Den intuitiva logikens logik

Där trollen viftar på svansen, heter det i sagan, dyker deras gelikar i regel upp från när och fjärran. En liknelse som skulle kunna gälla för caféschackspelarna i Lund. De blir accepterade av de flesta caféägarna trots sin ofta påtagliga asketism, när de sitter med en kopp kaffe och en ostfralla som täckmantel för flera timmars spel på de sextiofyra rutorna.

De blandar sig till en början med de övriga gästerna för att så småningom, när de känner sig säkra, plocka fram ett schackbräde och därmed lägga beslag på en bordshalva. Till en början är de bara två som stillsamt flyttar sina pjäser medan de saktmodigt trycker på match-uret.

Efterhand tilltar spelet i intensitet. Vit, som kanske har en vinnande ställning men bara en halv minut kvar av sin totala speltid på fem minuter, måste hinna matt-sätta svart, som spelat betydligt sämre men som har en hel minut till godo. Rörelserna blir allt häftigare och schackpjäserna far till slut fram som skållade råttor på brädet, medan klockan misshandlas av tätt duggande örfilsslag från bägge sidor.

Plötsligt skriker den ene "matt!". Antiklimax uppstår och all aktivitet avstannar. De bägge parterna hinner titta efter vad som egentligen hände under de senaste sekunderna och inte sällan blir det protester och diskussioner. "Din tid hade ju redan gått ut. Matt går före tid! I alla fall enligt lundareglerna!" Så kan diskussionens vågor ta överhanden och tredje part, som under spelets gång dykt upp som svampar ur jorden, har alla sina kommentarer som kan väcka ont blod. Så är den sociala karusellen i full gäng och känslorna tar revansch på den strikta logiken, som är schackets ursprung.

Som regel stannar konflikten på schackplanet eller blir till en verbal uppgörelse fastän handgemäng förekommit.
Bland spelarna återfinns alla kategorier av människor. Här finns elitspelare från de översta divisionerna, studenter och arbetslös ungdom liksom akademiker, pensionärer och invandrargrupper från när och fjärran. Alla har de något gemensamt. De är bitna av schackets oemotståndliga logik, att under tidspress döda motståndarens Kung - "schack matt". Alla tror sig i princip kunna bli mästare - om bara inte - och här varierar livslögnerna i det oändliga. En del spenderar flera timmar om dagen framför brädet trots arbete, familj, barn och allt annat som går före men som på något sätt ändå klaras av vid sidan om.

Kanske är det den lundensiska andan av öppenhet och acceptans som tillåter denna schackmentalitet, där flertalet spelare endast känner varandra via brädet men i övrigt inte har - något gemensamt. Tillsammans blir de som småbarn i sandlådan, där även språket ändrar karaktär med inslag av bland annat persiska, polska, tyska och svenskt barnspråk. På vedertaget språk kallat "arimanjanska", efter ett av kaféerna.

På "arimanjanska" diskuteras alltifrån klassisk schackteori, utvecklad av de stora mästarna som Steinitz, Nimzowitsch och Euwe, till modernare varianter av Kasparov. På café Botan, ofta med betoning på första stavelsen, bò tan, anser sig eliten sitta. Här ligger nivån i mästarklass, vilket innebär att schackfolket nästan decimeras på kaféet under storturneringar på annat håll.

För att markera sin höga standard och särprägel talar man där om "Ariman-drag", när någon tappar greppet under högmod och bryter mot allt vad teori heter. Detta torde dock ej gälla under de regelbundet återkommande nattliga turneringarna då vinet flödar, musiken är ljuv och stämningen hög.

Om den underliggande psykologin mellan schackspelarna talas det sällan, då schack anses vara ett strikt logiskt spel, där den som bäst behärskar logiskt tänkande i kombination med strategi och framförhållning vinner. Med en sådan inställning ter sig livet betydligt lättare, eftersom det då blir mer exakt och inrutat. Det djupare känslolivet blir inte berört och behöver inte konfronteras med allt vad det kan innebära av ångest och obehagligheter.

Spelets logik till trots är det ytterst kampen mellan två tänkande individer det handlar om och närmast tankeprocessen ligger språket. Den mest påtagliga tanken inför varje match är vetskapen om att motståndaren tänker ta tillvara alla möjligheter att krossa den egna strategin.

Pjäserna blir därför, bildligt talat, till redskap som används för att förgöra varandra med. Liksom en duktig pianist känner var han har sina tangenter och inte behöver titta efter varje gång han tar en ton, så har
schackspelaren en liknande relation till pjäserna. De blir som en förlängning av personligheten, som är livsviktig i kampen. Förlust av en pjäs kan därför upplevas som en stympning av den egna kroppen, något man måste leva med under resten av matchen.

