekylvikt". En plastbanan är alltså genom hans forskning en förening med hög molekylvikt, kan bli tio meter hög, har en skenstam av bladslidor och sätter frukt blott en gång. Han blir väldigt rädd av detta faktum. Han visste ju inte att plastbananen kan bli tio meter hög, och att den bara sätter frukt EN gång bildar en nästan ryslig spökstämning i rummet. Efter sitt forskningsarbete börjar han dricka än mer, men finner ut att det finns ingen alkoholhalt i en Mer, så han börjar korka upp några Portada istället, och fortsätter skriva på sin långa dikt.

Men nu är klockan 04.05, och han sätter igång med sina vanliga morgonrutiner.

Han: står framför spegeln och sjunger
"Vet Frida vad! Jag kan ej diskutera bland gröna blad." slutar sjunga
Tio meter banan. Dessutom av plast. Fy fan! börjar borsta tänderna

Berättarröst:
Nu finns det ingen återvändo. Han förstår att inget finns att göra åt sitt trista öde. Bananen kommer att vara kvar så länge han fortfarande andas, och så länge hans hjärta slår sina oregelbundna slag. När han tvättat av sig, och borstat sina tänder går han ut i köket för att koka lite kaffe. Det är då han ser att bananen har växt och blivit en jättebanan.

Han:
Nej, den har börjat växa. Nu är det slut. Döden har kommit för att ta mig. tar några klunkar ur en flaska Portada, går sedan fram till telefonen

Gretlov:
Ja hej det är "Grettan".

Han:
Hej det är jag.

Gretlov:
Vem?

Han:
Jaaaag.

Gretlov:
Ja, hej på dig! Hur är det?

Han:
Det är dåligt, jag vill att du kommer.

Gretlov:
Ska jag komma?

Han:
Ja!

Gretlov:
Varför då?

Han:
Jag kan inte förklara det just nu. Du får komma hit och se.

Gretlov:
Ja, jag kommer. I morgon, blir det bra?

Han:
Nej, nu, du måste komma nu!

Gretlov:
Okej då.

Han:
Hejdå!

Gretlov:
Banan!
Han lägger på

Scen 9

Berättarröst:
Han behöver inte vänta länge. Tre minuter senare är Gretlov här. Bananen har nu växt så mycket att hela köket är en enda jätteplastbanan.

Han:
Så bra att du kom!

Gretlov:
Äsch, det gör inget. Jag tog plastbananen, så det gick fort.

Han:
Vill du ha kaffe?

Gretlov:
Ja, tack gärna.

Han:
Gå in i köket och ta för dig.

Gretlov: går in i köket - studsar tillbaka
Oj, jag har bestämt blivit lite yr.

Han:
Nej, det var plastbananen du gick in i. Den fyller hela köket.

Gretlov:
Vadå plastbananen?

Han: irriterat
Plastbananen i köket.

Gretlov:
Plastbananen, jag ser ingen plastbanan. Dessutom har du inte alls bryggt något kaffe.

Han:
Men ser du den inte? Du gick ju in i den och studsade tillbaka.

Gretlov:
Nej, jag blev bara lite yr. Det luktar för jävligt här inne.

Han:
Det är plastbananen som luktar!

Gretlov:
Nej, det är DU, och DU är full!

Han:
Nej, jag är inte full!

Gretlov:
Nu ska jag gå, för jag mår inte riktigt bra. Känner mig lite yr.

Han:
Nej! Gå inte!

Gretlov:
Hejdå, nu går jag!

Han: börjar gråta
Stanna!
dörren stängs, Gretlov har gjort sin sorti

Berättarröst:
Medan Gretlov och Gibraltar, som han egentligen heter, pratade växte bananen och hela lägenheten är nu full av en förening med hög molekylvikt. Han gör sin tillflykt in i badrummet där han låser dörren.

Han: inlåst i badrummet, sjunger
"Ja, du kommer tillslut, bleka dödens minut."
Bananen är utanför dörren, snart kommer den komma in hit och döda mig! sväljer några vita tabletter, dricker ur en mugg

Berättarröst:
Nej, döden kom inte. Bananen sprängde inte dörren. Istället ringer det på ytterdörren.

Han: går ut från toaletten, ser sig om, ingen banan, öppnar dörren

Bengt:
Tjenare Gibraltar det var länge sen!

Han:
Bengt, vad roligt att du tittade förbi!

Bengt:
Ja, visst är det!

Han:
Jo, jätteroligt.

Bengt:
Hur står det till nu för tiden?

Han:
Jo, det är bra.

