Stället

Del 1.

Grå var färgen. Av det milda slaget på grund av en svag blåton, vilken silade sig in mellan skyarna. Som himmelsdraperingar över de jordgröna enarna på hällmarken. Jordmånen var sparsmakad, men tydligen tillräcklig för denna trädbuskes behov. Den gula renfanan vid dikesrenen hade torkat och mist sin intensiva utstrålning. För bara någon månad sedan hade rött och blått överöst betraktaren från samma vägkant. Nu stundade en mörkare tid. Vemodets, men även fridens. Hetsens närvaro var överstånden än en gång i dessa årstiders skiften.

Skådade ögat längre ut och bortåt, stod det skarpt stålblå havet som en grafisk inramning mot helheten. I nordväst tornade klippkantsformationer upp sig likt urtidsmonument mot här och nu. Vördnadsfullt tillika respektingivande. Egentligen hade de enträgna buskarna lika många sekler i sin stammärg som själva berget. Här stod nämligen tiden still. Människor samlade förvisso på ett annorlunda sätt än sina förfäder, men spår av ursprung och nedärvda vanor gjorde livskvaliteten rik och anpassad till miljön.

Faunans arter var små. Inte ett enda kronprytt huvud bland myrmarkens flora. Taggiga igelkottar trotsade nutidsmänniskans framfart mot sin egen undergång och de storvingade kretsade i höjden som livets eviga väktare. Här stod verkligen tiden still. Här i trilobiternas hemvist.

Himmelsfärgen hade skiftat mot aningen ljusgult. Bakom gråslöjorna kämpade solen för sin seger, varpå den guldkantade just det molnet som antog skepnaden av ett gigantiskt får, vilket tycktes lunka i sakta mak över horisonten för att sälla sig till den övriga molnhjorden på den andra sidan.

Det till och med doftade urtid. Eller barndom snarare. Barndomen är var människas egen urtid. Mark och mycelers tunga arom då aningen väta nästlar sig mellan jordlagren. Fränt och minnesväckande. Intill tidens ände från begynnelse. Från Asks och Emblas boning. Kvar askade sig ättlingarna med sina grenar hängande som pilens, fast betydligt mer kraftfulla än sådana. Vari hämtade de sin näring om inte ur själva mytologin? Askarna var sannerligen språkröret mellan forntid och vår egen. Med blicken uppvänd kunde man närapå skönja Tors framfart med Mjölner i högsta beredskap. Skärptes hörseln, anades till och med dånet.

Under Yggdrasils beskydd tronade skeppssättningen. De gamla mannastenarna i sitt ovala utförande. En blå plastmugg gav spår efter någons medhavda matsäck och talade också sitt nutida tungomål genetemot denna kvarleva. En livets dialog.

Som ett aldrig färdigmålat stilleben, där vart penseldrag utgör ett sekel. Där färgen för närvarande var ljust grå och tiden, det annalkande vemodets och fridens.


Del 2.

Grått, grått och surmulet trist. Som en pisksnärt drog en isblå mollton med ett hjärtskärande dån över himlen. Mörkertiden klampade på i storstövlarna. De förkrymta buskenarna knotade sig vämjeligt kvar i den sista stenvärmen från den allra sista sensommardagen. Bruntorkad renfana i samma nyans som hundträcket vid sidan om, bad inte ens om ursäkt. Blått och rött vid renen hade åtminstone haft den goda smaken att inte låta sig omvandlas. Nedvissnandet var faktiskt mer barmhärtigt att förlika sig med. Satanstider av nare och iskyla började stinka sin oefterhärmliga odör.

Svart var vattnet med slemgröna vindtoppar. Märkligt nog var det bara några veckor sedan det famnat sina besökare i sin turkosfärgade förklädnad. Lurendrejeri att så kapitalt förvrida syn och känsel på de stackars badande blekfeta. Kunde det nu inte erbjudas längre perioder av det eftertraktat sköna, borde det för helvete bannlysas det lilla som gavs. Sånt ger bara mersmak och sätts i halsen vid mörkertiden. För att kväva eller i alla fall för att spy. Det kryllade av insekter. Feta fluglarver och tusenfotingar. Inte ens en fjäril. Över huvudet kretsade kraxande kråkor och korpar. Som om hela gråskalan tvingades att representeras.

Sten på sten på förbannad sten. Utarmad jordmån födde bara sten. Grå, kall och skoningslöst kantig. En molnulv jagade glupskt sina gelikar. Inte ens ett försök av strålar till genomträngning. Fy fan så grått! Grå vardag som återupprepats i generation på generation. Unkenheten sipprade i jämna dunster under stöveltrampet. Kväljande av ruttna kvarlevor inandades nuet. Gravstenar sedan urminnes tider benhöll och naglade fast människorna i det förflutna. Som zombies famlande i gråtöcken.

Ett sterilitetens stilleben där penseln var knivvass och skar sina grå pansarsjok av omgivningens kulörer. Allt för att döva sinnen och hjärtan. Grått, grått och surmulet trist.

Del 3.

Grått

Surt

Trist grått

Mollgrått täcker durblått

Gråmålla brunmålla som hundträck

Väck väck äckelträck

Satanstider i sikte

Oöverskådligt gråtöcken

Förbannade sommar

Lurendrejeriets ljuva förklädnad

Ger mersmak för att hånas utav

Grått och åter grått

Mollgrått surtrist

Maskarnas nirvana

Och de krälandes

Jävligt kantigt

Kyligt

Skitiga molnvargar tuggar varandra sliter

gråstycke på stycke

Ruttnande kvarlevor stinker

utifrån mot in

Livsdöd

Utanförskap

Smet gråsmet grånar hjärtan hjärnor

och levern

Minskar synskärpan till svartvitt

Grått

surmulet trist och mollgrått


Manusbeskrivning

Ovanstående är en landskapsskildring för mig, Gotland där betraktaren utifrån olika sinnesstämnigar upplever sina intryck. Tanken är att en röst läser de tre styckena under tiden som kameran filmar episoderna i långa svep. Avståndsfilmning. Att landskapet är restriktivt och sparsmakat är det primära, men i del 1 blir generositeten och det positiva förhållningsättet genomslagsdrivande. En lättsam ton av beskrivningen. Ljuset skall vara klart. Sommarsken och vackert väder. Möjligtvis något slags ljust men fåtonigt flöjtspel i bakgrunden.

Del 2 har en mer pessimistisk ton. Texten läses av eventuellt samma röst som den föregående. Skiftar man uppläsare kan det hela te sig som om det vore ur olika betraktares perspektiv istället. Då kan en del av intensiteten gå förlorad. Ljuset måste vara det grå och spelas in under hösten. Kortare kamerasekvenser än i del 1. Huggna och kantiga som texten. Närbilder. Möjligtvis en mörkare ton av flöjt eller saxofon som bakgrund.

Del 3 visas på en stiliserad bakgrund. Antingen grå eller med havet halvt i uppror. Kameran förflyttas inte. Det är den framför liggande texten som är rörlig. Ingen röst läser. En dov blåston, möjligen didgeridoo börjar svagt och förstärks vartefter texten visas. Bilden ligger kvar någon minut innan den och ljudet blir diffust och försvinner.

Ingen mänsklig varelse syns någongång. Endast naturupplevelsen i samklang med det lästa ordet.

Av Anette Blomberg 15 mar 2001 10:18