Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

En tragedi med hög molekylvikt del 2

Fortsättning...

Postverket!
Nå var var vi? Klarälven. Bävrarnas hem blir ju förstörda när det kommer så mycket vatten. Stackars bävrar. De måste ju bäääva! skrattar De får kanske omskola sig till bääävbärare! Fattar du, brevbärare - bäv. skrattar så han knappt får luft. På tal om det. Vad kan det vara i paketet? Nu ska vi se. Troliga saker: En hammare, kattmat, en kandelaber med tillhörande stearinljus, smutsgula golfbollar, wetexdukar, ja vad som helst egentligen. Jag har ju inte bett någon skicka ett paket till mig.vad jag vet.

Berättarröst:
Så fortsätter han att fundera på vad det kan vara i det lilla paketet. Minuterna går, och till slut inser han att det måste vara en försenad namnsdagspresent från mostern i Gävle, troligtvis en illaluktande parfym av något slag eller ett paket inkontinensskydd för herrar. Men hans nyfikenhet är stor.

Han: går och hämtar paketet
Vrider och vänder Men.det är ju ingen avsändare.

Berättarröst:
Bara en liten inflikning: jag glömde säga i den suveräna presentationen att han är väldigt långsam i fattningen.

Han: skakar paketet
Det är ett väldigt lätt paket. han bollar en stund med paketet i luften Lätt som luft! paketet dimper ned i parketten Oj.
Han går och sätter sig i sängen och börjar slita upp paketet.
Vad kan det vara för något? Det visar sig vara en plastbanan.
Paus
En plastbanan?

Berättarröst:
Ja, en plastbanan är det. En gul plastbanan som piper när man trycker på den. Men det är inte en vanlig plastbanan som man kan köpa i en leksaksaffär för 12.50 för att sedan råna synskadade pensionärer med, utan det är något kusligt magiskt över plastbananen. Den skimrar gult, och den luktar just - plastbanan. Men det märker han ju inte förstås. Istället går han och lägger sig efter att ha lagt den plastbananluktande plastbananen på köksbordet. Det tar inte lång tid innan han somnar. Han snarkar inte, nej, han snarare andas med en decibelstyrka motsvarande en elefantunges skri under en fruktansvärd di-abstinens, som för övrigt orsakar ett smärre nervsammanbrott i lägenheten strax intill.

Scen 2

Han vaknar. Sträcker på sig. Sätter sig upp i sängen. Gäspar.
Berättarröst:
Klockan är 13.23.22, 23, 24, 25. Tiden går ofantligt fort. Jag vet, ni börjar förhoppningsvis inse, att vår vän inte har ett Gunder Hägg långt liv framför sig. Nej, jag kan väl säga att han går en säker död till mötes. Ni har väl inte glömt bort plastbananen? Jag tänkte väl det.

Han:
Vem kan vara så ofantligt korkad, så Karl den 16:de Gustav - tokdum, att de skickar en plastbanan till mig? Varför gör man en sådan sak? han går fram till köksbordet och tar upp plastbananen Den är mjuk, den piper när man trycker på den. Annars är det bara en.helt vanlig plastklump. Vad kan man använda den till? Ingenting. han slänger den i soporna och går ut från scenen

Telefonen:
Riing
Han: springer in i scen, lyfter telefonluren
Ja, hallå?
Mamman:
Ja, hej det är jag. Har du kommit hem nu?
Han:
Ja, jag tog resten av dagen ledig.
Mamman:
Ja ha.
Han:
Jo.
Mamman:
Oj.
Han:
Ja.
Mamman:
Jaja.
Han:
Tack för bananen förresten!
Mamman:
Jo, varsågod.
Han:
Varför skickade du den?
Mamman:
Vad?
Han:
Plastbananen.
Mamman:
Vilken plastbanan?
Han:
Den du skickade till mig.
Mamman:
Jag har inte skickat någon plastbanan till dig.
Han:
Inte?
Mamman:
Vadå?
Han:
Har du inte skickat någon plastbanan till mig?
Mamman:
Plastbanan?
Han:
Ja.
Mamman:
Nej.
Han:
Men du sa ju det precis.
Mamman:
Vadå?
Han: lite irriterat
Att du hade skickat en plastbanan till mig!
Mamman:
Hur går det på jobbet?
Han:
Jo.det går bra.men.
Mamman:
Det var ju bra det!
Han:
Ja.
Mamman:
Nej, jag får väl.
Han:
Har du eller har du inte skickat en plastbanan till mig?
Mamman:
En plastbanan?
Han:
Ja, en plastbanan.
Mamman:
Vadå?
Han:
Har du gett mig en plastbanan?
Mamman:
Nej.det tror jag inte.
Han:
Är du säker?
Mamman:
Vadå?
Han:
Plastbanan.
Mamman:
Plastbanan.
Han:
Plastbanan.
Mamman:
Ha det så bra.
Han:
Detsamma.
Mamman:
Hejdå.
Han:
Hejdå.

Berättarröst:
Nåväl, han förstod att det inte var mamman som skickat plastbananen med tanke på förra gången när han fick ett par damskor av den ganska ringa storleken 35 hemlevererat av en före detta Hells Angels - medlem. Hans mamma hade då svarat vid förfrågning att Gunnar köpt dem till henne varvid hon genast, efter omsorgsfull provning, skickat dem postrestant till honom eftersom de var alldeles för trånga i tåspetsen. Sen visade sig att en känd skokedja av misstag tagit fel på adressen och att han genast borde gå upp med skorna till mannen ovanför som just kommit hem från något asiatiskt land och hade tänkt överaska sin nyförvärvade hustru med ett par skor. Så av erfarenhet förstod han att det inte var mamman som skickat denna plastbanan. Men vem är det?

