Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Bland stålsängarna

En dialog.

På sjukhuset.
Peter:
Det är för jävligt!
Thomas:
Vad?
Peter:
Livet, livet är för jävligt!
Thomas:
Håller med.
Peter:
Ett helvete är vad det är! Ett förbannat helvete.
Thomas:
Jo, minsann.
Kort paus
Peter:
Har du redan ätit upp din frukost?
Thomas:
Ja.
Peter:
Hur kommer det sig?
Thomas:
Jag var hungrig.
Peter:
Jag är aldrig hungrig.
Thomas:
Aldrig?
Peter:
Nej, aldrig.
Thomas:
Konstigt.
Peter:
Visst fan är det konstigt, hela detta livet är konstigt! Rent ut sagt ett helvete.som är konstigt.
Paus
Thomas:
Fina blommor du har.
Peter:
De luktar för jävligt.
Thomas:
Vem har du fått dem av?
Peter:
Min bror.
Thomas:
Jag får aldrig blommor.
Peter:
Tur för dig.
Thomas:
Jag skulle blivit glad om jag fått blommor.
Peter:
Ta mina då.
Thomas:
Jag vill inte ha dina blommor! Jag vill ha egna!
Peter:
Köp några då.
Thomas:
Men jag vill få.
Peter:
I denna världen får man inget. Ge ska man göra, inte få.
Kort paus
Thomas:
Det var gott kaffe.
Peter:
Skitsnack! Smakade för jävligt!
Thomas:
Inte så starkt som det brukar vara.
Peter:
Det var som att dricka kranvatten.
Thomas:
Man blev nästan glad.
Peter:
Jag blev inte glad.
Thomas:
Jag blev. Lite.
Peter:
Vad är du glad för?
Thomas:
Jag vet inte. Kanske för att det var gott kaffe.
Peter:
Det smakade ju ingenting.
Thomas:
Jo.lite.
Paus
Peter:
Jag fick en hostattack i natt.
Thomas:
Jo, jag hörde det.
Peter:
Fy fan vad jag hostade. Det kändes som om jag hostade upp ena lungan, och fick den andra i halsen.
Thomas:
Mår du bättre nu?
Peter:
Nej, inte fan mår jag bättre. Jag mår för helvete sämre för varje dag som går. Och så detta jävla rummet. Man blir psykotisk. Du får inte bli rädd om du vaknar en natt av att jag står med ditt ena ben i handen, Skrattar och med yxan på axeln.Skrattar ännu mer
Thomas:
Jag skulle nog bli rädd.
Peter:
Vad fan ska du ha ett ben till när du ändå är fast här på livstid? Du kommer aldrig ut härifrån igen. Inte förrän du är kremerad och klar, så att säga. Skrattar Nedpackad i en liten urna, och stoppad i jorden. Slutar skratta
Thomas:
Usch, säg inte så.
Peter:
Men det är ju så det är. Vi sitter här på livstid, både du och jag. Det är bara att inse.
Thomas:
Doktorn säger att jag kommer att bli frisk snart.
Peter:
Han ljuger! Se på dig själv för fan! Titta dig själv i spegeln. Det bleka ansiktet, de grumliga ögonen; och dina händer, se på dina händer! Fy fan, gula och äckliga.
Thomas:
Men jag vill leva. Det är bara solen som saknas, kommer jag ut härifrån så blir allt bättre. Det är bara solen som saknas.
Peter:
Varför vill du leva?
Thomas:
För jag tycker om att leva. Därute alltså. Jorden är ju så vacker. För vacker att mista.
Peter:
Jag minns en gång att det var vackert. Ja, som Fröding sa. Livet är bara en stor jävla besvikelse. En stor, gigantisk besvikelse. Om jag inte hade legat här, oförmögen att göra något, skulle snaran dragits åt för länge sen.
Thomas:
Vad tyckte du om brödet?
Peter:
Vilket jävla bröd?
Thomas:
Det smakade mögligt. Brödet.
Peter:
Det smakar alltid mögligt.
Thomas:
Tycker inte jag.
Peter: Skriker
Du sa ju för fan själv att det smakade mögligt!
Thomas:
Ja. Idag alltså. Inte alltid.
Peter:
Ja, men det är så det är. Livet är mögligt. Ett mögligt helvete.
Paus
Thomas:
Är du säker att jag kan få dina blommor?
Peter:
Visst, ta dem.
Thomas:
Jag ställer dem i fönstret, så ser det lite trevligare ut. Thomas går fram till fönstret med blommorna.
Peter:
Jaja, de vissnar så småningom. Så som allting vissnar och dör.