Om intuition

Man brukar tala om kvinnlig intuition som något förädlat och könsspecifikt, en känslomässig kunskap bara de kan komma åt och som inte är tillgänglig för män. Det är förstås en relativ sanning. Tusentals män har utmärkt intuition, finslipad och lyhörd efter mångahanda erfarenheter. Vad som behövs är ett känsligt sinnelag att fånga upp erfarenheterna med - ett visst vibrato i själen - om intuitionen ska nå någon större vidd. Och det kan givetvis både kvinnor och män ha.

Att man ändå känner att det ligger något i detta med kvinnlig intuition beror väl på att de av ren överlevnadsinstinkt och könets svaga fysik tvingats öva upp den tidigare än de flesta män. Omvårdnadsaspekten för det kommande släktet utvecklas också tidigt och därmed lyhördheten för stämningar utanför en själv.

Att intuitionen är betydelsefull i våra liv är en självklarhet. Den kan rentav rädda liv, både bokstavligen och andligt. Tänk bara när en kvinna ska välja att gå hem eller inte med en man som hon inte känner sedan förut en kväll, då kan det vara livsviktigt med intutionen som ger en aning om vad det är för en figur. Det värsta är bara att för att finslipa den intuitionen måste man förmodligen ha gått fel några gånger.

Det kan också vara så att en allvarlig sjukdom får fäste om man väntar för länge med ett viktigt beslut i allmänna livsomständigheter - fast intuitionen långt tidigare sagt vad man bort göra.

Eller att man låter bilen stå för att man varnat för blixthalka på radion och man inte har vinterdäck - fast man körde samma väg två dar förut under samma förhållanden. Man har en känsla av att den här gången kanske det inte går lika bra. Och så får man höra på nyheterna dan därpå att just på den vägen hände en dödsolycka på grund av halkan igår...

Under andra omständigheter är intuitionen inte så omskakande utan handlar mer om ett väderkorn eller fingertoppskänsla för hur man ska få livet att förrinna lite behagligare, lite mer innehållsrikt, något mer närvarande i en själv. Då är det i småval i vardagen intuitionen kan leda oss rätt. Erfarenheten och känslan samsas, kanske med en väns eller partners erfarenhet och känsla... vilket inte alltid gör livet så lätt. Plötsligt står kanske två intuitioner och stångas med varandra. När man krigat färdigt och utmattade, vid foten av sina starka viljeberg, kanske hamnar i en kompromiss - all intuitions svurna fiende - går man vidare. Men då bär det alltså uppåt. Och intuitionen lever och blomstrar kanske bäst i medvind och på stäppen där den får fart och slipper alltförför stora hinder.

Men intuitionen ger inte upp så lätt. Så snart det är bidevind och fri sikt en tid poppar den upp och sticker plötsligt fram sitt känsliga huvud.

Etymologin i fallet intuition hjälper oss inte så mycket som den brukar, förmodligen beroende på ordets svävande innebörd och möjligheterna till personlig tolkning.

Intuition; omedelbar åskådning; ingivelse: av fra. intuition; bild. till lat. intue´ri se på; uppmärksamt betrakta. Härtill intuitiv omedelbart uppfattande

Det latinska intue´ri antyder nästan ett slags förstadium, att man ser på och grundligt beskådar något innan intuitionen uppstår. Det ger min uppfattning att det är en kombination av kunskap, inlevelseförmåga och känsla en viss stöttning.

I Stora Synonymordboken ser man att kärt barn har många namn, men också vilket känsloord det är. Här hittar man - kanske lite överraskande - bland andra ord känsla och känslighet som närliggande synonymer vilket antyder ett betydande inslag av irrationalitet. Föraning och väderkorn likaså.

Så har vi ett par synonymer som antyder något annat: åskådning, inlevelse och sömngångaraktigt säker. Äntligen glider vi över på fastare mark; här pratas det om livsåskådning och en sömngångarsäkerhet som ju måste bygga på någon slags kunskap. För att prata med Jung kanske en kunskap från det kollektivt undermedvetna.

