Har vi fortfarande hoppet kvar?

Jag är så trött på andra människors attityder mot varandra, trött på hur vi behandlar våra medmänniskor, trött på att höra en massa tjafs om vad som händer i vården utan att vi gör något åt det, och jag är ärligt talat förbannad på att politiker skyller deras egna misstag på personalen inom vården, istället för att rannska sig själva.

Att det finns en massa inkompetenta personer inom ledningen, det visste man ju redan innan alla dessa artiklar om de äldres situation började florerar i tidningarna.

Jag som är undersköterska ska gå ut till arbetslivet och försöka ändra på det, men hur ska jag kunna göra något åt eländet om inte cheferna själva märker vad som händer? Jag vill inte bli gammal i Sverige om det hela fortsätter så här. De gamla byggde upp denna land och vi behandlar de som paket som man kan droga och låta de vara.

Jag blir ledsen när jag läser atriklar om deras elände, för jag tycker att de gamla har så mycket att ge till oss andra och att berätta för oss. Handlar det om vår egen likgiltighet mot andra att vi gör som vi gör? Om det talesättet som också finns med i Bibeln, att "behandla din näste så som du vill bli behandlad" skulle gälla här, då skulle ingen acceptera deras leverne idag. Med andra ord, den här meningen gäller inte inom vården.

Handlar det kanske om att vi inte kan se längre än våra egna näsor, och att vi faktiskt inte längre bryr oss om andra utom oss själva? Har vi kommit så långt vi människor att det som händer runt omkring oss, berör oss inte längre?

Jag tror på Gud, och jag vet att vi har fått en egen vilja att välja vad vi ska göra av våra liv och hur vi ska leva det. Men är det värt att ha, om vi kastar bort det och inte använder vår styrka och valmöjlighet till något gott, utan istället till något ont?

Jag blir som alla andra snart, avtrubbad av allt media pumpar i oss, alla dessa negativiteter som man läser i tidningarna, om elände, om katastrofer, om våldtäkter och så mycket mer. Efter ett tag orkar man bara inte och själv stänger av TV:n när nyheterna börjar.

Men då undrar jag, varför sitter vi då framför TV:n och tittar på eländet, eller köper tidningar med stora skrikiga förstasidor, som handlar om andras öde? Varför kan vi inte skriva om och läsa om något roligt som har hänt i världen, om framgångar och om människor som har gjort något anmärkningsvärt som är värt att skriva om? Eller är det kanske så att det inte finns något värt att skriva om som är positivt?

Problemet tror jag nog är att vi inte letar längre. Att hoppet om att vi faktiskt kan förändra något i vårt samhälle börjar sina ut. Men då kan jag berätta något roligt här och nu.

Jag har jobbat inom socialen ett tag, och det var det bästa stället jag har arbetat på hittils. Jag har träffat många ungdomar som har farit illa under årens lopp på ett eller annat sätt. Många gav upp hoppet om de, utom vissa eldsjälar som jobbade inom det ungdomsavdelningen som jag vikarierade på.

Där tog de emot många ungdomar, bland annat en som har både suttit inne, gjort ett massa dumheter och bränt sina broar inom släkten. Men tack vare en ihärdig socialsekreterare, som inte gav upp, kom den här killen på fötter igen. Han blev ursäktad av sin släkt, och idag har han både jobb och flickvän.

Med detta vill jag bara säga och avsluta att jag som person ser inte bara efter min egen gård, utan hjälper andra. Och om jag hjälper 1 av 10 ungdomar eller faktiskt gör nytta och har viljan att förändra inom vården, då är hoppet inte dött för oss människor för ett bättre samhälle. Då kan vi kanske fortfarande lära oss något av våra medmänniskor och förbättra vår värld.

Men utan hopp och med likgiltighet går det inte. Vi har styrkan som människor, vi ska inte trycka ner det utan vi ska öppna det och använda det väl!

Tack för ordet!

Av Timea Simon 13 feb 2001 11:08