"En ruin i huvudet?"

"Vad fan, är tåget försenat - nu?"
Men Maria står och väntar i vårsolen utanför järnvägsstationen. Och ger honom ett varmt leende. En sårbarhet väller upp i Calle, det är nervigt och osäkert att träffa Maria igen nu när allt är så nytt.
"Jag var inte säker på att du skulle vara här", säger Calle uppvarvad. "Jag tänkte att du kanske hade ångrat dig."
"Varför skulle jag ångra mig?"
"Du är så vacker." Och vad sa jag nu då?
"Du ser också väldigt bra ut", säger hon. "Det är inte alla killar som skulle våga säga det du sa nu", fortsätter hon stilla och börjar plocka i cykelkorgen, vill visa vad hon har med: filt, termos, smörgåsar, kanelbullar.
Ja, och han har planer också. För framtiden!
De går bortåt Kungsparken hittar en grässlänt mot kanalen.När de druckit kaffe och ätit varsin smörgås smeker Calle hennes överarm. Maria hoppar till, liksom urladdad en mängd statisk elektricitet. "Du får ursäkta", säger hon, "jag är lite spänd. Sov dåligt i natt.
Men det känns i alla fall inte som jag har träffat nån som dig tidigare."
"Tack, det tar jag som en komplimang."
"Det ska du göra." Vänder sig oväntat hastigt mot honom, smeker honom över kinden och ser honom djupt in i ögonen.
Ett tag pratar de inte så mycket. Det är som om de fortfarande måste hämta sig efter allt prat den där första natten, som om de var för sig undrar om det var till någon nytta att vända ut och in på sina liv på det där sättet. Nu sitter de liksom och känner efter. Med dunkande hjärtan och undertryckt entusiasm.
"Jag har en ruin i huvudet", kastar Maria så ur sig på en höft, oförmodat men ändå på något sätt med berått mod.
"En ruin i huvudet?" Calle tar sig åt pannan. Vad är det hon säger?
"Ja, en ruin i huvudet. Låter det konstigt? Det är förstås en bild. Men det är så det känns - och har känts länge." Hon tar en cigarett. Calle tar tacksamt emot en. "Och det där jag sa om min mamma på natten... det är inte riktigt sant. Jo det vill säga det är sant att hon kan otroligt mycket om en massa saker och hon är väldigt duktig på att sy och måla, men... hon är alkoholist också."
"Det där måste ha tagit emot att säga."
"Det beror på att jag har förtroende för dig. Det måste du förstå", säger Maria och stryker honom över armen. "Jag har aldrig sagt det till nån annan kille så här tidigt."
Calle vet inte vad han ska tro. Att han skulle vara så värst förtroendeingivande hade han aldrig hört.
"Vet du vad det betyder?" säger Maria. "Jo, att jag har väldigt svårt att lita på människor. Att jag tror att dom sviker mig precis som min mamma alltid gjorde om jag släpper dom för nära. Därför har jag ibland själv ställt till med nåt - innan andra gör det."
"Men mig litar du alltså på? Eller har förtroende för?" säger Calle.
"Ja. Jag ser det på dina ögon. Det har jag ju sagt förut." Smeker hans hand medan de ser varandra djupt i ögonen. Drar plötsligt tillbaka handen och säger att modern nyligen var på besök och gjorde henne besviken igen, smygsöp och var berusad mitt på dagen och ställde till med en mindre skandal med en granne. "Egentligen önskar jag att hon var död, död och begraven, att hon hade dött av sitt ideliga supande och rökande."
"Död?!" utbrister Calle skakad. Vad säger hon? Sin egen mamma - DÖD?
"Det är hemskt att säga, och jag menar det tyvärr också..." hennes röst plötsligt kall och känslolös, en ton Calle inte hört förut.
Sänder olustkänslor in i Calles innersta. "Jag förstår att det sitter djupt", säger han. Och tänker: Men vi fixar det.
"Vad jag verkligen hatar henne för", säger Maria, "är att hon tog min barndom, att jag aldrig fick vara en obekymrad liten flicka, att jag alltid skulle oroa mig för om hon var nykter när jag kom från skolan eller om den där äckliga gubben Bengt skulle sitta och supa med henne", men kommer plötsligt på sig själv: "Nej, nu sitter jag här och belastar dig med en massa tråkigheter! Lite självupptaget tyvärr, men jag behöver prata om det. Jag hörde att det kan vara bra av en terapeut jag var hos."
Calle lugnar sig. Och blir imponerad. Ett första steg är nog att medvetandegöra problemen, vilket han säger till henne. Det gläder henne att han vill engagera sig. Calle. Fixaren. Tillsammans med Maria är han ingen loser.
"Jag tycker om dig", säger hon så, kort och koncist, som att detta att Calle är omtyckt av någon - henne - numera är inskrivet i evighetens stora bok.
De går en promenad längs havet, köper glass; Calle sprätter i sanden med sina sandaler, Maria har redan tagit av sina, nojsar i strandkanten, ligger med sprittande kroppar och solar vid en grästuva - och plötsligt blir allt allvarsamt och innerligt utan att de vet hur det gått till.
På natten är de helt nakna tillsammans för första gången, smeker varandra och leker till och med med tanken att förlova sig. Och Calle tänker:
Innan de ens haft sex med varandra!
