Krasnapolsky Köpenhamn

KRASNAPOLSKY KÖPENHAMN

På Krasnapolsky råder en ständig kamp om vem som för tillfället kan dra till sig mest uppmärksamhet, men jag är inte ute efter någon titel, det är tillräckligt befriande att få studera denna strävan efter bekräftelse.

På de svarta väggarna hänger det stora vita pappersark och med feta versaler står det:

TÆNK DIG OM ET ØJEBLIK
-HAR DU DET GODT
LIGE NU?

I takt med att lokalen fylls med fler öltörstiga medmänniskor, kan jag bara svara; JA!

Jag är en av alla dessa vilsna själar inslagen i en svart rustning bestående av jeans, skjorta och Timberland, men jag är en självutvald betraktare vilket ger mig andrum att vara för mig själv. Min uppgift på denna något bisarra scen är att låta det som händer hända och det som inte händer lämnar jag ifred.

Så låt se vad kvällen har att erbjuda...

En vithårig yngling med en Fuck Everything t-shirt verkar vara kvällens huvudrollsinnehavare och i takt med US3 Cantaloop rör han sig vaggande mot baren, att döma av hans uppåtstående frisyr har det gått åt en hel del gelé.

En av de två unga kvinnorna i baren hälsar honom med en nick, hennes tajta svarta klänning smiter åt runt bysten när hon böjer sig fram och tar emot hans beställning, och det slår mig hur ofta jag betraktar en kvinna utifrån åtrå. En mans självklara rättighet, en livboj att ta till för att hålla huvudet ovanför vattnet i den bottenlösa hjälplöshet kvinnor väcker upp.

Den vithåriga ynglingens gester blir till ringar på lokalens golv och snart står en skara beundrare runt honom och ler sina sneda leenden, alltid med flaskan i handen och blicken fästad vid en obeskrivbar horisont. Där skrattet föds blir effekten utdragen av ett återupprepande av det senaste sagda. Något förutsägbart men en eloge dock att gränsen aldrig överskrids och går mot det låga.

Röken från all världens rökverk lägger ett tjockt täcke över lokalen och de svarta väggarna rör sig i vågor, och av någon oförklarlig anledning kommer jag att tänka på Kenneth, min saxofonspelande vän på andra sidan sundet vars grannar förvisade honom till tvättstugan varje gång läpparna längtade efter att kyssa munstycket till hans ärvda Zelmer från -32.

En sista koll att dörren är stängd, lite saliv på bladet och händerna på plats... inte konstig han skrev låtar som heter Torktumlaren, Vita väggar och En förvisad blues...

De må vara de otydbara som ger mig tanken på Kenneth, hans något suddiga karaktär och proffessorlika fumlighet. Jag saknar honom på det där bejakande sättet, jag vet ju att min separation från det splittrade folkhemmet är nödvändig, eller åtminstone det minst skadliga.

Mina tankar grumlas av att någon skriker ut en ramsa signerad Ulf Lundell; Från botten finns bara en väg och det är opp!

En grupp med svenskar sköljer ned Jägern med varsin Guld, de är högljudda och fascinerande svenska. Det verkar som varje gång de passerat gränsen till ett annat land så får deras röst ett helt nytt register av öronbedövande toner vars ursprung ligger någonstans mellan underlivet och magen.

Ööhh, skål grabbar!

De är verkligen ett hot mot, inte bara det danska bevarandet av gemytlighet utan också mot mänskligheten i stort, men i sanningens namn skall det erkännas att jag själv suttit packad på Fregatten eller Café Valdemar och skrikit ut min pubertala ungdomsrevolution, och nog har jag åkt på stryk alltid av uppretade danska fiskarsöner från Helsingör, Skagen, och Fredrikshamn.

Men att komma från en vardag där arbetslösheten slår undan fötterna på den som vill komma fram och förbuden hänger som svarta gamar över nutiden, då finns det mer än en anledning till att bete sig som svin i främmande land, eller åtminstone för att gömma sig för ett tag.

Så för att sammanfatta denna ögonens och öronens odyssé över Krasnapolsky så finns det bara förlorare och kommer alltid finnas, så även jag som tror mig kunna stå utanför. Så länge fokuset ligger i det yttre och tillfredsställelsen blir tiden mellan tomrum och bakfylla, kommer aldrig den verkliga drivkraften att komma till tals i förstående meningar.

De ekande ringarna på lokalens golv döljer en sanning så svår att hantera att om de skulle ställas i den kommande morgonens avslöjande ljus, så skulle Krasnapolsky få slå igen.

En bra sammanfattning av de sanningar jag förstår men inte kan göra något åt, inte för tillfället i alla fall...

Ööhh, Skål!

Av Per Poulsen 16 mar 2001 13:52