Mörker

Dagen slocknade långsamt. Mörkret kröp sakta in under fönsterkarmen. Sedan under täcket. Jag fick tända sänglampan för att kunna se. Då såg jag för mycket och var tvungen att släcka igen. Sedan tände jag, och släckte, tills mina ögon vant sig vid det skarpa ljuset. Mamma öppnade dörren på sitt vanliga vis. Ett vanligt vis för min mamma var att knacka tyst två gånger, för att sedan sakta trycka ned det gråa plasthandtaget, vars skugga såg lustig ut i det skärande ljuset. När handtaget var nedtryckt tog det ett par sekunder innan hon hastigt slog upp dörren märkena på det brandgula skåpet vittnar nog än i dag om detta, sedan sprang hon fram och skuttade rakt ned i min säng och började kittla den lilla femåriga gossen som kvittrade med och bad henne för pompilutossas skull att sluta.

Ofta utlöpte detta till att både mamma och jag hoppade omkring i rummet och på sängen, tills pappa kom och gjorde slut på det roliga. Då bäddades jag ned, efter en blöt kyss på kinden av min upprymda mamma och en sträv kram och ett kort "godnatt" av pappa. Lampan var alltid tänd under natten. För om det trots allt skulle komma något vilset spöke, eller att det ondskefulla monstret under sängen skulle få för sig att äta upp mig, så måste jag kunna se och vara beredd. Sänglampans ljus var så starkt att de drömmar jag kommer ihåg ifrån den tiden alltid utspelade sig i ett grågult skrämmande skimmer.

Med mjukisåsnan vid min sida, komponerade jag visor i takt med pendelklockan i köket. Sedan satte jag ord till violinmusiken jag hörde, och sjöng med tyst röst om vargarna på Kebnekajse, och mördarna i Urvädersgränd. Snart somnade jag till mina egna ord och den mollstämda altfiolen, med blicken fästad på en svart prick i det annars så kritvita taket.

När jag vaknade och när mörkret begett sig tillbaka, var blicken nästan alltid riktad på tavlan ovanför mitt skrivbord. Tavlan som min morbror målade till mig när jag fyllde fyra år föreställande en leende clown, med stora röda läppar och stora öron som så lustigt stod rakt ut i luften.

Den mörkgröna bakgrunden som kändes så ljuvlig att svalka blicken i när man tittat för länge i hans ögon. Stora ovala ögon vars pupiller var betydligt svartare än den svartaste färgen jag kunde hitta i kritburken, och sminket runt omkring gjorde en skrämmande inverkan på blicken som inte var fästad på något speciellt.

Ibland såg det ut som om han såg mig rakt i ögonen, manande att ge honom ett svar på den fråga han nyss ställt. Ibland såg det mer ut som om han letade sig under golvet, och gjorde allt för att slippa bli sedd. När jag blev lite äldre var jag tvungen att måla tårar under hans ögon, för att därigenom kunna förstå honom lite bättre.

Då blev han inte lika oöverstiglig och ångestladdad längre, och det tyckte jag var bra. Ramen var röd vad jag minns, blodröd. Under tavlan satt lappar på ord som jag själv kommit på, skrivna med olika färger. Grönt, om det var ett väldigt vackert ord; svart, om det var ett ledsamt och sorgligt; grått, om det var ett tråkigt ord som "fjelner" eller "rutlo"; och så vidare i alla möjliga färger.

Det känns som om rummet blev smalare med tiden, och mörkare. Den ljusbruna träsängen blev mindre och mindre, väggarna trycktes sakta in i rummet, som om det var någon som stod på andra sidan och tryckte. Men ändå var allt på något sätt som det brukade vara. Skrivbordet stod kvar där det stod, med sina pennor och linjaler i en liten vit plastmugg på höger sida. Det gula klädskåpet vars handtag envisades med att gå av varje gång man öppnade, stod kvar. Höll väggarna borta från att tryckas in än mer.

Lukten minns jag från morgnarna, där jag låg och väntade på att mamma skulle komma in i mitt rum och skrika "dags att gå upp, Pettersson", för att sedan rusa in och skaka om mig som intrasslad i täcket låtsade sova. Dock är lukten alldeles för komplicerad att beskriva på papper, men den finns kvar och kommer fram ibland när man minst anar det.

Musiken som envist sökte sig in genom dörrspringan. Kim Larsen, var en ständig favorit hos min mamma, som allt för ofta sjöng med i de käcka refrängerna. Pappa satt och drack sitt morgonkaffe, och ljudet från skeden som rördes runt i kaffekoppen tillsammans med morgontidningens prasslande kan än i dag ge mig rysningar över hela kroppen.

Det kalla golvet som gjorde det extra omständligt att klä på sig. Strumporna först, sedan ett hopp ned i sängen igen för att värma övriga kroppen från det kalla och obehagliga. Om man andades under täcket blev man varm ganska fort, sedan upp igen, och tillbaka tills mamma kom in och var förundrad över att jag lyckats komma så långt som till byxorna.

När jag fått på mig alla kläderna, så tassade jag försiktigt iväg ut till köket, där bordslampan alltid var irriterande påtaglig, och där pappa satt och rullade sina John Silver-cigaretter, alltid med en liten visa på läpparna som fyllde ut tystnaden i köket med en mörk och djup röst. Sedan rufsade han snabbt om mig i håret och gick iväg. Ljudet från nycklarna, dörren som öppnades, stängdes, sedan tystnad. Känner ni doften?

Av Håkan Kristensson 16 mar 2001 09:42