Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

En tragedi med hög molekylvikt del3

Fortsättning...

Berättarrösten:
Så somnar han. Jag börjar tycka synd om saten. Denna plastbananen börjar ta över hans liv mer och mer. Jag kan slå vad att han drömmer om den just nu. Kanske mer synd om grannen som inte väntat denna vändning i dagsrytmen. Musiken har tystnat, och han får för en stund lite lugn och ro, förutom andningsverksamheten som pågår för fullt. Denna "tystnad" leder grannen in i tankeverksamheter han aldrig varit med om förr. Detta håller honom vaken tills han planerar att med samhällsansvar ta livet av sig. Just då börjar musiken igen.

Han: Bolsjevikens dotter strömmar ur den digitala väckarklockan
"Det var en bolsjevik, som kom från Finlands skogar mörka, där vinden susar Suomis sång, likt kören i en körka." han vaknar med ett ryck
Vad är en banan? En plastbanan dessutom? Jag bryr mig inte, den skrämmer mig inte! Och nu är den borta för alltid, nedspolad i människans förnämaste uppfinning, dränkt i urin, nedbäddad i exkrement, och upplöst av klor. "Mitt kassaskåp i stoft han slog förinnan klart jag tänkte." Jag skulle inte ens bli rädd om jag fann den på mitt nypolerade matbord, nej för jag är en strong person, som inte bryr mig om futiliteter av plast. han går in i köket och finner bananen på köksbordet

Berättarröst:
Visst fan blir han rädd, se på honom! Han är så otroligt rädd, stackarn. Ögonen står ut som två pingisbollar, munnen är rund som en julost, skräcken har tagit överhand. Men han fattar mod.

Han: går fram till telefonen och slår ett nummer
Pelle: yrvaken
Ja.det är Pelle.
Han:
Är det du Pelle?
Pelle:
Ja, det är jag, vem är det?
Han:
Är det säkert att det är du, för detta är jätteviktigt!
Pelle:
Nej, jag bara skojade, detta är Ugor!
Han:
Ha ha ha.
Ugor:
Vänta ett ögonblick.
Han:
Ja, jag väntar.
paus
Pelle:
Ja, hej det är Pelle.
Han:
Hej, det är jag.
Pelle:
Vem är du?
Han:
Jaaaag
Pelle:
Jaså, är det du, vad vill du?
Han:
Det har hänt en sjuk sak här hemma, du måste komma hit!

Berättarröst: Sedan följer ett väldigt långt samtal där han försöker förklara för Pelle om plastbananen, postmannen och livets fåfänglighet. Detta orkar ni inte höra. Så vi snabbspolar lite "han" börjar gestikulera av bara den så att publiken tror att pjäsen snabbspolas, allt för att få önskvärd realism.

Han:
Kommer du då?
Pelle:
Ja, jag kommer.

Scen 5

Berättarröst:
Pelle är en snabb människa. Han lyckades, utan nämnvärd förseelse, ta sig från andra sidan staden, i morgonrusningen, på 23 minuter.

Han: öppnar dörren
Åhh, är det verkligen du?
Pelle:
Ja, jag tänkte först skicka Ugor, men han hade för mycket att göra.
Han:
Det var tur, för det är dig jag vill prata med.
Pelle:
Varför just mig?
Han: irriterat
För att jag har förklarat för dig i en helvetes tid om vad det här handlar om. Och dessutom är du min bästa kompis. Jag känner ju inte den där Ugor ens.
Pelle:
Nej, men nu är jag här.
Han:
Ja!
Pelle:
Vi gör så här: Jag tar bananen hem till mig. Är den borta i morgon så är det synd om dig. Men då kan vi ju gå till polisen eller nåt.
Han:
Polisen. Va! Tror du att de går på något så jävla korkat eller?
Pelle:
Men du gick ju på det.
Han:
Håll käft! Det hör inte hit, jag har ju upplevt eländet!
Pelle:
Ja ja, hit med bananen nu så jag kan få gå hem och sova.
Han: går och hämtar bananen
Varsågod! Här är den.
Pelle:
Tack, vi ses!
Han:
Ja, och håll ett vakande öga på den nu!
Pelle:
Jag ska.

Berättarröst:
Sedan går han och lägger sig på sängen. Börjar ett invecklat samtal om plastens genombrott i vårt moderna samhälle. Sedan somnar han och vaknar inte förrän klockan har vridit sig några timmar.

Sen sex.

Han: vaknar och sträcker på sig
Ååååh, det var skönt att sova. Allt ter sig lite ljusare när man ser det från ett sömnigt öga. Nu vet ju i alla fall Pelle om det. går fram till badrumsspegeln Vilka tänder jag har. Avundsvärda! Jag borde bli politiker. Representation! går tillbaka till sin säng och sätter sig i skräddarsits Jag var med i RKU en gång. Sen blev det KPLMr, VPK, SSU, MUF, NUF, KUF, LUF, SUF, SAF, NAFA, NASA, LASA, RASA, MASA, TCO, SACO, och slutligen Kommunal. Han går till köket Se! Ingen banan, inte ett spår! Den är borta. Börjar skratta Plastbanan skrattar hysteriskt Plastbanan! Skrattar så han knappt får luft Vad är det jag skrattar åt?fortsätter skratta Hjälp mig! Skrattet bara ökar och ökar Haaaaahaha!!

