Flygbladsgud på gång

Vi har fått ögonkontakt.
Hon spana´ in mig på 20 meters håll.
Jag ser lättnad i hennes blick.
Nu vet hon att jag tänker ta fatt i hennes flygblad.
Jag övervann just min tvekan.
Hon övervann sin - för länge, länge se´n.
Hon möter mig.
"Du och Gud", står det på flygbladet.
Jag tänker: "du och jag.
Och tänker just då på min go´a hustru.
Har det hänt nå´t?
I andra handen har hon en hel bunt med flygblad.
Hur länge ska hon stå så där?
Försiktigt - hon vill ju inte vika fula hundöron - skjuter hon fram nästa papperslapp.
Någon bakom mig ska också få ett flygblad.
Jag är redan svartsjuk.
Hon tar flygbladet så försiktigt mellan sina smala, vackra, långa fingrar.
På papperet blir inte minsta skrynkla.
Hennes naglar har diskret manikyr.
Genomskinligt nagellack.
Smala fingrar utan smycken.
Smal handled.
Strålbenetets runda kula ovanför hennes smala handled syns under hennes hud.
Det hetsar upp mig.
Är hon helt omedveten om det?
Det spelar ingen roll vilket. - Jag njuter.
Hon är så söt, så vag, så mjuk i sin försynta framtoning.
Överlämnandet sker under tystnad.
Det var liksom överenskommet.
Ett ömsesidigt leende.
Fast för andra helt omärkligt.
Nu håller jag hennes flygblad i min hand.
"Du och Gud", står det på lappen med tydlig text.
Fast det såg jag ju redan från början.
- - -
Att ha kommit till ro;
Att minnas sin ungdom;
Att ha funnit sin trygghet;
Att befria sig utan saknad;
Att bara minnas;
Att tolka dyrköpta erfarenheter;
Att uppleva passionens dolda dimensioner;
Att bara få känna så;
Att acceptera;
Att gud och jag nu möts på en papperslapp
10,5 x 15,0 cm;
Att med viss ansträngning detta förnimma;
Det är kanske ett Guds under?

Av Ulf Lönnberg 09 feb 2001 14:37