Att flytta mobbare hjälper inte

"Att mobba är att utsätta för kollektiv förföljelse"Bonniers stora lexikon. "Mobbning är för handen när en eller flera individer upprepade gånger och under en viss tid tillfogar en annan individ skada eller obehag" Nationalencyklopedin.

NE fortsätter utveckla ämnet med att en individs personliga egenskaper eller typiska reaktionsmönster spelar en väsentlig roll för uppkomsten av mobbning, mobbningsoffer är ofta ängsliga, osäkra personer med dåligt självförtroende eller negativa egenvärderingar. Utseende, klädsel och dylikt spelar inte alls någon viktig roll enligt NE. Man säger också att mobbarna är aggressiva och vill dominera sin omgivning.

Att försöka reda ut begreppen är enligt min mening viktigt, ordet mobbning har fått en alltför vid betydelse idag. Många anser sig mobbade så fort någon riktar minsta kritik mot dem. Elever kan uttrycka att de är mobbade av en kamrat eller lärare med enbart motiveringen att de blivit tillsagda eller utskrattade vid något tillfälle eller inte fått det betyg eller omdöme de själva anser sig vara värda. Jag vill inte förringa problemet men tycker att man ska hålla isär vad som är en vanlig personlig konflikt och mobbning.

Mobbning förutsätter att en individ vid upprepade tillfällen utsätts för ett negativt beteende från andra/någon annan och kan bestå i utfrysning, fysiskt våld eller trakasserier av olika slag och det är mycket allvarligt och borde givetvis inte få förekomma varken bland vuxna eller barn och ungdomar.

I skolans värld är mobbning givetvis ett stort problem och att det pågår, ofta under mycket lång tid, skylls gärna på att lärare och annan personal inget märker eller låtsas som om allt står väl till för att slippa ingripa. Det finns fall där detta är sant och tyvärr kan det ofta vara svårt att upptäcka vad som pågår eftersom varken den mobbade eller mobbarna gärna skvallrar för föräldrar eller andra vuxna av rädsla för att situationen, om det kommer fram att någon sagt något, kan förvärras. Att inget görs när mobbning konstaterats hoppas jag inte stämmer. Min erfarenhet är att när signaler om mobbning kommer brukar de vuxna reagera och genast försöka ta tag i problemet och tillsammans med berörda; mobboffer, mobbare och anhöriga påbörja en process för att försöka reda ut härvan och få mobbarna att inse vad de kan bli orsak till med sitt beteende.

Vad gör man då? Ja, här är det svårt att veta vad som hjälper. Tjusiga skrifter med program mot mobbning är
i sig verkningslösa men att man på skolorna bildar anti-mobbnings-grupper med vuxna och elever som tillsammans får möjligheter att utbilda sig och diskutera fram en policy för den egna skolan, tror jag är bra. I varje klass väljs kamratstödjare av klassens elever och dessa har då kamraternas förtroende. Deras uppgift är att vara kanaler mellan elever och personal och också att vara uppmärksamma på hur interaktionen mellan eleverna fungerar. Ett sådant system är kanske en bra början för en skola på vägen mot ett bättre socialt klimat.

Att lyfta ut mobbarna tror jag inte på. De måste få
möjlighet att förstå och bearbeta situationen tillsammans med sina kamrater och lärare. En tung uppgift vilar här på lärarna och skolledarna. De måste orka med och klara av att hålla goda kontakter med alla inblandade; den stackars mobbade eleven, mobbarna, lärare och förtvivlade föräldrar som var och en på sitt håll vill skydda sitt/sina barn. De måste också se till att en lång uppföljning kommer till
stånd.

Att ta den mobbade eleven ur skolan är väl kanske en
stark önskan hos familjen och kan ofta ses som den
bästa lösningen men det tror jag inte heller på. Någon
form av gemensam bearbetning på lång sikt med alla
inblandade ser jag som den bästa lösningen men det är
en pressande och för många jobbig process. Man kan nog
också sätta lite hopp till tidens gång; vi alla mognar
och förändras under våra liv.

Det viktigaste är att försöka förebygga mobbning. En
god miljö där barnen upplever sig själva som värdefulla och sedda, där de får lära sig att respektera andra och se sina egna och andras egenheter som positiva tecken på att vi alla är unika och har rätt att vara det, är en väg att förebygga mobbning.

Har vi ett samhälle där föräldrar orkar leva upp till de höga krav som måste ställa på dem som uppfostrare? Samhället/kommunerna behöver satsa tid och pengar på föräldrar, personal på barndaghem, fritidshem och skolor för att barnen ska få en god grund att stå på som människor och inte som idag bara försöka leva upp till politikens krav på "effektivisering och produktivitetshöjning"; nyckelord i kommunernas avtal med personalen.

Barnen är det viktigaste vi har. De är framtidens
samhällsbyggare. Vi vuxna idag måste se till att de
orkar ta ansvaret när de blir vuxna.

Av Margareta Eriksson 05 mar 2001 11:59