På måndag kväll bjuder hon på mat hemma, curryfisk i ugn med pilaffris, hennes specialitet. De känner att de betyder något, inte bara för varandra utan för världen. Och ruinen i huvudet ska snart vara uppbyggd igen, den ska de hjälpas åt med. Konstigt vore väl annars? - kärleken gör underverk. Och det sexuella ska också bli bra, det är underströmmen.
När de har ätit och sitter och dricker öl och röker ringer Marias porttelefon. Hon går ut i hallen och Calle hör att det är någon som inte nöjer sig med att Maria har besök, eller så är det viktigt. "Det är en gammal vän som jag måste gå ner och prata lite med", säger hon.
Han eller hon? tänker Calle men är för finkänslig för att fråga.
Det går några minuter, tio minuter. Tjugo minuter.
Det är säkert viktigt med kompisen eller väninnan eller vad det nu är. Calle tittar ut genom fönstret men kan inte se någon framför porten. De står väl inne i porten då, tänker han.
Fast en minut senare: Fan va tyst hela huset är. Irriterad nu. Uppvarvad. Förmodligen har huset varit tyst förut också, Calle hade bara inte hört det. Ser pånytt ut genom fönstret för att se om de möjligen sitter och pratar i någon bil. Fast det fortfarande är ganska ljust kan han inte se någon inom de närmaste hundra metrarna. Är de ändå kvar i trappan?
Fyrtio minuter. Inte ett knyst. Ute i hallen lyssnar Calle vid dörren. Ingenting. Så långsamt och ljudlöst han kan öppnar han brevinkastet. Det kan ha hänt något, eller hur? Hon gick ju ner i bara tofflorna.
Låter dörren stå öppen med en liten glipa, går i strumplästen ut i trappan och tittar neråt - ingenting. Det är bara ett plan till innan man når bottenvåningen och porten. Calle tassar ner en våning, känner sig som en inbrottstjuv. Kan fortfarande inte se någonting. En halvtrappa till. Så pinsamt samtidigt; om dom fortfarande står och pratar - förmodligen om något viktigt, kanske kompisen har råkat i akut kris efter att hans tjej eller förälder har dött - och så kommer Calle neddimpande och visar att han inte kan låta henne vara ifred ens en halvtimme... Plötsligt hör han någonting. Ett svagt frasande ljud, sedan ett svårbestämt ljud liksom av en snällt slående flugsmälla. Calle kan inte låta bli bara ett par steg till så.
Jo. Där står Maria. Med armarna om en man i mörkt långt hår, svart kavaj och blåjeans. De kysser varandra passionerat - det är ljudet av flugsmällan. Chockad förstår Calle först inte att de inte sett honom. Har förstås ingen äganderätt till henne och allt är så nytt. men detta är så uppenbart - som om hon vill bli påkommen - så känslolöst och på något sätt likgiltigt.
Men vad ska Calle göra? Tyst och omärkligt smyga upp, vänta tills hon är färdig? Vika in sig bakom köksbordet vid deras tända ljus och låtsas att det regnar?
Eller rusa ner i trappan och vråla: "Va fan håller du på med?"
Konstigt slapp i lederna går Calle tillbaka till lägenheten. Och öppnar en ny starköl jävla tur att det finns starkbärs kvar. Kanske ska han inte döma Maria för hårt. Kanske är det den här killen hon berättat om, som hon haft ett flera år långt förhållande med behöver tid bara. Hon har faktiskt valt honom. Och hon är förälskad i honom det kan man inte fejka hur som helst.
Så öppnas dörren: "Ursäkta att det tog lite tid. Det var en gammal kompis, Anders. Han har hamnat i kris med sin tjej så han behövde prata."
Lite snopen konstaterar Calle att Maria inte verkar ha dåligt samvete. Och hon kommer inte fram till honom för att bekräfta honom eller något, utan tar en ny öl från kylskåpet och fyller på sitt glas och dricker stående ett par klunkar med tydligt välbehag innan hon sätter sig.
"Så det var inte din före detta då? Jag trodde nästan det."
"Nej, han är i USA med sin nya flickvän så det behöver du inte oroa dig för", säger Maria och ler avvärjande.
Ojdå! tänker Calle. Vem var det då? Eller är hon så intim med alla sina gamla vänner? Kanske var det ändå han...? Skit i det nu, det leder ändå ingenstans.
"Nu ser du så där tankfull ut igen", säger Maria och söker hans hand över bordet. "Det har du inte gjort på länge. Du blir väl inte sur för att du fick sitta och vänta? Man måste väl ta hand om sina vänner? Eller hur?"
"Njae...", säger Calle, och så flyger det ur honom: "Jag måste erkänna att det tog så lång tid att jag gick ner för att se vad som hände."
"Va? Har du kollat mig?" Maria är plötsligt ursinnig. "Smugit på mig? Litar du inte på mig? Ut!" säger hon, "UT härifrån! Trodde aldrig att du skulle sänka dig så lågt, det hade jag inte trott om dig!" Tar hastigt Calles beiga jeansjacka från kroken i hallen och räcker honom den på rak arm. Och Calle hinner knappt få på sig skorna innan hon öppnar dörren. "Och ring mig INTE igen! - är du snäll. Fort-fort, UT härifrån!"
Varför slängde han ur sig det där? Var det nödvändigt?
Satsat på fel tjej, Calle? - igen? Du hade ju så mycket planer.

Av Hans Leeb-Lundberg 20 mar 2001 09:38