Novell

Det är fruktansvärt varmt. Lakanen är våta av svett. Det går inte att sova. Fläkten som står på fönsterbänken i det vidöppna fönstret blåser en varm luftström i mitt ansikte. Jag går upp från sängen, ut i köket för att ta en öl. Soporna stinker under diskbänken. Flugorna sitter still, feta och slöa. Jag krossar en mellan tummen och pekfingret, den försöker inte ens komma undan. Jag har alltid gillat den där krasande känslan. Kylskåpet går på högvarv och det hörs som om kompressorn kommer att lägga av precis när som helst. Det gäller att dricka ölen snabbt för den blir fort ljummen. Min mage knyter sig av chocken och bristen på fast föda. Jag tuggar i mig en näve vitamintabletter och mineralkapslar och går tillbaks till sovrummet. Sparkar ner fläkten på golvet utan att stänga av den. Sätter mig i fönsterkarmen och stirrar på grannarna i huset mitt emot. En rännil av svett rinner från nacken längs ryggraden ner i kalsongerna mellan skinkorna. Pöket på andra sidan med de fina lökarna står också i fönstret. Ljuset är tänt i rummet så hennes konturer är tydliga. Kisar jag med ögonen så tycker jag mig kunna se att hennes T-shirt och trosor är fuktiga och smiter åt mot kroppen. Jag hämtar min pistol, en Husqvarna m/07. Jag brukar ha den under kudden. Den är varm och vapenfettet smetar. Jag siktar på henne och låtsasskjuter några skott. Hon förekommer ofta i mina erotiska fantasier. Någon gång skall jag gå över till andra sidan, sparka in hennes tänder, låta henne provsuga på tre fingrar innan jag straffknullar henne. Men inte i kväll, det är för jävla varmt. Det är fullt av folk nere på gatan och alla diskuterar de den förbannande värmen. Irritationen är hög och det hörs många upprörda röster. Det är någon sorts komet eller meteorit som är på väg att passera jorden på nära håll. Den är består av olika kompakta gaser som reflekterar solens och stjärnornas strålar. De senaste fjorton dagarna har det varit så här varmt. På natten strålar ett konstigt blåaktigt sken från himlen. Det ser ut som om man befinner sig i en gammal svartvit film på tv. Jag går in i badrummet och ställer mig framför spegeln. Laddar ett magasin i pistolen, drar manteln bakåt och osäkrar. Jag sticker in pipan i munnen och pressar avtryckaren sakta bakåt. Det smakar metall och fett i munnen. Spegelbilden flinar hånfullt mot mig.

Jag rakar mig noga över hela kroppen. Rakhyveln är slö så det svider och skinnet blir flammande rött. Jag duschar, byter kalsonger och tar på mig ett par tunna bomullsbyxor och sandaler. Spänner fast dykarkniven på höger underben och lägger pistolen i höftväskan. Går ut på gatan. Klockan är snart ett. Några av kvarterets ungar har dragit ut en vattenslang från ett källarfönster och svalkar både sig och alla förbipasserande. Jag går längs gatan i det underligt overkliga ljuset. Flera av affärerna har öppet trots den sena timmen. Inte som en service utan enbart på grund av att affärsinnehavarna inte orkar gå hem. Deras aircondition går för fullt och gör livet lite mer uthärdligt för de som har några pengar att handla för. Svetten rinner av mig igen. Jag går in i Costas närbutik. Han nickar åt mig och himlar med ögonen. Han är inbegripen i en diskussion med en kund som vill lämna tillbaka en halvdrucken burk cocacola. Jag går in i hans lilla pentry bakom disken. I kylskåpet står några olika PET-flaskor med hembränt. Jag väljer en liten, dricker hälften rent och slår sedan på Loranga. Jag halsar min nyblandade sunshinefuck och sätter mig ner för att vänta på effekten. Efter ett tag lägger jag pengar på bordet och lämnar butiken. Det sista jag hör är Costa skrika med gäll röst åt den bråkiga kunden.

