På krogen världen över, första delen

Efter en liter vin och ett tiotal Pimms-Champagne, är jag pigg och har lust att fortsätta festa med mina vänner.

Så sedan en halvtimme tillbaka väntar jag i den råkalla kylan och jag har närmat mig entrén med ungefär en meter bara. Vissa har klarat sig bättre: med vassa armbågar och "ursäkta, ursäkta...", hopdragna ögonbryn, upptagen min och irriterad uppsyn, har de klyvt en kompakt folkmassa som Claudia Schiffer skulle göra om hon vore försenad till en modevisning. De känner någon i entrén!

Jag känner också muskelknutten, för övrigt, som alla stamgäster och skulle helt och fullt kunna agera på samma sätt. Problemet är att jag inte vågar. Eftersom jag är skitfull riskerar jag helt säkert att snava i mitten och falla raklång på marken, vilket å ena sidan skulle få den stampande, rovdjursliknande, otåliga folkmassan att bryta ut i ett gapskratt, och å andra sidan eliminera allt hopp om att få komma in.

Så jag överlåter åt mina vänner att fortsätta göra tecken med handen då och då, med målet att till sist dra till sig uppmärksamheten från statyn som tronar där borta på sin höga pall, med sin lista med VIP-gäster transplanterad i sin hand, dömande med viktig min de möjliga utvalda eller dem som är dömda att gå hem och lägga sig.

Jag kan inte hindra mig från att drömma om ett plötsligt uppror som skulle tränga igenom muren av muskulösa idioter gripa denna skräpdomare, och offra honom åt jag vet inte vilken festgud, i ett vansinnigt, dekadent och apokalyptiskt jubel.

VI VILL BARA FESTA! HERREGUD!

Klockan 05.45:

Effekterna av alkoholen håller på att gå förlorade i kampen mot kylan...

Och det är exakt i detta ögonblick - då jag börjar fråga mig själv på allvar vad jag gör där, jag kommer på det absurda i situationen, jag är färdig att fly denna idiotiska tortyr, jag blir medveten om min masochism - då finner jag mig knuffad mot porten och näsa mot näsa med en ondskefull gorilla som med en mekanisk röst tilltalar mig:

"Har ni ett inbjudningskort?" jag har förstås inget, av den enkla och goda anledningen att det inte finns något!

"Vilket kort?" svarar jag förbryllad.

"Ah, ledsen herrn, i kväll är det privatfest" understår han sig att ljuga mig rakt i ansiktet.

Vi protesterar förgäves i kör, när vi återfinner vår styrka framför denna orättvisa, upprörda och sårade i vår värdighet som inbitna festprissar, detta svin till muskelknutte, i säkert förvar på insidan sedan fem minter tillbaka, som inte nedlåter sig till att en gång till sticka ut näsan för vårt gäng av spritluktande och gastande idioter.

Vi lämnar resten av folkmassan att pröva sin ynkliga chans, går rasande, fast övertygade om att aldrig mera sätta fötterna på detta ställe där vi trots allt har lagt ner tusentals francs på vätska av alla de sorter, förbannar allt och alla i den parisiska natten, som verkligen inte är som den en gång var!

Vi kommer tillbaka till stället några veckor senare, vid samma tid, med den olyckliga episoden i gott minne, skrattandes åt vårt raseri då. Vi kommer in utan problem, som vanligt, nonchalant hälsande i förbigående på idioten, som hälsar oss med sitt största automatiska leende, och som kanske kastar ur sig "mår du bra?", lite snabbt, inställsamt.

Vad det är skönt att äntligen vara igenkänd hemma...

Otvivelaktigt var den 17 december en dag att markera med ett svart kryss! Det finns sådana dagar... då det är bäst att stanna hemma i sängen.

Översättning: Margareta Eriksson

-o-

Fransk version/version français:

"Désolé monsieur, ce soir cest une soirée privée!"

Paris, dimanche 17 décembre, 5h30 :

Après un litre de vin et une dizaine de Pimms-Champagne, je nai pas sommeil et envie de continuer à faire la fête avec mes amis. Alors jattends dans le froid humide depuis 30mn et ai progressé vers lentrée denviron 1m seulement. Certains se sont mieux débrouillés : à coups de coudes et de "pardon, pardon,.", les sourcils froncés des gens très occupés, et lair très ennuyé, il ont fendu la foule pourtant compacte tel Claudia Schieffer en retard à un défilé. Ils connaissent quelquun à lentrée!!

Moi aussi dailleurs, je connais bien le physionomiste comme tous les habitués et pourrais tout à fait agir de la même manière. Le problème est que je nose pas, car complètement bourré je risquerais sûrement de trébucher au milieu et métaler par terre, ce qui déclencherais dune part le rire général de la foule trépignante de ces carnassiers impatients, et dautre part éliminerait tout espoir de visa dentrée.

Alors je laisse le soin à mes amis de continuer à faire de temps en temps des signes de la main, dans le but dattirer enfin lattention de la statue trônant là bas sur son tabouret haut, avec sa liste de VIPs greffée à la main, jaugeant dun air important les élus potentiels ou les condamnés à aller se coucher.

Je ne peux alors mempêcher de rêver à une rébellion soudaine qui enfoncerait ce barrage didiots pleins de muscles, se saisirait de ce juge de pacotille, et en ferait le sacrifice en lhonneur de je ne sais quel dieu de la fête, dans une liesse baroque, décadente et apocalyptique.

ON VEUT JUSTE FAIRE LA FETE!!! NOM DE DIEU!!!

5h45 :
Les effets de lalcool commencent à se dissiper à force de lutte contre le froid.

Et cest exactement au moment où je me commence à me demander sérieusement ce que je fait là, me rendant compte de labsurdité de la situation, prêt à fuir cette torture stupide, conscient de mon masochisme, que je me retrouve poussé contre la porte et nez à nez avec un gorille patibulaire qui dune voix mécanique mapostrophe:

" -Vous avez un carton dinvitation ? Je nen ai évidemment pas, pour la simple et bonne raison quil nen existe pas !
- quel carton ?, répondis-je interloqué
- ah, désolé Monsieur, ce soir cest une soirée privée, ose t-il me mentir en retour. "
Nous avons beau protester en cour, retrouvant nos forces devant tant dinjustice, outrés et touchés dans notre dignité de fêtard invétérés, ce salaud de physionomiste, bien à labri depuis 5mn à lintérieur, ne daignera pas sortir une fois de plus son nez pour notre bande de crétins avinés et braillards.

Quittant là le reste de la foule tenter sa chance bien mince, nous repartons rageurs, fermement résolus à ne plus mettre les pieds dans cet endroit où nous avions pourtant laissé des milliers de francs en liquide de toutes sortes, et pestant contre tout et tout le monde de la nuit parisienne qui nest décidément plus ce quelle était!!!

Nous y reviendrons quelques semaines plus tard, vers la même heure, nous remémorant cet épisode malheureux, riant de notre fureur dalors. Nous rentrerons sans problème, comme dhabitude, saluant négligemment au passage le physionomiste qui vous gratifiera de son plus grand sourire automatique et vous décochera peut-être rapidement son "Tu vas bien?" si ciblé.

Quil est bon dêtre enfin reconnu chez soi.

Décidément ce 17 décembre est à marquer dune croix noire! Il y a des jours, comme ça. Mieux vaut rester au lit.

Av Cyrille Groubé 21 feb 2001 16:07