Den sista romantikern

Alltid har jag varit en obotlig romantiker. Hos mig är blommor och choklad ett vinnande koncept. Fortfarande tror jag att min själsfrände finns där ute och väntar på mig. Och när jag väl möter honom så kommer det att slå gnistor.

Tro ej att jag inte vet att det låter banalt, det är inte lätt för oss romantiker att överleva i vår tid. Istället för kärleksbrev blir det mail och choklad är inte ens att tänka på! Man måste ju vara mån om figuren så jag nöjer mig med sockerfritt godis.

Feminismen förespråkar jämställdhet mellan könen på alla plan, helt rätt, men jag är fortfarande kvar någonstans i renässansen när det gäller romantik. Trots alla motgångar har jag lyckats hålla modet uppe. En sak som jag dock undrar är varför min prins har lyckats hålla sig gömd så länge? De gånger jag har trott att jag har mött den rätte lyckas han på något sätt motstå min skönhet och utstrålning. Underligt, inte sant?

Minns ni den bitterljuva tonårsförälskelsen? När man svävade runt på rosa små moln och ständigt hade Blue Swedes "Hooked on a feeling" spelades i öronen? Jag kom på mig själv ivrigt väntandes på att få höra väckarklockan signalera god morgon. Fick man mot all förmodan en skymt av sin pojke i skolans korridorer så var dagen gjord. Vände han bort blicken för snabbt eller betedde sig lite konstigt begav man sig hemåt med hjärtat fyllt av sorg. Allt har ju som bekant en baksida.

Det är sant det de säger att kärleken förenar oss människor men det är också den som orsakar rivalitet och svartsjuka vänner emellan. Någon beskrev svartsjuka som om blodet i ådrorna sakta frös till is, vilket jag tycker är en schysst definition. Men visst är kärleken värd sitt pris? För hur underbart är det inte att somna på kvällen med sitt hjärtegull i tankarna?

Men hur ska då denna prins vara? På denna fråga finns det ännu inget svar och det är trots att åtskilliga sömntimmar offrats åt att komma på en lösning. Frågan är snarare hurdan jag själv är. Mina brister måste ju kompenseras av någon annan så min hjärtevän bör inneha det som saknas hos mig. Okej, jag hör själv hur det låter. Teorin och praktiken går oftast skilda vägar men jag kan ju alltid fördriva min väntan med att fundera. Men när jag väl träffar min Romeo och det säger klick så kommer alla mina tidigare hypoteser vara helt blåsta. Allas varningar om att kärlek gör ont, kommer åka in i ena örat och fort ut genom det andra. Det är som om jag har en smart figur inom mig, med facit i handen, som då och då viskar ett vägledande ord i mitt öra helt plötsligt tystnar.

Hur klarar man då av att förbli stark efter att ens hjärta blivit krossat gång efter gång? Man övar.

Av liza kiwanuka 18 feb 2001 21:39