sourze.se

Tänk er fullständig vanmakt

Föreställ er att ni vaknar en morgon till en helt ny tillvaro än den ni är vana vid. Elen fungerar inte så ni kan inte värma ert hus eller läsa efter mörkrets inbrott.

Ni kan inte laga mat och inte koka vatten. Vattnet är Föreställ er att ni vaknar en morgon till en helt ny tillvaro än den ni är vana vid.

Ni kan inte laga mat och inte koka vatten. Vattnet är förorenat eftersom vattenreningsverken har bombats, era barn blir sjuka av att dricka det. Det finns inte klortabletter som kan rena vattnet, det finns inte mediciner, så era barn dör av enkla botbara diarréer. Ni är vanmäktiga.

Ni kan inte köpa tvål, glödlampor, mensskydd, pennor, papper, leksaker. Ni kan inte köpa den mat eller de mediciner eller kläder ni behöver. Allt det ni tar för givet och som är grunden för ett modernt civiliserat liv finns inte mer eller finns bara i mycket begränsad utsträckning eller till skyhöga priser på den svarta marknaden.

Den här situationen har den irakiska civilbefolkningen levt i i drygt tio år på grund av FN:s ekonomiska sanktioner som infördes mot landet den 6 augusti 1990 som ett påtryckningsmedel för att få landet att dra sig ur Kuwait. Då Irak gjort det - inte på grund sanktionerna, utan på grund av Gulfkriget - utvidgades kraven till att gälla förstörelse av Iraks biologiska och kemiska vapen och eventuella kärnvapen.

Alla de förnödenheter jag nämnde nyss står på listan på förbjudna varor som FN:s sanktionskommitté sammanställt. Motivet är att ingenting som också kan användas av militären eller för vapenproduktion får föras in i landet, alltså saker som har dubbel användning. Till exempel stoppades förra året en sändning vaccin mot tyfus och kolera för småbarn. Vaccinet ansågs kunna utnyttjas för att framställa biologiska vapen. Och eftersom militärer också är människor kan ju allt sägas ha "dubbel användning", till och med mensskydd fast det nog inte har någon avgörande betydelse för Iraks armé!

Vilken sorts land var Irak innan Gulfkriget, socialt och ekonomiskt? Trots kriget mot Iran hade Irak ett av de bäst utvecklade välfärdssystemen i Mellersta Östern med hög nivå på både utbildning och sjukvård som båda var gratis. Ingen svalt. Saddam Husseins förtryck låg på ett annat plan och en stor del av oljepengarna hade kommit det civila samhället till godo.

Om man vill krossa ett samhälle i all tysthet med ekonomiska sanktioner kan man cyniskt uttryckt säga att Irak är det idealiska offret. Landet har alltid varit starkt beroende av import av förnödenheter, bland annat importerades 2/3 av livsmedlen. Hur ser då Irak ut efter tio år av import- och exportförbud?

Sanktionerna har orsakat en social katastrof i landet. FN:s egna organ UNICEF och WHO har gång på gång slagit larm om hur de mest sårbara i samhället: barn, gamla, sjuka, gravida kvinnor drabbats särskilt hårt. Sedan sanktionerna infördes har enligt FN drygt 1,5 miljoner människor dött av svält, undernäring och sjukdomar som direkt orsakats av sanktionerna och även av de bombningar som hela tiden fortsatt. Dessa 1,5 miljoner är utöver det så att säga naturliga dödstalet.

UNICEF rapporterade 1998 att cirka 600 000 av dem är barn. Uppskattningen är att cirka 5 000 barn i månaden dör - helt i onödan. Vart fjärde barn är undernärt. WFP 1997

Landets infrastruktur: elproduktion, vattenreningsverk, bevattningsanläggningar, jordbruk, transportnät ligger i spillror. De bombades under Gulfkriget och senare. På grund av sanktionerna kan man inte importera reservdelar och annat som skulle behövas för att reparera dem och inte de bekämpnings- och gödningsmedel som behövs för ett modernt jordbruk.

1996 införde FN ett hjälpprogram som kallats olja-mot-mat. Under det programmet har Irak tillåtits sälja en viss kvantitet olja per sexmånadersperiod och för pengarna köpa mat och mediciner. Pengarna för oljan går in på ett FN-konto och FN:s sanktionskommitté avgör hur de ska användas.

Drygt en tredjedel går till krigsskadestånd till Kuwait. Det handlar om astronomiska skadeståndskrav, från Kuwait och andra länder, företag och individer som på olika sätt drabbades av ockupationen av Kuwait, oljebolag, biografägare såväl som grönsakshandlare. Kraven ligger på sammanlagt 320 miljarder.

Sanktionerna handlar inte enbart om mat och mediciner utan om tillvarons alla förnödenheter - och dess kulturella guldkanter. Genom sanktionerna har det irakiska folket isolerats från resten av världen, de kan inte resa utomlands, de har inte tillgång till internationella massmedia, de kan inte få tag i utländska tidskrifter och kan alltså inte hålla sig à jour med den tekniska, vetenskapliga och kulturella utvecklingen i resten av världen. De kan inte telefonera till utlandet eller använda internet annat än sporadiskt.

År 1990 var 1 dinar värd cirka 3 dollar. I dag måste man ha 1 500 dinarer för att köpa en dollar. Man kan bara föreställa sig vad detta inneburit för en vanlig irakisk medelklassfamilj, för att inte tala om fattiga och ensamstående. De riktigt rika och kretsen kring Saddam Hussein klarar sig däremot utmärkt.

