Ett människonystan i garderoben

Jag var tio eller elva, minns inte så noga nu, minns bara rädslan för att öppna garderobsdörren och låta världen, livet, växandet strömma in. Det var något som var fel och fult med att bli stor. Att få bröst. Bli ett mensäckel. Kvinna. Något var fel med mig. Eller var det fel på de andra? Var det växandet som gjorde att jag inte längre var godkänd?

Men de andra växte ju också. Vad var det då som var fel?
Kanske för att jag räknade så snabbt, för att jag läste bra, skrev bra, åkte skidor fort i spåret? Jag letade efter svar, jag var trött, jag var liten, jag gömde mig i garderoben, gömde mig för mamma och pappa, de fick inte veta att jag var ensam och ledsen, jag måste skydda dem, skydda, jag gömde mig för världen, begravde mig i kunskap och träning, byggde murar kring det lilla barn jag var, hon som jag inte visste att jag skrev om när jag skrev om Hanna i min första roman "Hon går genom tavlan, ut ur bilden".

För Hanna var ju jag. Visst var hon väl? Jag förnekade det. Länge förnekade jag det. Jag hade ju inte blivit slagen. Jag var bara lite ensam. Det gilldes inte. Tisslet och tasslet. De andra flickornas blickar. Ensamheten som växte. Till slut oförmågan att vara en i gruppen. Till slut rädslan för att ta kontakt med någon. Att våga lita på att någon faktiskt ville vara med mig, att det inte var ett skämt.

Jag minns allt som ett töcken. De där åren. Den där tiden. En dimma inuti vilken jag cyklade omkring och var livrädd för att killarna skulle dyka upp och spärra vägen för mig med sina cyklar. De gjorde det ganska ofta. Jag var alltid rädd för dem, rädd och frustrerad, samtidigt försökte jag hålla god min, låtsas att jag inte brydde mig, att inte hela min kropp skrek av smärta. Jag hatade dem. Jag hatade mig själv för att det var just mig de valde ut. Jag hatade mig själv för att jag inte anpassade mig efter de osynliga regler som svävade omkring ute på skolgården och i klassrummet. Jag visste ju hur jag skulle göra för att bli en tillhörig. En som låg högt upp på killarnas lista. En som blev inbjuden till festerna. En som fick vara med i det populära tjejgängets hemliga klubb. En som fick leka med min före detta bästa kompis igen. En som dög. En som vågade vara människa bland andra människor.

Varför anpassade jag mig inte bara lite grann? Varför fortsatte jag att benhårt banka in kunskap och träna, att bli bättre och bättre, fast det kanske var det som gjorde mig till ett utkantsbarn, en plugghäst, en som trodde att jag var något, fast jag absolut inte trodde det. Det enda jag ville var att någon skulle sticka hål på hinnan jag hade runt omkring mig. Det enda jag ville var att någon skulle sträcka sin hand genom dimman, töcknet, och röra vid mig. Jag drog mig undan allt och alla som försökte. Självvalt utanförskap? Kanske. Påtvingat? Ja, det också. Mamma och pappa? Jag var en duktig skådespelare. Jag ville skydda dem från att veta. Jag förstod knappt ens själv att jag spelade teater. Jag visste bara att jag måste stå ut.
Ibland drömmer jag om dem. Klasskamraterna. Särskilt hon som jag kallar för Karin i boken. Vi var bästisar ett tag. Sen var vi det plötsligt inte. Jag vet inte vad som hände. Vet bara att hon klättrade uppåt i hierarkin medan jag kanade nedåt. Jag anklagade henne inte då. Jag anklagade ingen utom mig själv. Min kropp. Min själ. Allt som var jag. Ändå stod jag på min egen sida. Jag stod på mig. Jag var på sätt och vis stolt över att inte vara den som spelade den roll jag skulle kunna spela för att passa in.
De vuxna? Jag ursäktar dem ständigt. De är ju så lätta att manipulera. De ser inte när barnen spelar teater. De har glömt bort hur smarta barn är. Eller så låtsas de att de har glömt.

Det finns inget svek så stort som att blunda för barnets smärta och utsatthet. Det är svårt att se. Det är svårt att öppna garderobsdörren och krypa in där och skaka och gråta med barnet.

Men det är inte svårare än att blunda. Det krävs enormt mycket tid och energi för att blunda. Det krävs enormt mycket för att inte ta itu med saker och ting.

Jag kryper fortfarande in i garderoben ibland och är rädd för världen, livet, människorna. Jag är Hanna då. Jag är allt som jag skrev om. Jag hatar killarna och deras cyklar. Jag hatar de andra tjejernas bortvända ryggar. Jag hatar listan med mitt namn som halkat ännu längre ner. Jag hatar mig själv för att jag gör alltind fel, för att jag inte anpassar mig. Jag älskar mig själv för att jag inte anpassar mig. För att jag står upp för den jag är. Jag hatar de vuxna för att de inte vågar se. Jag förlåter dem allt. De är ju så små. De kan inte förstå.

Jag väntar på handen som ska sträcka sig genom mörkret och stryka mig över kinden. Viska: Det är inte ditt fel. Jag ser.

Av Johanna Nilsson 05 mar 2001 09:33