Vem är hjälte?

Hur kommer det sig att vi har idoler? Vad är det för drift som gör att vi höjer vissa människor till skyarna? Hur underligt är det inte att vi hyllar dem som redan har lyckats? De människor som förekommer i media som hjältar är uteslutande "lyckade" människor.

Det är aldrig fråga om en ensamstående mamma med fem barn som trots ett städjobb med uselt betalt lyckas uppfostra sina barn och inte låter sig knäckas. De vi beundrar har det ju redan bra. Det är väl knappast något att beundra. En Stellan Skarsgård som glassar runt i världen och spelar in film, som har råd att bjuda sin familj och bekantskapskrets till inspelningsplatserna, som inte lider brist på någonting, honom beundrar vi.

De som aldrig får en chans, som kämpar mycket mer, men inte blir erkända skådespelare, de beundrar vi inte. Jag vill inte säga att jag inte unnar Stellan all lycka, tvärtom, jag är själv full av beundran för honom, jag undrar bara varför. Måste en människa bli rockstjärna, känd skådespelare, fotbollsproffs eller konstnär för att vi ska intressera oss för henne? Det är utmärkt att låta sig inspireras av andra, men att blint dyrka som vi så gärna gör är för mig obegripligt.

Prinsessan Diana dör och en hel nation gråter. Många fler runtom i världen gråter också. Varför? Hon var ju så god och hjälpte barn, bla, bla, bla. Hon hade resurserna, kändisskapet och tiden att göra de insatser hon gjorde. Det vi borde undra över istället är varför inte andra i hennes position eller liknande gör mer.

Jag kan låta bli att gråta över Diana. Det är mycket svårare när jag ser hur illa barn far i Rumänien, när jag hör hur kvinnor som misshandlats av sina män sedan också mördas av dem, när tonårsgäng våldtar unga tjejer eller när krig världen över skördar oskyldiga offer. Vad händer med alla de hjältar som trots elände och ständiga motgångar fortsätter att kämpa och lyckas klara livhanken mot alla odds? Dem ser vi inte ens. Bara om de lyckas hamna på kändispallen bryr vi oss om dem.

Vad är det för sjukt behov att hela tiden behöva ha någon att se upp till som driver oss? Jag är själv till viss del fast i det beteendet och avskyr det. Som en del av dyrkan följer också förakt. Vi ser gärna ner på andra. Mobbning som uppmärksammats mycket på senare tid är i mina ögon ett utslag av hjältedyrkan. Har man inte lyckats är man inget värd. Vad är du? Jasså, städare, jaha. Inte mycket till status, eller?

Tänk situationen att alla städare i hela Sverige under en vecka lät bli att gå till jobbet. Kaos. Ändå är den yrkeskåren den sämst betalda i Sverige. IT-individerna som egentligen inte tillför ett dyft tjänar storkovan och blir beundrade för just det faktum att de tjänar pengar. Därav följer status. Städar du har du ingen status. Är du IT-miljonär är du en hjälte.

Se till vad människor är i sig själva. Vad de gör för sina medmänniskor, hur de offrar en del av sig själva för att hjälpa andra. De som vågar vara sig själva i en förljugen värld av falska hjältar. Dem vill jag beundra och inspireras av. Jag är för rädd. Rädd att hamna i en avgrund av förakt från människor som inte accepterar annat än framgång.

Varför bryr jag mig om dem överhuvudtaget? Varför gör nästan alla andra också det? Vi är uppfostrade med ständiga krav omkring oss. Vi bär alla på en outhärdlig ångest att inte räcka till. Jag vill inte behöva tävla hela tiden. Ska man verkligen behöva gå i terapi för att inse att man duger som man är? Vi har själva ansvaret för våra egna liv och vår egen lycka men i en hjältedyrkande värld är det lätt att känna sig akterseglad och bortglömd.

Alla behöver någon slags bekräftelse. Det finns inget vidrigare än att bli ignorerad. Jag är övertygad om att alla människor har något att bidra med. Allt har sitt värde och ska inte graderas efter en odefinierad statusskala. Köp gärna de stora artisternas skivor, se filmer med Stellan, skrik dig hes på en fotbollsmatch men glöm inte de sämst lottade, framför allt se inte ner på dem.

Ingen blir bättre av att sänka andra.

Av László Hágó 19 feb 2001 16:22