Släktreligion och homoadoptioner

Ordet "religion" kan härledas från latinets re- "tillbaka" och ligare "binda" det vill säga i praktiken släktskapsband återknutna till sitt ursprung. Religion har med andra ord varit medlet med vilket ett barns ursprung och släktskapsposition tryggats. I dag har de flesta människor inklusive religionsforskare helt tappat detta sammanhang och står därför också sällsamt förvirrade inför frågor om religion och släktskap.

Moses Gud fader, förfader utgjorde kärnan i en etnisk grupp baserad på biologiskt släktskap. De hellenistiska judarna i diasporan kringkastade spermier följdes av kristendomen och en privat protestantisk Gud. Franska revolutionen och Saint Simon, socialismen fader, ledde sen vidare mot den moderna socialstaten, dvs den "sociala ingenjörskonstens" nationalstat baserad på släktlös individualism och utformad mer för sitt eget än medborgarnas bästa.

I dag tolkar denna stat barns bästa utgående från den rätt egendomliga tanken att barnet är ett ensamt och självständigt, sina egna rättigheters subjekt. Ändå vet vi att barn, lika lite som vuxna, kan vara eller tycka något endast utifrån sig själva eller, som ett flygande tefat, sväva fritt och självständigt över de sociala sammanhangen.

I Sverige har modernistisk "genocide" gen betydde ursprungligen släktproduktion, jmf kin, kyn, kön och genus det vill säga utrotningen av icke önskvärd reproduktion, gått från "rashygieniska" steriliseringar till "socialhygieniska" tvångsomhändertaganden. Ingenstans är släkten/familjen/de biologiska banden så lite juridiskt värda som i Sverige och ingenstans finns det proportionellt så många ensamma och i praktiken släktlösa individer irrande omkring sökande sitt totem i arbetets, rusets eller kanske genealogins magiska värld.

Är tiden nu inne att återupprätta barnets centrala plats i släktskapet genom att vidga vårdnadsskapet från, som det nu är, ibland endast en ensam förälder eller staten, till att omfatta så många som möjligt i närsläkten? Precis som tidigare i historien.

I ett system där barnet sätts i släktskapets nav, spelar inte heller de sexuella relationerna mellan vårdnadshavarna någon större roll. Om till exempel en homosexuell är bioförälder så kan självfallet partnern hjälpa till med vårdnaden. Barnets rätt till sitt ursprung kräver dock att det även har tillgång till den andra föräldern/släktledet. Det föreligger en djup och tragisk inkonsekvens i detta att vuxnas rätt att adoptera det vill säga att juridiskt skära av släktband är så mycket lättare att diskutera/godkänna än barns rätt till sitt ursprung.

Är barnet, trots ivriga försök, konstaterat utan villig släkt, spelar det naturligtvis ingen roll vilket kön adoptanterna har. Och varför måste de vara just två? Varför inte fler för att trygga barnets bästa mot en klåfingrig och oberäknelig stat?

Av Peter Klevius 12 feb 2001 17:34