Dagen efter...

Fysiska krämpor som att man drabbats av Huvudvärken Som Gud Glömde eller att tungan känns som en raggsocka ter sig tämligen obetydliga i förhållande till ÅNGESTEN. Jag talar om det fenomen som börjar med en vag olustkänsla, för att sedan sprida sig i kroppen tills varenda cell är förlamad av den djupaste ångest. "Vad var det egentligen jag sa igår kväll?!"

Hänsynslöst spelas scenerna upp bakom slutna ögonlock; dialoger man helst velat förtränga flyter upp till ytan på ett obehagligt sätt, och man börjar överväga möjligheterna att diskret lämna landet.

Nu är det ju faktiskt så att alkohol i sig har en ångestframkallande effekt. Det är ett neråt-tjack helt enkelt, och den efterföljande nedstämdheten kan förklaras med medicinska termer. I många fall har man ju faktiskt inte varit så patetisk som man inbillar sig, men det är en klen tröst. Minnena av hur man med simmig blick suttit och glappat om rent personliga bekymmer eller glädjeämnen till kompletta främlingar är alltför påtagliga för att bara kunna viftas bort som en insekt. "Jag kommer att säga samma sak imorgon", deklarerade man högtidligt över bardisken - och då hade man inte ens SAGT något!

I nyktert tillstånd lever man i den bedrägliga tron att man är både världsvan och belevad. I bakfylleångestens kranka blekhet blir man pinsamt medveten om att man inte utvecklats mycket sedan man stödde sig på knogarna för att röra sig framåt. Som tur är, är man i gott sällskap. För i samma ögonblick som man plågar sig själv med att analysera gårdagen ligger förmodligen alla andra och grubblar över SINA misstag. Det är egentligen en grov överskattning av ens egen betydelse att tro att alla andra varit så intresserade av vad man stod och mumlade om framåt småtimmarna.

Jag låg själv en hel helg och vältrade mig i min ångest efter en firmafest för några år sedan. Pratade hål i huvudet på mina vänner om hur pinsam jag hade varit, och insåg mot slutet av helgen att det enda raka var att säga upp sig. På måndagen stålsatte jag mig inför de gliringar som skulle hagla i samma stund jag klev över trösklen - bara för att upptäcka att ingen kunde bry sig mindre. De hade själva varit så dragna att de inte hade lagt märke till något.

Ofta är det ju så, att när det har gått en tid kommer man på sig med att självmant berätta om sina klavertramp i fikarummet som roliga anekdoter. Man har fått distans till det förflutna och tycker egentligen inte att det var så farligt när allt kommer omkring. Kan man framstå som spontan och lite crazy är det ju bara ett plus! Behöver jag tillägga att man i detta läge åter befinner sig i den förnekande zonen?

Detta gäller förvisso bara i de fall ångesten inte var riktigt berättigad. Det finns ju också tillfällen när enbart tid eller en återställare inte kan få minnena att blekna... I dessa fall finns det bara en sak att göra: mörka och lägg locket på. Vid minsta flashback är det bara att förtränga eländet! Eller som jag gjorde en gång; bjuda hem en kompis och låta henne berätta om alla pinsamma saker hon hade gjort under rusets inverkan. I detta fall slutade det med att hon låg på mitt köksgolv och vred sig i ångest över saker som hade hänt för tio år sedan: "Han fick KASTA sig in i en taxi bara för att komma undan mig!" jämrade hon sig under köksbordet, men jag mådde avsevärt bättre.

Och hur roligt är det egentligen med folk som aldrig gör bort sig? Perfekta parmiddagar eller stela släktträffar är inget man kommer att le skälmskt åt på dödsbädden. Istället kanske man kommer till insikt om att livet är en fest som inte behöver tas på så stort allvar jämt - och bara det är väl värt en skål eller två..?

Av Madeleine Hedberg 08 feb 2001 17:27