Vinter

Manus av drama i en akt. En scen.

Storstadsliv i sen nattimme. Vintermörkret lägrar staden. Naglar den kvar i kyla och mörker, både utanför och innanför vissa boningar. I lägenheten på den femte våningen sitter Embla, en av de två aktörerna, vid det oavdukade köksbordet. Sina knän har hon hårt uppdragna under hakan och sina armar hårt slutna omkring dem. Med huvudet frånvänt publiken och blicken stirrandes ut genom fönstret. I sovrummets säng vilken man inte ser vrider sig Ask, den andra agerande, höglutt och grymtande. För trött för att sova, likgiltig för allt annat. Arg och vresig stönar han. Scenen utgår hela tiden ifrån köket.

Embla: Om man andas på rutan och snabbt gör ett titthål är det som att vara sju år igen. Hade ni frost på rutorna?

Svar från sovrummet i en mycket irriterad ton.

Ask: Inte fan vet väl jag...

Embla fortsätter att andas. Gnuggar gång efter annan sina små öppningar. Högre upp på fönstret. Ser storögt genom ett av hålen. Uppåt.

Embla: Varför finns det inga stjärnor längre? Kan inte minnas då jag såg nån sist. Farmor sa alltid att när någon dog på jorden så tändes en stjärna på himlen. När farfar dog så letade vi länge efter hans. Fast vi hittade den till slut. Den som lyste starkast... Tror du att det beror på stan? Att det är för ljust överallt. Så man inte ser dom. De är kanske så att de inte behövs här! Dom kanske inte vill lysa... Kan vi inte låna en bil och fara ut på landet? Ask... kan vi inte? Snälla!

Ask: Sa jag inte åt dig att hålla käften kanske? Va? Gå och lägg dig för helvete, din jävla subba!

Embla fortsätter sina förehavanden. Lyssnar inte till de hårda orden hon fått till svar. Fortsätter att stirra utåt, bortåt. En påtagligt lång och obehaglig tystnad följer innan hon åter tar till orda.

Embla: Han kommer nu. Du, han kommer nu...

Ask: Va fan ere me dig? Vem i helvete kommer? Klockan ett på natten!

Embla: Jag vet inte, fast han kommer närmare nu. Jag kan nästan se...

Ask mumlar inifrån sovrummet. Frustar och grymtar. Höjer sen rösten i en ännu mer vredgad ton.

Ask: Du borde för fan in igen. Men skyll inte på mej den här gången. Du e ju för fan inte klok din jävel.

Embla reser sig. Fortfarande med ryggen mot åskådarna. Ställer sig upp på stolen och öppnar fönstret på vid gavel. En bitande kyla slår emot henne när hon lugnt kliver ner och sätter sig vid bordet igen. Sakta vänder hon ett sönderslaget ansikte, väl så illa tilltygat, mot publiken. Ur hennes perspektiv mot Ask och sovrummets tänkta placering då han återigen gormar med högljudd stämma.

Ask: Stäng för helvete, männska! Ja fryser ihjäl! Ska´ru ta dö på mej din fan? Du e ta me fan inte riktitt navlad. Subba!

Embla ler aningen. Det pulserar i den spräckta läppen, men värken där och för övrigt på kroppen, har av någon märklig anledning upphört. Hon känner ingen smärta. Hon känner ingen kyla. Hon snörvlar till och gnor med handryggen en halvt torkad rännil blod från näsan. Äntligen kommer han. Som hon väntat. Embla börjar sakta nynna en entonig melodi med svag röst, en vaggsång. Helt tyst men ändå hörbart. Asks tordönsstämma dränker nynnandet men för Embla hörs han inte. Hotet når liksom inte fram.

Ask: Gör du inte som jag säger nu Embla, så vete fan. Jag står inte för vad som händer. Hajar´u? Jävla dåre!

Embla urskiljer inte orden. Hon ler större, nynnar högre. Reser sig för att klä av sig koftan. Den med de trasiga armbågarna. Efter följer kjolen. Snyggt viker hon den över stolsryggen.

Embla: Det finns stjärnor ikväll! Jag kan se dem.... och flest runt honom. Han är alldeles nära nu...

Hon låter sina strumpbyxor falla. Likaså underkläderna. Smeker sina bara blåslagna axlar. För den ena handen över brösten, magen men stannar ovanpå skötet. Håller sen armarna utmed sidorna och klättrar upp i det vidöppna fönstret. På dess bräda står hon och gungar sakta i sidled. Fortfarande nynnandes. Hon gungar snabbare samtidigt som sången också tilltar i styrka. Plötsligt sträcker hon sina armar rakt fram emot honom och låter huvudet falla bakåt. Så stort att bli kramad. Älskad. Ask dundrar upp ur sängen med täcket virandes runt sig ut i det iskalla köket för första gången blir han synlig med ena näven höjd och knuten framför sig. Hans blick koncentreras på det öppna fönstret. Förflyttas till klädhögen på golvet och tillbaka. Så smäller han igen fönstret med en dundrande skräll. Sparkar undan kläderna så de yr omkring och drar det hårt knutna näven i bordsskivan. Stannar upp ett par sekunder. Begrundar och ruskar på huvudet. Drar täcket tätare kring kroppen och lommar tillbaka till sovrummet med den slutgiltiga frasen.

Ask: Fy fan va kallt... Fy för helvete...

Av Anette Blomberg 15 mar 2001 11:25