Var Karl-Erik Gud?

Var Karl-Erik "förklädd GUD"?

Karl-Erik kom till oss i Arvidsjaur via andra platser, bland annat Stockholm, där han påstod att polisen riktat sitt tjänstevapen mot honom och sagt att vill vi så skjuter vi dig din utlänning.

Jag visste egentligen inte vem Karl-Erik var. Jag hade sett honom nere vid Nyborgstjärnen när jag stått där och fiskat. Han verkade mycket äldre än han var.

Nå, för mig var han en främling, som jag sett stå nere vid tjärnens vatten och skölja frukt. Tills den dagen, Karl XII dödsdag, då dök Greger Jonsson upp och sa: "Vet du, jag har ett problem." "Du vet den där uteliggaren som sen en tid legat på soptippen i en gammal soffa och haft en eld framför den." "Han har nu blivit bortkörd av polisen." "Nu ligger han under en gran i skogen, han har inga skor på fötterna, och hans strumpor är trasiga."

Senare när han flyttat in räknade jag hålen i de båda strumporna innan jag kastade dem. De var 24 st. Greger sa: "Skulle du Ingemar kunna tänka dig att han fick bo här i ditt hus?" "Du vet att jag förr hade det rätt trassligt genom supandet." "Nu är jag rädd, att om jag tar hem Karl-Erik, så kan jag förlora den lilla umgängesrätt som jag fått med min lilla pojke." "Jag älskar honom, han betyder så mycket för mig."

Då sa jag: "Tag med dig Karl-Erik hit nu, så får han åtminstone bo här tillsvidare." Han blev kvar hos mig nästan ett helt år, det fattades bara tre veckor. När det blev höst ökade hans oro, den som han burit med sig, ända från den dag då man bombade hans hemby i Iran. Karl-Erik var ingen ond människa, men han var en skadad medmänniska som jag fick under min vård. Ändå jag var glad, mycket glad, att jag av Gud fått denna uppgift. En granne slutade att hälsa på mig och påstod att uteliggaren sänkt priset på deras hus.

En kamrat, som förut jobbat på samma arbetsplats som jag, kom en dag förbi på gatan. Han frågade om det var sant att jag hade tagit hand om uteliggaren. På viket jag svarade: "Ja det är sant." "Tror du att du är Gud va? Sådana där djäv. - Han borde ha fått dö på soptippen!" I detsamma han sa detta vände jag mig om, och där stod Karl-Erik. Han hade troligen hör allt. O vad jag kände mig olycklig.

Men ibland tror jag att ondskan får sitt straff redan här i tiden. Mannen som önskade det onda över Karl-Erik, föll från taket och skadade sig mycket illa. Kanske den "förklädda Guden" var utsänd för att pröva oss i Arvidsjaur. Vi blev vägda på evighetens våg och befanns för lätta. Visst, han var en sådan som många vände bort sitt ansikte ifrån.

Men det står ju även så i profetian om Kristus, att man skulle dölja sitt ansikte för honom när Han kom. Jag märkte snart att man försökte lura honom på socialkontoret. Han fick inte den ersättning som han var berättigad till. När jag frågade socialchefen svarade hon: "Han behöver väl inte så mycket, han tar ju kasserad frukt ur affärernas sopcontainrar och så röker han andras slängda fimpar."

Jag blev då förstummad, helt utan ord, men samma kväll skrev jag till tingsrätten sedan Karl-Erik gett sig min fullmakt. Deras utslag var: Betala vad ni är skyldig. Socialchefen här i Arvidsjaur överklagade till kammarrätten, där hon även fick avslag. Hon prövade då ända till hovrätten men där vägrades hon prövningstillstånd. Trots detta betalades inga pengar ut. Då vände jag mig åter till kammarrätten, och slutligen, först efter tre veckor från hovrättens beslut, fick Karl-Erik sina pengar.

När det blev höst började "uteliggaren", som han benämndes i folkmun, bli allt oroligare, han for ut vissa nätter och kunde bli borta i flera dygn. Jag var orolig och åkte runt med bilen för att hitta honom, jag gick ut till tjänarna som nu fått en tunn isskorpa. Vad jag väntade mig finna var en mörk vak efter Karl-Erik. Visst sa jag åt honom att så här fick han inte göra, men det var som om han inte kunde förstå att någon kunde sakna honom, eller ens vara orolig för honom.

Nu förstod jag att han måste få en annan fristad. Då tog jag och köpte en rätt stor plastkista med lock, den försedde jag med ett lås i varje hörn, samt lämnade samtliga nycklar till turistbyrån. Endast en böjd smal springa fanns nu på locket, tillräckligt stor för att man skulle kunna stoppa in sedlar.

Nu vände jag mig till de jag mötte, privat som affärsmän, och sa: "Kan ni ge ett bidrag, så att jag kan köpa en billig husvagn och ställa den nära skogen?" Karl-Erik älskade skogen, som ett jagat djur kände han sig trygg där. Det dröjde inte länge så hände det som mästaren säger: "Har de hatat mig, så skola de hata er." "Har de förföljt mig så skola de också förfölja er." Detta är då som nu ett viktigt kännemärke på de rätta och sanna Kristna.

