En jävligt dålig dag

Bilen hade redan hunnit bli varm av morgonsolen och det luktade sommar och barndomsminnen av den heta ratten. Innan vi körde minns jag att jag knäppte av bilradion mitt i en nyhetssändning. Genom knastret hann jag uppfatta att en olycka inträffat: någonstans i Sverige hade ett flygplan störtat.

Sedan minns jag brottstycken av böljande gröna ängar och slingrande grusvägar. Jag tror vi måste haft en riktigt härlig dag, en riktigt härlig svensk sommardag.

Min flickväns mamma hette Zara, med Z. När vi kom hem den där kvällen hade hon sitt vanliga oroliga ansiktsuttryck. Om jag varit mer uppmärksam hade jag kanske också sett något smärtsamt i hennes blick när hon bad mig att ringa hem. Jag la inte märke till någonting ovanligt i pappas röst när han svarade. Universum fungerade, tills han avbröt mig med orden: "Pontus har omkommit". En dundrande stöt för varje stavelse och sedan blev jag stående tyst. Försökte få tungan att fungera men föll i stället slappt bakåt. Fångades av en fåtölj.

Den natten var lång. När hela huset somnat satt jag ensam kvar och stirrade ut i mörkret. Ett stilla sommarregn hade börjat falla och det kalla ljuset från en gatlykta reflekterades i tusentals vattendroppar på rutan. Rummet vilade tyst men det var som om det inte sov utan vakade över mig. I dunklet kunde jag tyda konturerna av alla små kitchiga prydnadsföremål och på något vis kunde jag också känna deras närvaro.

Det mest skrämmande var känslan av att jag borde reagerat annorlunda. Att jag inte var tillräckligt ledsen och att mina tårar inte var äkta. Och så var det kanske också; det var först långt senare som mina fördämningar brast. Där i ensamheten kände jag mig mest förvirrad, bedövad, lamslagen.

Nästa morgon lämnade jag huset utan att prata med någon. Gick ut över guldbruna havrefält och gula rappsåkrar. En igenvuxen grusväg ledde upp till ett krön där en uråldrig ek växte ur ett stenröse. Jag la mig ner på marken där. Den klarblå himlen kringgärdades av vajande gräs och sommarens ljud överröstade den avlägsna bilvägen. När jag legat där länge kom ett vitt propellerplan flygande. På hög höjd tuffade det långsamt fram över himlavalvet likt en envis dagslända som flyger mot vinden. Jag följde flygplanets färd med blicken och långsamt infann sig en svårgripbar känsla: jag var inte ensam.

Av Hannes Eder 24 feb 2001 10:35