Sportjournalistikens dödsdans

Ett leende i mjugg. En lätt höjning av ögonbrynen. Omotiverade konstpauser. Tecknen har funnits. Men det här hade man aldrig kunnat tro. Att det var så välorganiserat och omfattande. Hög som låg. Divor och grovjobbare. Proffs och amatörer. Alla verkar ha varit med från första början. Tanken svindlar. Vilken makalös prestation. Så långa avstånd. Så många viljor. Så lite intelligens. Taskiga odds, minst sagt. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt. Det är inte speciellt svårt att känna en viss förståelse för deras hopplösa situation. År ut och år in av samma debila behandling. Klart man blir förbannad. Klart man ledsnar. Klart man gör uppror.

Aktionen leds av en liten men aktiv grupp idrottsmän. Allt tog sin början en sen kväll i slutet av 1900-talet vid travbanan Solvalla strax norr om Stockholm. Några i dessa kretsar väldigt kända personer hade just avslutat kvällens spelande och stod och väntade på den taxi som skulle ta dom in till stan igen. En av männen vi kan kalla honom för person A drar rocken tätare runt kroppen och frågar person B:
- Såg du intervjun med mej igår?
- Vilken jävla intevju? sluddrar B lite för högt.
- I Sportnytt.
- Näe. Jo förresten. Det där om att mota puckarna?
- Ja, just det. Visst var det bra?
- Jo. Det lät liksom så... självklart.
- Precis, säger A och kliver in i taxin.

Sedan gick allting väldigt fort. Aktiva, ledare och i en del fall till och med anhöriga kontaktades. Kickoff på Bosön. Stadgar upprättades. Kontrakt skrevs under. Planer smiddes. Syftet var glasklart: att med ironins hjälp ta död på sportjournalistiken. Tanken var att leverera så många klichéer, floskler och självklarheter att luften till slut helt skulle gå ur sportjournalisterna. Dom skulle inte längre ha något existensberättigande. Men inte nog med detta. När denna del av planen var avklarad skulle idrottsmännen själva ta över. Dom skulle spela dubbla roller. Både kombattera och kommentera. Vi vet alla hur det gick. Maken till väl genomförd aktion var det länge sedan man såg. En fullkomlig succé. Sportjournalisterna kippar hjälplöst efter andan och kommentatorsbåsen fylls av aktiva idrottsmän.

Det är givetvis många års hårt och målmedvetet arbete av en hel idrottsrörelse som ligger bakom den här utvecklingen. Men det är två uttalanden som har varit extra betydelsefulla. För det första Peter Forsbergs klassiker: "Det var inte min förtjänst att vi vann, det var laget som var bra". När den repliken leveras torkar lagkamraterna av snuset från fingrarna och bildar en så kallad pepp-ring i omklädningsrummet, det vill säga man manifesterar sin glädje på ett traditionellt manligt sätt.

Även följande inlägg från Stefan Schwartz på en fråga rörande fotbollslandslagets nya spelsystem har varit epokgörande: "Det är mycket enkelt. Vi ska försvara oss när vi inte har bollen. Anfalla när vi har den". Det sägs att en påtagligt rörd Tommy Söderberg överlämnade ett par extra badtofflor till Schwartz på den efterföljande banketten.

Av Andreas Moberg 19 mar 2001 09:44