Serbien & Fib/Kulturmord - del 2

Fortsättning från del 1

Visst kan man och bör man rikta kritik mot såväl Natobombningarna som sanktionerna mot Serbien. Användandet av semikonventionella vapen är direkt motbjudande och dom saknar bevisligen den precision som svulstiga amerikaner ylar om på Discovery.

Att civilbefolkning numera är ett av huvudmålet i dagens väpnande konflikter har framkommit tydligt de senaste åren. Det massmediala nyhetsvärdet sjönk när bombningarna upphörde och med de en seriös debatt. Det civila lidandet under sanktionerna är stort. Det finns en betydande risk att isoleringen bara har skadat den demokratisering och uppbyggnad som just EU och NATO underförstått önskar. Det blir de sjuka, unga och svaga som drabbas först av sanktioner och skrivs av på Diktatorns martyrkonto. Irak är ett övertydligt exempel.

Dock räcker det inte. Nämnda Vänstern reagerar med rest ragg mot alla som försöker lägga sig i Serbiens suveränitet. Allra minst det förhatliga EU och Nato.

När så den självklara och oblodiga revolutionen genomfördes förra året så börjar ett nytt drev att gå: Utarmat uran. Sida upp och sida ned i olika medier, inklusive sourze, så anklagas NATO för miljöförstöring i Irak och i Bosnien. NATO vill tona ner effekterna. Vänsterskribenter menar på att ämnet är fullkomligt livsfarligt.

Delar av fakta om Utarmat urans skadeverkan är obestridbara och det är just det som gör det hela så intressant. Låt oss då stanna inom räckhåll: I en sänka i norra Estland så har Sovjetunionen låtit dumpa åtta miljoner kubikmeter avfall från en nu nedlagd Uranfabrik. En stor del av denna massa är just nämnda ämne. En miljöexpert gjorde nyligen ett uttalande i UR som sändes på tisdagsförmiddagen den 13:e februari i SVT. Denne menar på att sannolikheten för att dumpens fördämningar luckras upp och läcker ut i Östersjön är stor. Denna dump har legat där ett tag långt innan Vulcan kanonerna röt i Gulfen.

Här finns massor att skriva om: Sovjetunionens miljöförstöring alldeles runt husknuten men man tiger. Risken finns att denna avfallsklump belyses på helt andra vägar än journalistiska.

Anna Dahlgren som tog initiativet att granska just Fib Kulturfronts övertramp skrev en artikel på Expressens debattsida i Maj. Den artikeln har blivit lite av grunden för min. I fall ni finner att delar av texten låter bekant.

De tre nämnda svarade i en motartikel 31/5 som PM Nilsson på Expressen sänt över till mig. Så här skriver de:

"Bombningarna var en kriminell terrorhandling, framprovocerad genom USA:s ultimatum i Rambouillet. Vi har sett sönderbombade broar, arbetsplatser och skolor."

Den ena sekunden så blundar man för Serbernas råhet i Balkan och vill inte kännas vid några övergrepp utom just när UCK gerillan hämnats på Kosovoserber. Nästa sekund så skall massgravar med kvinnor och barn jämföras med Cement.

Och detta i samma andetag som man efterlyser en mer seriös debatt? I motartikeln så klargörs inte heller vilken ståndpunkt Wegestål, Silverstrand och Lundgren har om folkmorden i Srebrenica.

Debattens röda tråd berörs inte och att läsa det hela får mig att känna mig som en litterär koprofag.

Serbien har blivit det främsta gossedjuret i Vänsterns ideologiska barnkammare och en eminent nödventil att blåsa ut gammal förmäten antifascism och antiimperialism. Dörrarna efter den oblodiga revolutionen är öppnade och febrilt så jobbar nyttiga idioter på att sprida desinformation om övergrepp och folkmord. Såsom scenariona Cuba, Ryssland och Baltikum.

Varför detta värnande? Att vara självbejakande tolkas som egocentriskt inom dessa vänsterkretsar. Behovet att projicera sin vilja på något annat är att vara solidarisk och för att inskärpa det felaktiga i dagens internationella politik så passar kritikerna på att skriva om historien, alternativt förtiger den.

Det blir enklare så. Skulle man reversera samma argumentationsmetodik Lundgren använder sig av när det ylas om propaganda, massmediala komplotter och manipulation så kan man undra vem som drar i dennes trådar. I stället för att säga att även stater som leds av krigsförbrytare och
diktatorer måste få göra som de vill, som i fallen Mao, Pol Pot och Lenin så hävdar man att Milosevic och serberna har blivit förtalade. Vukovar, koncentrationslägren i Bosnien och folkfördrivningen i Kosovo är uppenbarligen något som inte skall ingå i den nyansering som efterlyses av de tre.

För oss som pratat med människor som varit med vid utgrävningar av massgravar i Republika Srpska eller som varit där, som sett återvändande FN soldaters och vänners bilder, sett deras Post-traumatiska sammanbrott, som har sett de äkta och ocensurerade filmerna från Srebrenica, hört
berättelser från F7 Såtenäs Hercules-piloter och säkerhetsofficerare som var där och såg de kusligt öde
byarna så är dessa texter så respektlösa mot offren att jag blir bedrövad.

Åter en gång har vi stått likgiltiga och tittat på och undrat tjatande hur det kunde hända igen, hur någon kunde bli så rå.

Samtidigt när vi har undrat så har Slobodans Milosevic brandtal funnits att bevittna på Discovery. Här får ni ett axplock:

"Ingen kraft på jorden kan stoppa det serbiska folket.
"De som vägrar erkänna det serbiska folkets storhet kan göra intet annat än att falla på knä och hoppas på vår nåd."
"Serbiens gränser går så långt den serbiska armén kan gå".

Möjligen kan vi få en förintelse konferens om detta men även Göran Persson har sina objekt för att kunna plåstra om det svenska världssamvetet och de objekten är inte muslimer, funny enough.

Omvärlden svek Bosnien. Bosnienserbiska ledare som exempelvis General Mladic som på fullaste allvar menade att muslimer inte är människor lät slakta dessa i tusentals.

Nu pissar delar av gammalvänstern på gravarna genom att låta påskina att folkmordet aldrig har ägt rum samtidigt som man pekar pinne åt äldre stofiler som fortfarande krampaktigt klamrar sig fast eller tar avstånd om nazisternas folkmord under andra världskriget.

En gång lät sig den eldfängda vänstern förföras av Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Man solidariserade sig med de socialistiska regimerna i kampen mot den förhatliga västimperialismen. Åkte på vänskapsbesök för att titta på potemkinkulisser. Kom tillbaka ovetande om blodet under fjällräven kängorna och skrev hyllningstal som blev entré biljetter till det intellektuella och politiska etablissemanget.

Det mesta är sig likt, med den skillnaden är att landet heter Serbien.


Källförteckning:

1. Anna Dahlgrens artikel finns hos Länk: expressen.se

2. Live Marxisim: Länk: informinc.co.uk

3. Discovery, Bosnia. Sändes 24/12 22-02

4. Christer Lundgren på Länk: fib.se

5. Debattartikeln av SVD på Länk: svd.se

6. Kommunismens Svarta bok av Nicholas Werth finns att beställa på bokus.com

Av Stefan Holmqvist - SHQ 15 feb 2001 18:04