Mediabevakning - till vilken gräns?

Det man frågar sig är: Hur kan detta ske i Sverige? Vi ser att det händer var och varannan dag i USA. För oss är det så långt borta och jag tror att vårt samhälle är på väg att förändras till något som inte har funnits i vårat annars så perfekta samhälle.

Lärarna undrar hur ungdomarna får tag i vapen. Polisen undrar vad motivet är till det som hänt.

När jag ser på nyheterna den kvällen så skymtar man gråtande elever bakom en exalterad reporter som är i full färd med att fråga ut några chockade elever om vem han var. Han som blev skjuten. Mördad. Skändad. Hans död skulle förändra synen på tryggheten i skolan för en hel framtid.

Journalisterna tänker att det här är en stor nyhet och en dag i Sveriges historia. Det här kan de få höga tittarsiffror på.

Men det de glömmer är att de ungdomar som de vill fråga ut är vanliga ungdomar i en förhållandevis vanlig svensk skola. De har precis som vanliga ungdomar gått upp en vanlig morgon. Ingen av de hade en aning om att deras kamrat skulle skjutas i deras egna skola.

Mitt i detta så ska medierna skapa bra nyheter. Då är frågan hur långt man får gå som journalist. Redan under elevernas informationsstund på Bromma Gymnasium många av eleverna fick beskedet om den tragiska händelsen då stormar presskåren, enligt Dagens Nyheter, in i aulan mitt ibland förvirrade, upprymda, skräckslagna, sorgsna elever.

Vid sådana här allvarliga situationer så tycker jag personligen att pressen ska hålla sig så mycket i bakgrunden som möjligt och nöja sig med att få sina frågor besvarade av en presstalesman från polisen.

Deras uppgift är att informera allmänheten på ett så uttömmande sätt som möjligt om det som hänt. Man undrar verkligen vad som driver de här journalisterna som kan stega in en aula full av gråtande elever. Var är gränserna?

Här är det ungdomar man har att göra med. Det är inte mediatränade ministrar eller direktörer som står i centrum.

Jag tycker att dessa ungdomar som utsetts för en sådan tragedi ska behandlas med respekt av medierna. Den känsla som jag tror alla människor oavsett ålder skulle drabbas av är rädslan att mördaren skulle finnas kvar i deras trygga skola.

När de går ut ur skolan så står det kameror och exalterade journalister överallt i väntan på att få dokumentera de första tårarna, skräcken, skriken och kramarna kamraterna emellan.

Det vi som vanliga tittare får se är mammor som panikslagna kommer springande och omfamnar sina ungdomar i skräck över det som hänt. Överallt är kameror och poliser med vapen.
Det enda som existerar i journalisternas värld är att de ska få de tragiska scenerna på bild och gärna en kommentar från en gråtande elev. Men när skolan säger att de har stängt portarna för "allmänheten" man vill i grunden att skolan ska kunna vara en allmän lokal så stormar ändå presskåren in i aulan !

Många i våran ålder föraktar skolan och säger att där är det bara tråkigt.

Men sanningen är den att i skolan där vi går varje dag så bygger man upp en trygg miljö där de flesta trivs bra.
Denna trygga miljö förstörs av det som hände i Bromma Gymnasium. Särskilt för de eleverna som går på skolan.
De kommer aldrig mer kunna gå till skolan och känna sig riktigt trygga.

Sen om man ska se denna händelse i ett perspektiv hur det påverkar alla skolor så tycker jag att man ska tillåta alla att tänka: "tänk om detta skulle hända här". Det ska man få tänka.

Personal, elever, lärare och till och med offret vid Bromma Gymnasium hade ingen aning om att detta skulle inträffa. Man ska tala om vikten av att inte släppa in obehöriga människor i skolorna. Att alla ska vara vaksamma.

Diskussionen som medierna blåser upp om att det skulle behövas vakter i skolorna är helt befängd. Lösningen på detta är inte vakter i entréerna i skolorna.

Jag som går i nionde klass på en skola i Stockholm utan större problem kan tänka mig hur det skulle kännas. Vem vill gå genom en metalldetektor varje dag och vem vill att det ska vara kameror uppsatta överallt.

Har vi skapat tryggheten då? Händer aldrig det här igen då? Har vi löst problemen? Mitt svar som elev är nej. Jag tror att otryggheten skulle öka och de killar och tjejer som finner det roligt och spännande att göra olika lätt kriminella handlingar skulle bara sporras av detta.

Då blir det ännu mer spännande att till exempel skriva sin "tag" ett amerikanskt ord för ett slarvigt målat ord på väggen.

Jag tror att lösningen på detta är att alla ska kämpa mot samma mål. Man ska aldrig ge upp.

Av Johan Loman 06 feb 2001 09:54