Bengt:
Du ser inte särskilt pigg ut, om jag ska vara ärlig.

Han:
Nej, det är jag väl inte.

Bengt:
Vad har hänt? Va? Har du druckit för mycket nu igen?

Han:
Nej, nej det är bara det att.

Bengt:
Vad då?

Han:
Du kommer inte att tro mig.

Bengt:
Klart att jag gör!

Han:
Det är så att jag har fått en plastbanan, och jag kan inte bli av med den. Och nu har det börjat växa också. Jag orkar inte mer!

Bengt:
Jaha, du har fått bananen.

Han:
Ja, och. va?

Bengt:
Stackare.

Han:
Känner du till om plastbananen?

Bengt:
Ja, vilken otur att just du skulle få den.

Han:
Vadå?

Bengt:
Nej, jag har ett jobb att sköta. Jag får gå nu, men vi kan kanske ses igen snart.

Han: arg
Förklara nu allt du vet om den där bananen!

Bengt:
Vilken?

Han:
Plastbananen.

Bengt:
Ja, det är verkligen synd om dig. Plastbananen är ingenting att leka med.

Han:
Vad är plastbananen för något?

Bengt:
Vad den är?

Han:
Ja.

Bengt:
Stackare. Nej, nu måste jag verkligen gå. Hoppas att du piggnar till.

Han:
Nej gå inte!

Bengt:
Vad ska jag göra då?

Han:
Hjälpa mig att bli av med plastbananen.

Bengt:
Plastbananen?

Han:
Ja!

Bengt:
Vad är plastbananen för något?

Han:
Det verkar som att du vet det bättre än jag!

Bengt:
Nej. Jag vet inte ens vad det är för något.

Han:
Snälla hjälp mig!

Bengt:
Jag kommer förbi senare. Hejdå!

Han: sjunker ihop, gråtandes

Berättarröst:
Nåväl, än ska vi inte gråta och tycka synd om stackaren. Nej, än är det inte slut för vår lilla ångestdrabbade bundsförvant. Han rycker lätt upp sig med lite jästa vindruver och några kalla öl. Bryr sig till och med knappt om att han, i stället för en plastbanan, finner en färsk morot på köksbordet. Han lägger sig lugnt i sängen efter några värmande Sobril, och sjunker in i den beryktade dimvärlden där man kan finna snäckor bara genom att göra en skål av handflatan. Pjäsen borde vara slut, jag VET! Men det går liksom av bara farten. Författaren skriver med sin alkoholskadade hjärna, och jag pratar med som om jag vore en papegoja, eller en ointellektuell gladiatoraspirant. Men skit i det, skriver författaren, låt oss förnöjas av Gibraltars sista dagar i livet, låt oss skratta åt hans banala rädsla, låt oss garva åt hans olycka, det gör ingenting, för det har författaren bestämt, och så är det!

Åter till handlingen:
En morot på köksbordet, dimsyn, illamående, eventuella kräkningar om skådespelaren är mogen för en dylik uppgift. Nå låt spelet börja. Sluta peta näsan du där till höger!

Scen 10

Han: vaknar, går upp, sjunger Harriet Löfvenhjelms "Tag mig, håll mig, smek mig sakta" framför badrumsspegeln
En morot, en banan, en morot av ickeplast, en banan av ickemorot. En näsa full av spratt, har jag sagt det där om att det var min näsa som. publiken skriker ut sin enda replik "Jaaaa, det har du." OBS! Kom ihåg att påminna dessa om detta! .ja ja bli inte så sura.jag kan väl inte veta vad för skit jag har lurat i er tidigare nu riktar han för första gången monologen mot publiken, troligtvis för att åstadkomma någon slags bitterljuv stämning i salen. Vafan, skit i allt! slut på riktandet Aj aj aj, nu slog jag mig på min onda fot, DET GÖR Jätteont! han pekar på foten - åter mot publiken som skrattar maniskt, går som en våg genom publikhavet som har olikfärgade tröjor på sig, det bildas ett stort ansikte föreställande Bo Lundgren, några i mitten av läktaren hoppar så att det ser ut som om Bo skrattar, tio personer strategiskt utplacerade sätter sig ned, därav bildas ett hakkors, Bo fortsätter att skratta.

Berättarröst:
Gibraltar står framför badrumsspegeln och sjunger sorgliga visor, som ni hör. Han undrar varför bananen har bytt skepnad, och jag förstår honom. Det måste vara svårt att inse. Det måste vara svårt att inse att vilken skepnad plastbananen än tar så är den ändå fortfarande kvar. Den finns där i hans medvetande som en cancercell.