En fråga om ansvar

Hans skador visades, med all önskvärd tydlighet, i tidningar och TV. Upprörda människor ropar på förbud mot den här sortens hundar eller, helst, avlivning av detsamma. Allt detta är mycket förståeligt!

Våra tamhundar är, oavsett ras, ett rovdjur, visserligen sedan länge tämjda av människan, med ett rovdjurs instinkt: att jaga och nedlägga ett byte som sedan skall ätas upp. Detta är något, som många hundägare inte tänker på.

Vargen är också ett rovdjur, men icke tämjd av människan. Den har under hela sin utveckling, fritt fått utöva och förfina sina talanger som jägare, det vill säga jaga och nedlägga ett byte som sedan skall ätas upp.

En vuxen Staffordshire mäter 40-50 cm över manken, en vuxen varg gott och väl 80 cm över marken. Hur hade den överfallne reportern sett ut om det i stället varit två vargar som anfallit honom? Han trodde själv att ett barn i hans situation inte hade överlevt angreppet...

Hur kan någon människa tro att vargar skulle vara mindre farliga för människor än tamhundar? De två hundarna i det aktuella fallet, blev uppkopplade av sina ägare innan de hann göra ännu större skada. Vem kopplar upp vargar, som anfaller tamhundar, eller ännu värre, våra barn på väg till och från skolbussen längst en enslig väg?

Representanter för Svenska Kannelklubben har gång på gång påpekat att hundägaren är ansvarig för sin hunds uppträdande. Hundägare blir straffade, hundar avlivas, som följd av angrepp på djur eller människa.

Miljöminister Kjell Larsson har klart och tydligt talat om att han har ansvar för vargbeståndet i Sverige. Kommer han, liksom hundägaren får göra, att ta sitt ansvar och se till att vargar avlivas när de anfallit och skadat människor?

När någon representant för motståndarna till frilevande vargar fått yttra sig, har vederbörande bemötts med löje och fullständigt likgiltighet för den befogade oro och rädsla den upplever när vargar stryker runt husen.

De sakkunniga rapporter från bland annat Karelen och Indien, om hur barn och vuxna blivit dödade och uppätna av vargar, viftas bort. Man går till och med så långt att man påstår att fattiga indiska mödrar avsiktligt sätter ut sina barn till vargföda för att få ekonomisk ersättning av Indiska staten!

Okunniga vargförespråkare, från miljöminister Kjell Larsson till minste naturreporter på lokaltidningen, vägrar lyssna på de sakkunniga som varnar för att återinföra varg. Bönder och övrig landsbygdsbefolkning, som vet vad det innebär att tvingas leva med konsekvenserna av frilevande varg inpå knutarna, anses vara hysteriska sagoläsare. Detta är exempellös cynism och ett förakt för andra människors utsatta livssituation!

Den av tamhundar överfallne reportern ansåg att han och alla andra har rätt att i trygghet få röra sig där man bor. Varför skall vi, som bor i vargområden, förvägras samma rätt?

Politikerna måste ta sitt ansvar för de människor som lever i vargområden och besluta att inga frilevande vargar skall förekomma, utan hållas i hägn. Vargar utanför hägn skall få jagas som vilket annat villebråd som helst. Till dessa hägn kan vargförespråkarna åka och få sitt behov av naturromantik tillgodosett och vi på landsbygden skulle få tillbaka den livskvalitet vi har rätt till!

Av Anne-Christine Engdahl 20 mar 2001 10:18