Jag känner mig lite lugnare. Intuitionen verkar plötsligt tillgänglig för kunskapssökaren. Och i ett nu stämmer allting. Javisst, tänker jag, intuitionen växer ju med åren, blir bättre, starkare, pålitligare, mer finstämd.

I ett modernt uppslagsverk får vi det tyngsta inlägget. Här finns en hel liten idéhistorisk exposé över begreppet.

Redan i inledningen läser jag att intuition också är en "filosofisk term för omedelbar uppfattning av av ett objekt där alla moment uppfattas direkt, utan stöd av erfarenhet eller intellektuell analys."

Aj-aj-aj..., tänker jag. Där är den där förbankade filosofin som gått bort sig i logik och teoretiska spetsfundigheter och försvunnit så långt bort från Sokrates enkla livsvisdom som tänkas kan... De menar alltså på fullt allvar att intuition kan handla om att uppfatta något direkt - utan erfarenhet och utan att tänka - alltså utan att man överhuvudtaget är vaken!

Där får man nog akta sig.

Det blir lite bättre när man överger begreppen och beskriver historien. Där dansar seklen och de förgångnas stora namn förbi: Plotinos, Descartes Jag-tänker-alltså-finns-jag-till, ni vet, Spinoza, Leibniz, Locke och Hume... Alla har de sagt något om intuitionen.

Hettar till löjligt egentligen, följande påstående framstår som ganska självklart för oss moderna människor gör det enligt min mening först på 1800-talet med Schopenhauer som påstår att det är intellektet som ger intuitionen kunskap; intuitionen fungerar enligt en viss logik men den är okontrollerbar eftersom den är omedveten.

Kring förra sekelskiftet blir intuitionsfilosofen på modet fransmannen Henri Bergson - han grundar en hel filosofi på intuitionen. Och blir mycket populär, inte minst bland författare och konstnärer, bland annat. Marcel Proust, George Bernard Shaw och antal svenska författare tar djupa intryck. Han menar att den "sanna" verkligenheten inte kan förstås intellektuellt; den kan fattas bara med intuitionen, som är ett särskilt kunskapsorgan undrar var det sitter?. Men även Bergsons storartade försök att bygga en hel tankebyggnad på intuitionen rasar snart ihop som ett korthus nobelpris hinner han få i alla fall, han är en fin stilist och skapade tydligen sin filosofi med stor konstnärlig fantasi. Ett ljus från Lund, Hans Larsson, filosof, lyckas ganska tidigt sticka hål på Bergsons "kunskapsorgan" i sin avhandling "Intuitionsproblemet" 1914, där han säger det som jag tycker bästa i ämnet, nämligen att intuitionen är ett snabbt inre samspråk där "det än gång passerade fortfarande fasthålles i samlad vy".

C.G. Jungs definition om intuitionen som en omedveten psykologisk process, med betoningen att den är irrationell, för inte diskussionen särskilt mycket framåt. Däremot ligger det kanske något i hans begrepp subliminial subliminal: under gränsen, att vi tar emot signaler och kunskap utan att veta om det. Och att det är delar av den subliminala informationen som bryter fram i intuitionen.

Ja, där ser man hur långt man kan gå med intuitionen... Det verkar nästan som om det skulle vara stört omöjligt för en vanlig reflekterande människa att gripa sig an den som jag gjort här. Dock. Som forskare i humaniora - om man ska framstå som trovärdig - ska man alltid referera och polemisera mot vad alla andra forskare sagt i det man skriver om. Här brukar de flesta som har något vettigt att säga drunkna i andras texter.

Att man ska skilja på intellekt och intuition är nog i alla fall ganska klart. När man tänker är det intellektet, gör man något som känns rätt, är det intuition. Ändå hänger de förstås ihop.

Lätt är det inte. Intuitionen kommer snabbt och kan ibland se både meningslös och ologisk ut - men känns i hela kroppen.

Nu säger mig intuitionen att jag ska sluta. Det känns rätt.

Av Hans Leeb-Lundberg 08 mar 2001 11:06