De första dragen är begränsade och teoretiskt väldefinierade, vilket gör dem mera lättöverskådliga. Paranoida drag börjar sedan som regel göra sig gällande, när man skall försöka luska ut hur motståndaren tänker. "Ser han inte, att jag kan ta tornet på al om jag först hotar springaren på c3 med min bonde? Visst ser han det? Är det kanske en fint? Om jag ser det, måste ju han se det, eller vad ser han som inte jag ser eller borde se?"

Resonemanget är oundvikligt trots all eventuell teorikunskap. Lagbundenheten förlorar plötsligt i betydelse och får lämna plats åt intuitionen även hos den mest hängivne logikern, som blir tvungen att lita på sin känslomässiga upplevelse av sin motståndare och göra en personbedömning.

Spelaren övergår till att bli psykolog, vars främsta
bedömningsinstrument är den egna personligheten. Som kompletterande test kan han bedöma motståndarens sätt att föra sina pjäser bland alla stilar som kan representeras, från den mest initiativlösa defensiva till den ohämmat aggressivt skoningslösa.

Utbildade psykologer genomgår som regel egenterapi för att lära sig att acceptera även svagare sidor hos sig själva och kunna bejaka dessa, vilket ses som ett tecken på mognad. Men att blotta sina svagare sidor under ett parti schack kan vara ödesdigert, då det kan få motståndaren att känna sig överlägsen - och en stark tro kan ju försätta berg.

Det gäller i stället att så långt möjligt förneka sin egen svaghet. Att aldrig visa sin nervositet inför en match, att inte visa någon respekt för sin motståndare och i stället påskina en orubblig tro på sig själv som ofelbar. Här är det bra med goda skådespelartalanger, om man inte är förblindad av sin egen förträfflighet. Den bästa psykologen, den som lättast avslöjar sin motståndare, får ett klart övertag.

Naturligtvis sker den psykologiska kampen på ett mycket subtilt sätt med signaler som bara antyds i kroppsspråk, hållning och utstrålning. Oftast går det inte att konkretisera med ord utan upplevs som en känsla under spelets gång. Något som egentligen gäller för all kommunikation mellan människor i olika sammanhang.

Om känslospelet skulle bli medvetet och benämnas med ord skulle mycket av dess dynamik och frihet försvinna. Spelarna skulle lägga band på sig och den omedelbara känslan skulle tyglas och göras mer rumsren till förfång för spelet. Schacket blir i stället en sorts reningsbad, där fritt psykiskt utlevande är tillåtet.

På detta omedvetna plan döljer sig ursprungskällorna till såväl sadism, masochism, dominans eller eftergivenhet i oändliga kombinationer. Här finns även den djupare motivationen att ge sig in i kampen.

För många kan därför schackspel bli till en befrielse, en möjlighet att leva ut andra sidor av sig själv än vad de är vana vid och självkänslan kan få sig ett lyft.

I blixtschack är den totala speltiden 10 minuter, vilket tvingar fram ett spontanare spel än i långpartier. De olika försvarsmekanismerna hinner inte lägga band på känslorna, som blir mera autentiska. I långpartier styr personligheten spelet under kontrollerade former och dess specifika karakteristik kommer mer i dagen.

Individer med förkärlek för noggrannhet, regelbundenhet och kontroll utvecklar som regel strategier som bygger på detaljplanering enligt teoretiskt noggrant utstuderade planer. De har svårare att improvisera och ta hänsyn till nyuppkomna situationer och har svårt att se helheten för alla detaljer.

Deras motsats är individer med större förmåga att få en överskådlig bild och se helheten med alla möjligheter till taktik utan att behöva snöa in på detaljer. I gengäld går många kombinationer förlorade.

Andra personlighetsstrategier kan vara att helt klippa av kontakten med sin motspelare för att psyka denne och därefter upptäcka blottor och gå till attack. Det kräver en kylig personlighet som inte sällan faller på eget grepp.

Att vara mycket sensitiv kan vara en fördel, då man känner av motståndarens signaler på ett nyanserat sätt och därmed också kan värja sig och mobilisera sina egna i stället. Sensitiviteten kan också vara till ett hinder för dem, som inte lyckats frigöra sig från den andres omedvetna språk och ständigt blir störda av ett negativt budskap.

När den egna självkänslan tryter och gamla komplex plötsligt återuppstår, kan man vara säker på att motståndarens signaler är starkare än de egna och att det oväntade är att vänta.

Att finna spelaren med de optimala personlighetsegenskaperna är lika komplext som själva spelet. Det är dessutom inte säkert att den personen skulle vara intresserad av att spela.

Av Rolf Federmann 13 feb 2001 11:11