Papa Jack

Tältandes i fjärran länder, bortsprungen, borttappad; ensam. Jag läste en bok, men såg mellan raderna, i fick-lampans sken. Jag såg också mina händer som var små och bleka. Jag lärde mig genast bruka ordet, som om det vore jord, eller ett metallstycke som svarvats sönder. Jag skrev på en papperslapp: "Det slutar visst ALDRIG." Och för-undrades mycket över att känslan dog ut, så fort den blev skriven.

Tältandes i fjärran länder, bortsprungen, nedtrampad; ensam. En man satt och grät, utanför tryggheten. Jag hörde honom inte, kunde bara uppfatta vibrationerna; en kork som öppnades och slöts, en gråt som vibrerade fasligt i marken. Jag lärde mig genast bruka drömmen, som ett skydd från ALLT, utanför det sköra tältet. Och bestals det påtagliga, genom att tvingas in i det dunkla mörkret.

Tältandes i fjärran länder, bortsprungen, bortglömd, ensam. Jag skylde min längtan till dag, beständigt. Genom trasiga meningar, ändlösa, korta. Genom floder av tankar, och hav av drömmar; fåfängliga, tungsinta, menlösa drömmar; genom dessa kunde jag höra tårarna explodera på marken. Till och med höra tårarna falla. Förnimma hans bittra gråt. Och korken öppnades och slöts.

Av Håkan Kristensson 16 mar 2001 14:50