Arve och ondskan

De politiska vindarna må svänga hit eller dit, men demonerna de består. En moderat är en moderat och en självgod typ som tycker att uteliggare är ohyra, lirar golf och vill privatisera tillvaron av ren egoism läs: ondska.

Faktum är att hela den liberala ideologin drivs av ren och skär ondska! Carl Bildt är ond fast ändå ganska schysst, Carl Cederskiöld är ond, Christina Axén-Olin är superond och nyliberaler som Christian Gergils är ondast av de onda. OS-bombaren var också ond. Fast Docklands är bra och rejv-kommissionen är ond. Faktum är att en majoritet av Stockholms folkvalda är onda. Eller vänta, en minoritet är onda, fast de stöds av några halvonda som jamsar med.

Faktum är att bilden av den svenska borgerligheten ofta präglas av okunnighet och fördomar. Fördomar som skapades på den gamla goda tiden när Sverige och Stockholm styrdes av De Goda. Ni vet, innan moderaterna förstörde vår stolta stad. När plattorna på Sergels torg var lika vit-svarta som den politiska gråskalan, Hjalmar Mehr lät idealismen skölja över det gamla Klara, Hötorgscity tornade upp sig mot skyn och Essinge-leden pulserade av framåtanda.

Ja, tack och lov för att de politiska visionerna, den rena och sanna idealismen finns på vänsterkanten. Där finns ingen plats för okunniga argument. Där är alla vidsynta och sakliga.

Vänstern i Sverige lever gott på dessa föreställningar - faktum är att de till och med är så trendiga att man med bravur kan ge uttryck för dem på en Grammisgala. För att sedan, när man sovit champagneruset av sig, gå upp och spela in en rockskiva för det multinationella mediakonglomeratet Sony. Hepp!

Av Jonas Malmborg 06 mar 2001 13:12