Ute på gatan börjar jag tänka på de många jägarmarscherna. Mina kamrater. Den speciella lukten från uniformen. Stridsselens skavande mot huden. Perfekt ordning och disciplin. Vi hatade våra befäl men var samtidigt beredda att av respekt och kärlek offra våra liv för dem. Då fanns det exakta svar på alla frågor. Jag börjar springa, som om jag kunde springa ifrån tankarna och saknaden. Jag ökar farten tills jag springer så fort jag kan. Det dunkar inne i huvudet. Jag håller mina händer som om de greppade om en automatkarbin. Springer omkull en fet kärring och hör hur hennes kropp tungt slår i asfalten. Fly aldrig, fortsätt framåt tills målet är säkrat. Segra eller dö. Jag blundar och håller andan. Snart kommer en husvägg. Jag längtar efter smällen. Att få känna blodsmaken i munnen och den hårda betongen krossa min näsa och panna. Tiden är inne. Den sista striden. Men ingenting händer. Det är som att springa i ett vakuum. När jag inte kan hålla andan längre och mina muskler protesterar vildsint stannar jag. Jag ser mig förvirrat, flåsande och gråtande omkring. Vet inte var jag är. Framför mig leder en bred trappa ner under jorden, bakom mig finns inget längre, allt är borta.

Jag går ner för trappan. På ett av trappstegen står en vit marmorstaty. Den förställer en kvinna som står med öppna framsträckta armar. Hennes huvud är vridet åt sida med nacken bockad nedåt, som om hon skämdes. Hon vill ha något av dig men vill inte visa dragen av egoism som formas i hennes ansikte. Någon har satt en fimp mellan hennes läppar, den glöder fortfarande. Jag smeker henne över brösten. Det är fullt av skräp som blåst ner i trappan. Jag hittar en halv banan som jag förstrött äter medan jag tittar på alla de affischer och reklamblad som för längesedan klistrats upp på väggarna. Den här stationen har inte varit i bruk på många år. På ett kaligraferat vitt A-4 ark läser jag.

"EFTERLYSNING. Till min Alicia. Jag älskade allting så mycket att jag överdoserade livet. Jag glömde att det fanns båtar och försökte alltid simma över haven. Du räddade mig utan att jag visste om det. Jag tittade aldrig på allt det som fanns i min egen hand utan hade alltid blicken riktad mot något annat. Jag skyndade, men inte för att nå fram utan för att farten hade blivit det viktigaste. Min älskade, försök att förlåta. Jag letar efter dig, kom hem. Dina saker finns kvar"

Jag tar upp kniven och ristar ett hakkors i papperet och spyr sedan upp bananen. När jag kommit ner i själva tunneln ser jag ett svag ljus lysa inne vid väggen. Jag sliter fram pistolen och går ner på huk i färdigställning. Jag skriker att de skall komma fram och identifiera sig. Vem eller vilka det nu är. Jag får inget svar. Jag smyger vidare längs väggen mot ljuset. När jag bara är någon meter ifrån hör jag en svag röst mumla. Jag kryper millimeter för millimeter närmare. Det ligger två kroppar intill varandra. De är lindade i skitig grå gasbinda fläckad av levrat blod, sårvätska och var. De ser ut som två mumier. Av formerna att döma är den ena en kvinna. Det stinker förruttnelse och piss. Jag slår till den närmaste mumien hårt med knuten näve. Överkroppen far upp som en fällkniv. Jag stirrar in i ett kloakhål med små sneda svarta tänder som skriker så högt att det gör ont i mina öron. Jag skjuter två skott rakt in i hans käft. Det blir tyst och ljuset slocknar. Jag reser mig upp och en rusig lyckokänsla stänker och skvätter inom mig. Jag är tillbaka, är soldat igen. Det jävla svinet fick så han teg. Jag blev inte rädd. Inte ett fel gjorde jag, handlade helt enligt instruktionsboken. Nu skulle de se mig, de som kallar mig för feg. Jag vänder om för att gå upp till livet igen och jag håller beslutsamheten hårt i hand. Det är märkligt men när jag tar de första stegen är det som om mörkret viskar till mig att trappan inte finns.

Av Michael Anton 23 feb 2001 10:27