Han:
Går fram till köksbordet, bananen ligger där.
Hur har den kommit dit? Tar upp bananen Jag har ju slängt den precis. skyndar fram till soppåsen, gräver lite med händerna Jag måste ha tagit upp den. Men när? Sjukt. Det är ju helt jävla sjukt. Har jag plockat upp den från soporna, eller.slängde jag den aldrig? Nej, jag har inte plockat upp den. Jag måste ha glömt att slänga den bara, så måste det vara. Han tar bananen och slänger ut den genom fönstret Så nu är plastbananen ute ur mitt liv. Går till sängen, lägger sig i fosterställning Plastbanan. sarkastiskt Plastbanan. Postbanken. skrattar, grannen bankar i väggen

Berättarröst:
Allt återgår till sin apatiska ordning. Det vill säga att andningsdecibelen överstiger socialstyrelsens rekommendationer, grannen dövar sin smärta genom att injicera 20 milliliter Morfin Special® i armvecket samt steker sig en oxfilé och därav utsätter sig för en 0,1 promille stor risk att råka ut för den mänskliga formen av galnakosjukan, vicevärden akutsanerar skadedjur i köket hos en pensionerad general, landets statsminister står och sjunger Sveriges nationalsång i ett av riksdagshuset 32 duschrum, 25 människor dödas i mellanöstern, samt ett par tusen människor väljer att ta livet av sig genom valfria metoder. En natt möter dagen, en dag möter natten, på en liten planet långt ifrån den hittills mest framgångsrika civilisationen i universum: Brtrtr, som ännu inte uppfunnit vokaler men som klarar sig bra ändå och är just i färd med att planera en attack mot planeten Mrmr och därmed bli ensam härskare över det, i diameter, 20 ljusår stora området Prvtr. Men detta behöver ju inte vi ängsla oss över. Det är natt. Och för att göra denna pjäsen så realistisk som möjligt använder vi inga större tidshopp. Utan nu är det natt.

Scen 3

Berättarröst:
.och nu är det dag. Ja, i alla fall väldigt tidig morgon. Klockan är 04.00. Den digitala väckarklockan börjar dagen hos vår vän med att med hjälp av Jussi Björlings röst sjunga dagen till ära. Grannen ligger avdäckad på soffan, men här hjälper inget morfin i världen undan en traditionsbunden morgonandakt som innebär Herr T och hans spelmäns tolkning av Fridas neutralitetsförklaring, och en falsk mansröst med T-röd inspirerad heshet kvintilerandes hjälpligt med.

Han: Står sjungande framför spegeln och borstar tänderna
Meg om grumman mig gallar. spottar .mulen morgonväkt, må jag skynda till de andra vid blåa fanors fläkt. slutar sjunga

Nå, ännu en dag tillmötes. Med blodsmak i munnen. Se på min näsa, krokig och dum. Det var den, skall jag säga, som krossade min karriär som skådespelare. Annars hade jag talangen. Klädde mig så flummigt som man bör, spottade gjorde jag när jag slängde ut mina långa monologer, och var vulgär och allmänt odräglig. Men så kom den här förbannade näsan i vägen. Kungliga Dramaten sade stopp! Du har en allt för stor näsa, min vän. Du får bli amatörteater-skådespelarstatist! Tänk vilken fräckhet! Går iväg till sängen och lägger sig där med armarna under huvudet, talar till spindeln Ja, först funderade jag på att låta en kirurg amputera den, så jag i alla fall kunde fortsätta min karriär som ett lagom begåvat missfoster. Kanske synas i nöjespressen som en allmänt omdiskuterad person. Men, som du förstår slutade jag här. Med näsa och hela faddirullan. tar fjärrkontrollen och sätter på teven Ja! Bordtennis! Den där förbannade smålänningen Jan-Ove! skrattar Vilka miserabla skruvar han har. När jag fortfarande spelade så hade jag en otagbar serve. Inte ens han skulle klara av den. Nu har bordtennisen utvecklats till en aristokratisk nördsport som kallas pingis, där små avtrubbade galningar står och viftar med fem-stjärniga rackets och svettas ut amfetaminet som de just pumpat i sig. Fan vad jag blir sugen på öl när jag ser på bordtennis. Man borde kanske gå och ta sig en öl i kylen. Ja, det gör jag, det gör väl ingen skada?

Berättarröst:
Om han bara visste. Med ett leverensymvärde på 70 och ett evigt massmördande av hjärnceller bakom pannbenet, så gör det ganska mycket skada. Men han går till köket, öppnar kylen, tar fram ölen.

Han: blir stel av skräck
Vad i. Nej. detta kan inte stämma.Jag. Men. Jag.

Berättarröst:
Vad han försöker säga är att han slängde ut bananen genom fönstret igår, men ändå finner han den på köksbordet.

Han: öppnar ölen, dricker snabbt, sätter sig ned på golvet och börjar gråta

Scen 4

Berättarröst:
Efter en stund blir han mindre gråtmild och går fram till bananen. Nu står han här som ni ser och betraktar underverket.

Han: går omkring i lägenheten
Vad fan ska jag göra? Jag vet att jag slängde ut den igår. Ändå ligger denna motbjudande plastimitationen här, i min lägenhet. Jag måste dissekera detta helvete, så jag kan få en rätsida på problemet. han tar en vass brödkniv ur kökslådan och börjar strimla plastbananen. Nu får du din.banan. går sedan och spolar ned bananen i toalettstolen, glad i hågen återvänder han till sin säng

Lång paus