En tragedi med hög molekylvikt

Personer:
Han - Huvudperson
Berättarröst - Berättarröst
Mamman - Något förvirrad mamma
Postmannen - Mystisk brevbärare
Grannen - Psykotisk självplågare
Pelle - En god vän
Olle - Jobbar på Oskarshamns tennisklubb, mest på nätterna
Gretlov "Grettan"- Kompis
Bengt - Kompis
Doktor Brage - Läkare som jobbar deltid på ålderdomshemmet "Svanen" i Jakobsberg, periodvis deprimerad, tunnhårig

Scen 1

Berättarröst: rör sig fritt på scenen genom hela pjäsen
Han är en vanlig man. En man som du och jag. Om inte du är en kvinna förstås. Men om han var en hon så skulle hon vara som du om du är en hon, men om du inte är en hon utan en han är han som du om du är som honom. Helt vanlig alltså. Just denna dagen som vi kommer på besök har han precis vaknat och går nu, som ni ser, halvnaken omkring i lägenheten. Han vet förstås inte om att vi är på besök, eftersom det skulle ju förstöra meningen med den här pjäsen. Men vi vet att vi är här, mitt inne i hans lägenhet, allt han gör ser vi. Dock censurerar författaren vissa högst privata åtaganden som inte skulle passa in i en kulturell och seriös framställning om ett liv, hans liv, som på ett ganska ovanligt sätt plötsligt ska slås i spillror.

Han står framför spegeln i badrummet och borstar tänderna

Han:
Det lägsta och det mest destruktiva en människa kan ta sig till är att titta sig i spegeln när hon borstar tänderna. Självförtroendet går i botten efter bara några tafatta borstningar av de bakre hörntänderna. Munnen deformeras, ansiktet komprimeras till att bara rymma en stor mun som med ett äckligt leende, clowniskt sminkad av tandkrämen, ler åt en morgon så fruktansvärt lik alla andra. slutar borsta, spottar Vissa skär halsen av sig. andra gör det inte. De väljer istället att: hänga sig, ta tabletter, skära sig i handlederna, svälja något stort, arkebusera sig, krocka med sin bil, hoppa från lämplig höjd, skära med en kniv i sin mage, be sin onkel Pepinetti att skita på sig, eller helt enkelt bara åldras.

Berättarrösten:
Han är alltså en helt vanlig man. Tyvärr har denna vanliga mannen ett antal rätt ovanliga problem. Mest på grund av sin mano-depressiva läggning som just nu visserligen inte är särskilt manisk. Det enda han gör i sin 32,5 kvadratmeter stora lägenhet är att fylla ut luften med självömkan, eller, vilket är mer vanligt, bara ligga i sin säng och prata skit med en husspindel, som förvisso inte rört sig på ett halvår men som ändå är en god lyssnare och en bra vän. Ett annat stort problem är att han periodvis dricker alldeles för mycket Portada. Detta ser han själv inte som något överhängande problem, men med tanke på hans hög obetalda räkningar som ligger slängda i garderoben och hans russinformade lever, så är det, enligt mig och förhoppningsvis också enligt er, ett problem. Dessutom har han ett dilemma med sin granne, samt en svaghet för citrusfrukter.

Han: Lägger sig i sängen med armarna bakom huvudet
funderar
Speglar. Ända sen Narcissus blev en blomma har människan varit fåfängligt fåfänga. Betraktat sig i spegeln och sett sin egen bild, gjort om denna bild till en annan bild av sig själv, och sedan gått ut som en Don Juan och således kommit hem som en fallen ängel och begråtit sitt trista öde i livet framför en kopp te och en uråldrig radioapparat. Men så åter får de syn på sig själv i sin förtrollade spegel, och får tillbaka sitt beprövade självförtroende. Så går det runt och runt och runt i cirklar tills man dör och inser att man alltid har varit en varelse av kött och blod, som dör och ruttnar i sinomtid.
han springer upp på golvet
Jag ska krossa alla mina speglar, smälta ned dem och göra en spegeldeg!

Berättarröst:
Alla liknande företag som han bestämmer sig för brukar aldrig ske. Till exempel när han skulle befria sina LP-skivor genom att kasta ut dem från tredje våningen rakt på en stackars schnauzer som fick bestående men för livet. Eller rädda sina växter och blommor genom att tillverka en plantskola i badrummet, vilket vicevärden dock lyckades avråda honom från att göra, osv, osv. Ingenting har han gjort av det som han tänkt göra, utan glömskans underbara skymning har förvirrat bort det mesta, tills ett nytt projekt drar igång - som glöms.

Han:
Men först. lite kaffe. Går iväg till köket
Vad vore jag utan koffeinets goda dryck? Häller i kaffe i melittapåsen Intet, jag säger intet! Fyller kaffebryggaren med vatten Som en sparv utan vingar, trycker på knappen en gräshoppa utan ben, kaffebryggaren går igång en bil utan 95 oktanig bensin.
Sätter på sin automatiska stereobandspelare med inbyggd radio; ljuv musik strömmar ut i köket

Berättarröst:
Han är en lyrisk människa. Det får jag erkänna, även om hans lyrik inte är särskilt lyrisk. Men just på denna tiden av dygnet, just när den digitala klockan visar 04.12, just när han börjar med stora klunkar hälla i sig av den exploaterade tredje världens dryck; är han faktiskt en aning LYCKLIG.

Han: Sjunger
Gööör en kikare av handen Fiiida, skåda näckens rosor na na na!!