Berättarröst:
Så fortsätter han skratta. Helt utan anledning, han bara skrattar och skrattar. Skrattar han inte åt det ena så skrattar han åt det andra om det andra är roligare än det ena, annars skrattar han åt det ena. Han finner till och med hallmattan rysligt komisk. Sedan går han bärsärkargång genom lägenheten med sitt gapflabb. Han har börjat bli galen. Och galenskapen är det som snart ska leda till ett förfall och slutligen döden. Han inser nog detta, men som allting annat ser han döden som en oerhört rolig björn, eller som en besatt styrman som blåser i ett litet horn. Stormarna börjar vina.Till slut lyckas han komma ur sitt skrattanfall genom att hälla i sig två flaskor Portada. Men då kommer ångesten och ledan tillbaka som han dock botar genom att åter ta till Birger Sjöberg.

Han: ledsamt
"Så tar jag försann, och virar
kring skulten en törnekrans!
Så ger jag mig ut och firar
vik hädan min lugna sans!
Kom skönaste spritiosa detta spottar han ut i en suck
kom hit till min bleka mund,
och skaffa den litet rosa,
kom skönaste spritiosa
och giv mig en tröstestund!

sedan kräks han

Scen 7

Han:
Det är bara en dröm, allt är en dröm, mitt liv är och har varit en dröm, livet, döden, helvetet, himlen, grannen, skokedjan, livet, skokedjan, livet, PLASTBANANEN. Det är ju så man kan skratta och gråta samtidigt. Livet, intet. Det finns inget liv, vi lever inte människor, vi drömmer, och allt är en faslig mardröm, allt är en förbannad, hemsk mardröm. Vaknandet sker i döden. Jag minns hur Pelle tjatande överföll mig i lägenheten när hans diktsamling "Gröna bär i plantagen" fick sin usla kritik i lokaltidningen. Han sa: Vore jag en människa, vore de ett stort hån! hoppar upp från sängen och springer in i köket, tar upp plastbananen från köksbordet utan att ens reagera Satans gud, tittar upp i taket varför har du övergett mig? Är jag en sådan usel människa att du kan straffa mig på detta sett? Vad har hänt med korset?

Pelle:
Ja, hej det är Pelle.
Han:
Ja, hej det är jag.
Pelle:
Vem?
Han:
Jaaaag.
Pelle:
Ja, hej är det du!
Han:
Vad fan gör plastbananen på mitt bord?
Pelle:
Vad?
Han:
Plastbananen, den du tog med dig hem.
Pelle:
Vilken jävla plastbanan?
Han:
Plastbananen.
Pelle:
Vill du redan ha tillbaka vitlökspressen jag lånade igår? Jag har ju knappt hunnit klippa mig än.
Han:
Vad sa du? vitlökspressen?
Pelle:
Jag kan komma över med den nu om du vill.
Han:
Nej, behåll den.
Pelle:
Ska jag behåll.
Han: han lägger på, står förstenad och tittar i tomma intet
lägger plastbananen på köksbordet Frågar man mig om vilken dag det är, svarar jag söndag. Fast det är lördag. Men vem skulle fråga mig något sådant? Om inte mamma ringer förstås.
Telefonen:
Riing
Han:
Ja, hallå?
Mamman:
Ja hejsan lilla gubben det är jag!
Han:
Hej.
Mamman:
Vad är det för dag idag?
Han:
Tisdag
Mamman:
Jaha. Strålande väde.
Han:
Ja, men visst är det! Bananerna sjunger underbart på bananträden, plasten värmer jorden med sin härliga odör!
Mamman:
Ja, visst gör den. Det är härligt att ligga ute och plasta när bananerna sjunger durstämman.
Han:
Vad sa du?
Mamman:
Jo, jag sa att det är härligt att ligga ute och sola när fåglarna sjunger durstämman. Poetiskt inte sant?
Han:
Jaha. Jag trodde att du sa något annat.
Mamman:
Det gör inget min lilla plastbanan, bananen pratar lite slarvigt. Plast hälsar förresten!
Han:
Okej, hälsa tillbaka.
Mamman:
Det ska jag göra. Plasta banan!
Han:
Vad?
Mamman:
Det ska jag göra, sa jag. Sov gott!
Han:
Sov gott!
lägger på telefonen
.och ändå har kängururna tagit min strumpa.

Berättarröst:
Nu börjar han bli mer och mer galen. Jag förstår honom. Hela hans liv har börjat röra sig runt en liten gul plastbanan. Det måste vara hemskt. Det är kväll. Grannen som väntar sig sin dos av sömnlösheten, blir förbannad på att inget hörs från lägenheten strax intill. Men han bankar i väggen ändå, för det har blivit ett tvångsbeteende. Om han inte bankar fem gånger i väggen innan musiken tystnar kommer han att dö. Så han bankar sina fem gånger, två hårda, tre våldsamma. Sedan somnar han med en svag förhoppning om att mannen i lägenheten intill har dött av ett slaganfall framför Bingolotto. Men klockan 04.00 försvinner hans förhoppningar som en galen mikrovågsugn.