En kväll fyra dagar före jul, bröt sig polisen in i min yngsta dotters hus, där hon bodde med sin man och två minderåriga barn. Själv var jag där och låste in mig i toaletten. Polisen slog lös dörren från karmen, sen satte man sig på mig och pressade ner mig mot golvet, jag trodde jag skulle kvävas. Jag fördes till avd 25, som förr kallades "stormen", ty det var den mest slutna och oroligaste psykavdelningen, där alla dörrar var låsta. Om denna händelse skrev jag samma kväll i dikten Underläge.

Hur det var på då på avd 25? Det får inte plats här och nu, men jag tänker återkomma med en artikel under rubriken "Avd 25 en förgård till helvetet".

Första vardagen hade jag via advokat kallat in tingsrätten. När då rätten frågade överläkaren, vad han hade för avsikt när det gällde mig, så svarade läkaren: "Vi har gott om plats, så jag tänker behålla honom här två till tre månader för medicinering i första hand." Då log rätten och sa: "Vi finner då inget fel på honom", varefter man tog enskild överläggning. När rätten kom tillbaka lät ordföranden meddela att Ingemar Norén skulle släppas omedelbart.

Under den tid jag varit borta från Arvidsjaur, hade man känt sig tvingad att agera på socialen. Man hade inköpt en begagnad husvagn, som nu Karl-Erik fick bo i. Var det inte vuxna som förtalade och ljög om honom, så var det då ungdomarnas aggressivitet och ständiga jakt på dem som är avvikande, och de som vågar vara annorlunda.

Jag hade följt honom på pizzerian där han hade några som han kallade snälla, de hade väl skänkt honom någon matbit. När vi kom ut från matstället hängde tre bilar efter våran bil. Karl-Erik sa att han inte visste ifall han skulle tordas fara till husvagnen. Jag föreslog då att vi skulle åka till min dotter. Kanske skulle vi bli bjudna på kaffe där. Sagt och gjort, vi åkte till min dotter. Samma dotter och samma plats där polisen bröt sig in. Vi var där cirka en timme, men se så snart vi körde ut bilen så hängde de främlingsfientliga ungdomarna i sina tre bilar efter oss.

Då sa jag: "Nu du Mohsen, måste jag nog köra dig hem till husvagnen." "Jag kan vänta medan du gå in i vagnen och låser om dig." Ungdomarna var kvar. Jag kunde ju bara föreställa mig i fantasin att dom inte gav upp sina hatplaner i första hand. När jag kom hem ringde jag polisen i Arvidsjaur och sa att de skulle åka ut och ha lite uppsikt på ungdomarna.

Men jag vet att hos dessa poliser finns inte mycket sympati och medkänsla att få. Karl-Erik hette alltså Mohsen i Iran, men hade börjat kalla sig Karl-Erik. Själv sa han: Jag vill inte heta som fågeln måsen. Karl-Erik talade bra svenska. Han hade lämnat sin islamska tro långt före det jag kom in i bilden. Han bekände sig nu till den kristna tron. Ville rätt ofta gå till kyrkan, gärna med sällskap, och ibland följde jag honom dit. Nu känns det som att det blev allt för sällan. Känslan av att han kanske var utsänd för att pröva oss, fick jag under hösten när han mådde dåligt.

En morgon när han var borta for jag ut och sökte honom, men först på tredje dagens kväll fann jag honom. Han stod i mörkret på soldathemmets stentrapp och rökte en cigarettfimp. Det var 5-6 grader kallt ute och han stod i bara tunna strumpor på stentrappan. Jag frågade: "Hur har du det Karl-Erik?" Han svarade: "Ganska bra." Jag sa: "Men du står ju utan skor, på den kalla trappan?" Det gör inget, så farligt är det nog inte, svarade han.

Jag sa, om du går in i värmen, så skall jag åka och hämta dina varma vinterskor som du har hemma hos mig, du minns dom jag köpte åt dig på varuhuset, och så tar jag med mig torra strumpor. "Nej det behövs du inte", sa han. Han var så försynt och alltid rädd för att vara till besvär. Jag åkte och hämtade skor och strumpor. När jag kom in i soldathemmet var där cirka sju personer, Karl-Erik satt ensam vid ett bord. Jag föll på knä vid hans fötter, tog av honom de våta strumporna och satte på honom de torra strumporna och skorna. Med en lätt bugning gick jag ut därifrån, jag vågade inte se upp på hans ansikte, ty så stark var känslan av "förklädd Gud".

Karl-Erik lämnade Arvidsjaur tidigt den våren, kanske var det ungdomarnas förföljelse som drev iväg honom. Han flyttande till Ammarnäs, och vad jag hörde var människorna snälla mot honom där. Om nu ryktet talar sant, skulle han ha mött någon släkting som övertalade honom att följa med tillbaka hem till Iran. Jag kan bara hoppas och be till Gud att han får det lättare där och att honom blir beskärd någon liten lycka. "Hör min bön Herre, i Jesu namn. Amen."

UNDERLÄGE
Två poliser rider på min rygg
en tredje bryter mina armar hit och dit.
Säg inte att jag håller på att kvävas.
Ingen - nej ingen lyssnar
- ingen, nej ingen bryr sig.
Nu är jag i underläge.

Det finns ingen nåd
bland råa män.
Jag kan leva, om jag har tur
men även dö, utan att kunna
säga ett ljud.

Ingen frågar, efter, att jag har
ett hårt föremål, som trycker in,
in mot mitt hjärta. Nu känner jag att det
håller på att svartna under mina ögonlock.
Då helt plötsligt - ser jag klart
huru hatet skär som en kniv genom hela mänskligheten.

Av Ingemar Norén 20 feb 2001 10:21