Berättarröst:
Han älskar att lyssna till Herr T och hans spelmäns vackra tolkning av Fridas Visor. Han formligen sprudlar av lycka. Denna lycka brukar dock gå över klockan 04.13 när hans granne slentrianmässigt bankar i väggen.

Grannen: bankar i väggen
Fo tost po don dor mosoken!!

Han: Suckar
Vad vore människan utan förtryckare. Sätter sig ned på golvet
Funderar
Kollektivismen. Människornas tunga ok. Ett flockdjur är vi som tvingas leva i gemenskap och falsk lycka, tills man kräker upp den och dör en befriande död. Tänder en cigarett Dessa jävla sadistiska grannarna. Ett fenomen skapats av människans trygghetssökande, människans rädsla för ensamhet. Man borde bli en eremit, döpa om sig till Tvättbjörnen och flytta till Amazonas och leva på insekter som man kokar tillsammans med palmblad och bark. Suckar

Berättarröst:
En helt vanlig morgon alltså. Och som om allt gick efter ett mellanstadieschema så ringer telefonen punktligt klockan 04.30.

Telefonen:
Riiing
Han:
Jag skulle vilja klä mig i björnpäls och flytta till Island.
Telefonen:
Riiing
Han: argt
Kan jag få röka klart eller?
Telefonen:
Riiing Nej, det är din mamma som ringer
Han:
Hon kan väl vänta en stund?
Telefonen:
Riiing Nej, din jävla dåre, svara nu så jag slipper höra mig själv, för fan!
Han:
Ja, ja.
Telefonen:
Riiing
Han:
Ja, det är Jag.
Mamma:
Är du vaken?
Han:
Visst jag är vaken.
Mamma:
Så bra då. Har du ätit din frukost?
Han:
Klart jag har! Jag har ätit gröt och mackor överfulla med ost och skinka. Druckit juice och har inte rökt på tre veckor!
Mamma:
Så bra då! Din pappa hälsar!
Han:
Hälsa tillbaka!
Mamma:
Nå, så iväg till jobbet! Jag är väldigt stolt över dig, det vet du!
Han:
Ja, jag måste skynda mig. Jag måste gå igenom lite papper innan mötet börjar. Det är mycket på dagordningen ska du veta.
Mamma:
Jo, jag förstår så väl! Jag är så lycklig för din skull!
Han:
Hejdå mamma!
Mamma:
Hejdå min son!
Han lägger på

Berättarröst:
Nu är det så här att han har råkat ljuga lite för sin mamma. Det gör inte så mycket eftersom hon är en utomordentligt senil argbigga som bor på ett inrökt ålderdomshem i Jakobsberg. Han har en gång, mest på skämt, sagt till sin mamma att han döpt om sig till Göran Persson och att han har ett väldigt slitsamt, men dock välbetalt arbete som statsminister inom Sveriges gränser. Mest för att slippa besöka henne och för att slippa förklara varför han är så upptagen av att inte göra ett dugg. Pappan är faktiskt död sedan tio år, men hans mamma har i sin vilsenhet hoppat 20 år tillbaka i tiden och tror bestämt att hennes man är en skötare vid namn Gunnar Andersson, 35 år gammal, ogift, med en underskötareutbildning och öppet homosexuell sedan 25 år. Nog om detta.

Denna dagen som precis har börjat för miljontals människor i vårt avlånga land, men som redan har pågått i några timmar för vår vän och hans stackars granne som just nu är i färd med att trycka in tillräckligt mycket skumgummi i öronen så att han slipper höra "Svartsjukans demon" för femtonde gången idag, är inte så oskyldigt lugn som den kanske verkar. Klockan 08.30, efter ett antal projekt bortglömda, som bland annat innefattar isbjörnsjakt på Grönland, lyxliv i Tonga, och myrkrig i badrummet, ringer det på dörren. Han, som ligger i sängen och är inne i en djuplodad diskussion om vattenmängden i Klarälven med sin stillsamme husspindel, hoppar till av förvåning.

Han:
Det ringer på dörren! Är det den där grannen igen så ska jag.han går iväg mot dörren, öppnar
Postmannen:
Du har fått ett paket!
Han: Lite förvirrat
Har jag?
Postmannen:
Visst. Varsågod, jag vill bara ha en unders.
Han:
Vem är det ifrån?
Postmannen:
Det är ingen avsändare, vad jag kan se.
Han:
Hur vet du att det är till mig?
Postmannen:
Men.ditt namn står här.
Han:
Jaha.
Postmannen: räcker paketet
Nu vill jag bara ha en liten signatur. Sträcker fram en papperslapp
Han: Tar emot paketet
Varför då?
Postmannen:
Jo.vadå?.
Han:
VARFÖR lite pedagogiskt vill du ha en u-n-d-e-r-s-r-i-f-t av mig?
Postmannen:
För att vi ska kunna bevisa att du har fått ditt paket.
Han:
Jag har ju fått det, här är det, eller är det bara en attrapp som du sträcker fram?
Postmannen:
Nej.men.
Han:
Jaja, om det är så jäkla viktigt så kan jag väl ge dig en signatur då. skriver under Så, är du nöjd nu?
Postmannen:
Jo.ja.det är jag väl.
Han:
Tack, hejdå! stänger dörren
Vad är det med människor nu förtiden. öppnar sin välfyllda garderob och slänger in paketet där. Denna byråkratin. Skriv under här, skriv under där, så kan vi bevisa att du har skrivit under där och här, allt måste vara under kontroll annars är det ju förskräckligt ironisk!
han går och lägger sig i sin säng

Av Håkan Kristensson 16 mar 2001 17:23