Korpfotboll - inget för en målvakt

Att vara målvakt kräver viss finess. Vem som helst kan inte dra på sig en tröja med vadderade armar och ett par gummerade handskar med bibehållen värdighet. Målvaktsyrkets styrka handlar om det sublima. Instinkt. Gutfeeling. Känsla. Och röstresurser.

En framgångsrik stolpvaktare läser bollbanan. En ytterbacks uppspel är avslöjande nog för ett skarpt målvaktsöga. Och med några raska utrop, som exempelvis TA YTA TILL VÄÄÄNSTER JANNE eller TÄCK HÖÖÖGER elimineras anfallet elegant. Det är stor konst i det lilla.

Tyvärr förstår alltför få detta. Publikens bedömning av en målvakt reduceras ofta till enstaka företeelser, som exempelvis vansinniga utrusningar Bruce Grobbelaar, ett par nervöst dallrande händer i en landslagsdebut Håkan Svensson eller en enstaka straffräddning Thomas Ravelli.

Men då vi kommer till korpfotboll på grus så händer något. Allting ställs på ända. I korpfotboll kan nämligen vem som helst stå i mål. Hur kan detta ske?

Jo, en korpmålvakt är konstant arbetslös.

För det första går skotten alltid utanför i korpfotboll. Avsluten håller sällan speciellt hög klass. Anfallarna vill, dom verkligen VILL få in bollen i mål. För att uppnå detta tar dom i för fan och hans moster. Resultatet blir dock oftast fenomenala satelliter högt högt över sjumannamålet.

Frisparkarna är en historia för sig. Den självutnämnda
frisparksskytten ser ofta sig själv som en
korpreinkarnation av Platini. Ett rungande självförtroende har dom, men inte skotten. Ibland har jag i ren tristess ställt muren på "fel sida", alltså så att skytten får fri skottlinje mot mål. Men inte ens det brukar hjälpa. Det blir ändå den obligatoriska joggingturen bakom mål för att hämta bollen.

För det andra säger tradition och kultur att en bra målvakt alltid ska ha kortbyxor. Det finns några få undantag. Exempelvis Kameruns målvaktslejon från VM 86, NKono, men som allmän regel är kortbyxor att föredra. Ekvationen kortbyxor och grusplan går dock inte ihop. Det gör nämligen så inihelvetes ont att kasta sig på grus endast iförd
kortbyxor. Och då svanhoppsliknande slängningar skänker målvakten publikens jubel, medspelarnas respekt och flickornas beundrande blickar är dessa absolut nödvändiga. Olösbart, alltså. Om man inte ser ett värde i att skrapa upp knäna inför femton medelålders män. Vilket jag aldrig gjort.

För det tredje är försvaret nämligen det berömda klabbet. Resten. De som blir över. Ingen vill egentligen spela längst bak eftersom alla innerst inne vill placera sig längst upp och invänta tjongbollarna som sedan kan tåfjuttas in. Jo, i slutet av matcherna blir plötsligt
backpositionen intressant. Då mjölksyran tagit överhanden och de otränade benen säger ifrån anmäler sig helt plötsligt ett flertal intressenter som kan tänka sig fylla backlinjen.

Detta gör att ett korpförsvar fullständigt odirigerbart. Att som målvakt bli ett med sina backar är en fröjd. En sparsmakad men kraftfull dialog är kännetecknande den framgångsrika målvakt-försvarslinjen. I de största stunderna förenas defensiven i löpvägar och korthuggna tillrop och tillsammans bildas en kompakt försvarsmur.
Korpförsvar förstår sig sällan på sånt där. En hojtande och
gestikulerande målvakt framstår i korpsammanhang ofta som ganska... löjlig. Eller något överambitiös. Alltför många gånger har jag basunerat ut markeringsorder vid hörnor utan skuggan av effekt. Förutom möjligtvis spridda suckar.

Nä, bespara korpmålvakterna dess lidande. Vad är det för mening att delta då ens kvaliteter inte uppskattas? Då de avgörande momenten inte gills? Gemenskapen? Lagandan? Den
friska luften? Tror inte det.

Curling, anyone?

Av Petter Sundsten 06 feb 2001 15:18