Påfrestningarna tär svårt på familjeliv och samhällsliv. Skilsmässorna ökar under trycket av arbetslöshet och hopplöshet, det finns ett växande antal ensamma mödrar. Hur ska de försörja sig? Prostitution, tiggeri och kriminalitet har tvingats på människor som inte ser sig någon annan råd. Och regimens straff för detta är hårda: avrättning av flera "prostituerade" har förekommit på sista tiden.

Civilbefolkningens lidanden orsakas inte bara av sanktionerna och av det inre politiska förtrycket. De nästan dagliga bombningarna har ytterligare förvärrat situationen, dels genom all materiell skada, dels genom bruket av utbränt kärnbränsleprojektiler under Gulfkriget och senare. Cancerfrekvensen, speciellt leukemifallen, har sjudubblats sedan 1989 och fosterskadorna har tiodubblats.fotografier på några av dessa barn finns på: www.wakefieldcam.freeserve.co.uk/extremedeformities.htm

Den senaste tiden har ju vapnen med utbränt kärnbränsle och deras effekter fått stor uppmärksamhet i massmedia men debatten har mest kretsat kring soldaterna, speciellt i Kosovo, inte civilbefolkningarna där eller i Irak. I Kosovo lär tio ton utbränt uran ha använts och i Irak 300 ton. Genom att mediciner förhalas och/eller stoppas dör de flesta cancersjuka och eftersom morfin inte får importeras dör de en smärtsam död.

De unga som inte längre får en god utbildning och inte arbete känner alienation och vrede mot FN och det så kallade världssamfundet som kränker deras mänskliga rättigheter så svårt. Vilken farlig situation detta kan leda till! Fiendeskap mellan västvärlden och arabvärlden i stället för ett närmande! Och mellan arabvärlden och FN - för de flesta irakier är FN lika med aggression, förstörelse och död.

Och för många i västvärlden är Irak lika med Saddam Hussein. Men Saddam Hussein är inte Irak. Irak är ett folk, ett samhälle, en kultur med en urgammal historia. Vilket brott har de begått för att straffas så grymt?

Över huvud taget befinner sig FN i en schizofren situation: Säkerhetsrådet har fattat beslut om dessa sanktioner men är nu djupt splittrat, bara USA och Storbritannien som driver dem. FN:s organ slår larm och hjälporganisationerna söker lindra den nöd som orsakats av FN själv. Höga FN-tjänstemän avgår på löpande band i protest, samtidigt som Saddam Hussein fortfarande sitter säkert i sadeln.

Hur är då situationen med Iraks massförstörelsevapen? Har de till exempel kärnvapen i likhet med USA och Ryssland och ett växande antal andra länder? Det råder delade meningar om det: Khidir Hamza, en irakisk politisk flykting i USA, atomfysiker och tidigare delaktig i arbetet på att utveckla irakiska kärnvapen, anser att Irak har kapaciteten. Men den amerikanske dåvarande vapeninspektören Scott Ritter meddelade 1998 att Iraks förmåga att producera massföstörelsevapen var krossad och att landet var kvalitativt avrustat. Scott Ritters rapporter har ignorerats. Oavsett hur det ligger till - och absolut säkra kan vi ju aldrig bli - ska sanktionerna fortsätta i evighet? Har Irak-regimen inte massförstörelsevapen - varför fortsätter då sanktionerna? Och om de har det har tio år av sanktioner uppenbarligen inte hjälpt. Det är dags att ta en annan väg.

Ännu har vi inte fått den folkstorm vi borde få, även om en del länder nu börjar bryta mot sanktionerna. Bushs tillträde som president kommer att skärpa läget, han har sagt att han kommer att "energize the sanctions". Förhoppningsvis ger detta också ännu mer energi till alla de goda krafter i USA som länge kämpat mot sanktionerna. Den amerikanska "Voices in the Wilderness" har i flera år gjort resor till Irak med mediciner, mat, leksaker och andra förnödenheter - och bötfällts med flera miljoner dollar av den amerikanska staten för sin "olagliga verksamhet"!

I Sverige bildades i maj förra året Svenska Irakkommittén mot de Ekonomiska Sanktionerna, Malmösektionen och i oktober bildades en Stockholmssektion av samma kommitté. Målet är att få Sveriges regering, som stöder sanktionerna, att dra tillbaka sitt stöd och att med all kraft protestera i generalförsamlingen mot bombningarna av Irak.

Den kunskap vi har om Irak är uppfordrande. Boken "Om detta må ni berätta." som getts ut av Regeringskansliet är ett mycket skakande dokument från Förintelsen i Europa 1933 - 1945. Det är bara tragiskt att vi inte berättade om detta för 60 år sedan, medan det fortfarande fanns möjligheter att förhindra det. Kanske vi kan använda våra historiska insikter så att vi inte om 50 år har en ny skam att skriva om: folkmordet på närmare två miljoner irakier som Sverige visste om men inte protesterade mot utan tvärtom deltog i. Må vi berätta om det nu!

ps. På hemsidan www.gandhitoday.org finns information om situationen i Irak. Man kan också skriva på ett upprop till svenska regeringen mot sanktionerna.


Om författaren

Författare:
Anita Lilburn

Om artikeln

Publicerad: 05 feb 2001 18:10

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: