Dikter till pappa

Fru ekblads hus finns ej mer. Det är borta. Jämnat med marken. Rivet.

Vi står bakom det nästan fallfärdiga staketet av trä och tittar på högen. En svart fågel sitter högst upp, på en uppskjutande bräda. Den är vit, brädan, och ena sidan är vågig. Ungefär som en gardinkant. Eller den virkade spetsen som är fasthäftad på skafferihyllan.

Pappa står bakom oss med händerna i byxfickorna. Snickarhänder. Trähänder. Jag känner värmen från hans mage på min rygg fastän det är minst tjugo centimeter mellan oss.
"Det var ett vackert hus", säger han med sin
snickarröst. Träröst.

Högen växer. blir större och större. Fågeln flyger.
Pappas värme finns kvar.

Pappas knä är hårt och mjukt. Varmt. Jag lutar mig mot hans bröstkorg när han berättar för alla om lumpen. Han luktar kaffe och järn. Jag knyter mina händer och stoppar in dem i hans stora kupade så att de inte syns. Därinne är de hemliga.

Pappa är känd hemma för att berätta bra.

Av Susanne Friberg 17 mar 2001 12:20