Ännu en suddig statsminister.

Bidrag till: Om jag var statsminister

Omvald igen.
Av gammal vana röstar folk på mig och mitt parti.
Fast dom flesta väljarna kommer inte längre ihåg vad jag heter.

För varje valperiod jag sitter, kommer ännu fler att glömma.

Detta liknar nästan situationen, som den var innan.
Skillnaden är att väljarna idag har insett sin egen makt och att de inte har nån tid att ägna statsministern, hans regering och deras opposition.

Det är jag och kung Carl Gustaf. Symboler för gamla system. Jag har tid att skriva sådana här texter, han kan jaga rådjur, ingen av oss har den makt personer som vi brukade ha. Nä, inget är som det brukade.

Det hela började med att en hypnotisör i Höganäs skulle återkalla en man ur hypnos.

Nånting gick fel och istället för att komma till medvetande, hamnade mannen i ett slags hypermedvetande. Insikten om att det fanns ett sånt tillstånd och att det var fullt naturligt och kunde framkallas hos alla, av dom själva, hur enkelt som helst; spreds mycket snabbt.
Också till mig. Jag var då ordförande för ett av de större partiernas ungdomsförbund.

Snart skulle jag bli Sveriges statsminister.

Då, på den tiden när i alla fall några visste mitt namn, träffade jag den före detta hypnotiserade mannen på tåget från Malmö till Stockholm. Han bjöd på kakor.

Han sa att alla val och handlingar han skulle göra i sitt högst vanliga liv, sen den där dagen i Höganäs, skulle vara baserade på så mycket inhämtad information som möjligt. Han visste att jag gillade kakor, så jag lyssnade.

Han berättade att alla han kände hade börjat tänka likadant. I stort som smått. Alla. Hela tiden. För kvaliteten på de varor och tjänster vi köper och historien kring hur de har framställts, beror på oss. Inte på producenten. Och det största hotet mot den makt som folket hade delegerat till såna som jag, till politikerna, det hotet kom från de där producenterna. De som egentligen bara skulle göra exakt vad som var bäst för konsumenterna, i ännu högre grad än det politikerna kunde förväntas göra för väljarna.

Nånting var snett. Men fler och fler insåg att det inte höll det där, att man gick omkring och köpte på sig en maktlöshet. Och så fick man usla varor på köpet, som ett tack.

Varifrån kom det där beteendet? En stor del av människorna valde att köpa en speciell sorts sportsko, för att dom var rädda för att göra ett individuellt val. Det sättet att handla kom igen i alla situationer. Det enda man kunde veta om marknaden, var att den skulle agera så: utifrån rädsla och med flockens rörelser i ögonvrån.

Det visste alla banker, alla valutaspekulanter, alla skotillverkare och kakproducenter.

Ju större dom växte sig, desto räddare blev konsumenterna, desto sämre krävdes det att tjänsterna och produkterna var. Sammanslagningar var ett fint vapen som togs till för att bryta ner konsumenterna.

För det var ju dom som var fienden, inte konkurrenterna. Dom andra aktörerna var potentiella partners vid ytterligare sammanslagningar, och visades största respekt. Men den lille kunden, mot honom kunde man inte känna något förbarmande och inte visa nån hänsyn. Det var ju ett krig som pågick! Blev han inte förnedrad av den ene, skulle en annan dra honom i smutsen. Och så roligt som det var, tyckte bankledningarna, det kan vi omöjligt ge avkall på. Halva nöjet, sa dom.

Nej, fler och fler började förstå att man befann sig under konstant artillerield från någon som inte ville en särskilt väl. Längre ner i tågvagnen satt mannen från Höganäs och talade med ytterligare några som började förstå.

Jag steg av tåget på Stockholms central med en plan i huvudet. Den malde hela vägen till ungdomsförbundets kansli. Den fortsatte att mala fram till den tidpunkt då jag blev mitt partis ledare och var färdigutvecklad den dag jag blev statsminister.

Jag hade upptäckte att det fanns nånting, en dunkel företeelse, som man aldrig riktigt hade förstått sig på. Eller, om man ska vara konspiratorisk, vilket jag aldrig är medvetet hade låtit bli till en konstig skymningszon.
Det verkade som att alla människor i det här landet spenderade åtminstonde nio av sina allra viktigaste år, i ett tvångsmässigt förvar. En del var där i tolv år, en del i sexton.

Jag hade ju själv mycket begränsad insyn i den här verksamheten. Den mesta av min tid i skolan tillbringade jag med arbete i elevrådet, eller på fotbollsplanen.
Skolans undervisning visade sig bestå av en utsträckt kamp om att få eleverna att göra några enkla manövrer, som var förutbestämda. Allting var väldigt enkelt och alla hade förutsättning att genomföra dom. Men ingen kunde förklara varför dom skulle göras.

Den energin som togs i anspråk från elevernas sida, för att få ett svar på den frågan, och lärarnas asträngningar att slippa den, var enorm. Några insåg att den enda möjligheten var att glömma varför, och spela med i det förvirrade spelet.

Behöver man tala om hur perfekt detta skapade dom svagaste konsumenter.

Alla gick ut skolan förberedda att utföra handlingar, på kommando av andra, utan att förstå varför. Att jobba med marknadsföring på den tiden var en barnlek.

En del säger att jag slog ut en hel bransch när jag satte min plan i verket.

Min uppgift som statsminister var egentligen bara en. Min plan var att skolan skulle bli nånting man blev utexaminerad ifrån med godkänt resultat, om man bestod provet i att tänka självständigt. Alla resurser som krävdes för att ALLA skulle klara det, satsades. Det fick kosta vad det ville. Halva statsbudgeten. Hela.
Och det gick ju.

Folk började tänka. Själva.

Av Ulf Larsson 16 mar 2001 10:26